”Det gick ju bra sist”

Att jag är förlossningsrädd denna gången är inget jag förnekar, snarare tvärtom, jag är rätt öppen med det i hopp om att det ska hjälpa mig. Min rädsla handlar i första rummet inte om smärtan, även om jag till och från påminns om hur jävligt det kommer bli samt ifrågasätter jag hur dum jag är som utsätter mig för det igen. För datt det gör skitont att föda barn vet jag ju nu! Men främst handlar det om en rädsla för att dö eller skadas. Jag är livrädd för att något ska gå fel och jag antingen dör där och då, eller att jag drabbas av en förlossningsskada som jag sedan får dras med. Något som påverkar min förmåga att vara med Lykke och som drar ner min livskvalité, något som hindrar mig att göra sådant jag vill. Precis så som foglossningen gör nu. När foglossningen inte stjäl hela mitt liv längre så måste jag kunna leva igen, jag klarar inte av att vara så här stillasittande och missa Lykkes vardag.

Jag har börjat läsa boken ‘Föda utan rädsla’ och har kommit ungefär halvvägs. Den har många bra poänger och jag kan känna igen mig i mycket. Jag hade kommit en bra bit på vägen rent mentalt kände jag, tills jag öppnade dagstidningarna idag och möttes av rubriker gällande en kvinna som dött under förlossningen. I fredags dog Lara. Hon skulle föda sitt andra tvillingpar på sjukhuset i Kristianstad. Samma förlossningmottagning som jag beräknas föda mitt barn på. Hon dog av en ”läkarmiss”, de drog sönder hennes moderkaka.

– Det som har hänt är helt fruktansvärt. Alla är förkrossade. Detta är inget som ska hända, men det hände tyvärr ändå, säger Sergio Padoan, chefsläkare med ansvar för kirurgivården i östra Skåne.

Det ska inte hända, men hände ändå, tyvärr. Ja. Så himla rimligt sagt. Dåså.

Det är exakt det här jag menar! Det spelar ingen roll att jag är en frisk kvinna med en ”normal” graviditet och en ”normal” förlossning i bagaget, jag är ändå inte säker! Det kan vara Lykke som inte får tillbaka sin mamma, pga något som råkade hända fast det inte ska. Min förra förlossning gick som sagt bra, som man säger. Jag drabbades inte av några bristningar, fick en pigg bebis och det värsta efterföljande jag drabbade av var hemorrojder. Jag borde känna mig trygg denna gången. Istället känner jag tvärt om. Att trösta mig med att ”det gick ju bra sist”, ”kvinnor har fött barn i alla tider” eller ”men det händer ju så sällan” funkar inte. Sällan innebär att det händer, och med en ”normal” förlossning bakom mig så kanske det är min tur nu. Och det är ju inte direkt mörkat att förlossningspersonal går på knäna..

Sen Lykke kom har jag blivit mer medveten om min dödlighet. Inte bara min, utan även hennes såklart. Och Fredriks. Vi behöver varandra, vi är en familj. Jag kan inte åka in till förlossningen och sen inte komma tillbaka mer, men tänk om det händer? Tänk om jag kommer hem igen men inte funkar som förut längre? Kommer vi kunna anpassa huset för en rullstol? Lykke ska inte behöva gå igenom något sådant! Allt ska bara bli som det var innan graviditeten, bara det att det efterlängtade syskonet ska finnas.

Det är helt fruktansvärt att den här kvinnan dog. Hon har flera barn hemma som inte får tillbaka sin mamma och  en man som plötsligt blev ensam med fyra barn. De skulle fara in på sjukhuset och förgylla familjen med två små medlemmar till, men istället för att tre personer kom hem igen så saknas en för alltid. Det skulle inte hända, men det hände. ”Tyvärr”, hälsar förlossningsvården i välfärdslandet Sverige år 2017.

 

Tygblöjor

Jag har blivit ombedd att skriva lite kring tygblöjor, och det gör jag ju så gärna! Jag är lite av en rookie ännu trots att vi hade tygblöjor med Lykke i nästan ett år, men jag kan skriva lite efter min erfarenhet. Det finns fler system och märken än de få jag nämner här, men eftersom det inte är något vi testat kan jag inte uttala mig.

Inlägget är inte sponsrat eller i samarbete med något av företagen som jag nämner utan jag återberättar mina erfarenheter.

2015-06-27-2002_558ee53ce087c332fbc91687

Lykke i RetroPi’s hallon

I början när jag kikade på tygblöjor var faktiskt inte Fredrik helt med på banan, men han kunde ge det ett försök. Inom kort kunde han inte tänka sig att återgå till plastblöjor. Han hade tänkt sig att tygblöjor är ohygieniskt, krångligt och  framförallt: rent av äckligt. Sen började vi med RetroPi’s fina blöjor och han insåg snabbt att det var fräschare än plastblöjor. För vår del bidrog det mycket också till att Lykkes otroligt känsliga hud snabbt blev bättre, jämförelsevis med när hon hade plastblöjor. Visst var det lite krångligare med tygblöjorna i början men sådant är ju en vanesak. Se bara på de som hellre knyter upp bebisen i en sjal än slänger på sig en sele pga ”enkelhetens skull”, det är alltså en vanesak. Vi använder tygblöjor (och jag har tygbindor av samma anledningar) då vi tycker det känns fräschare, de är finare än plastblöjor, det håller ner kostnaderna, vi har alltid blöjor hemma samt att det känns mycket bättre med mindre avfall.

img0607-kopia_56019a67e087c332e1e8af9f.jpeg

Färgregn

Till Lykke körde vi rätt så enhälligt med tygblöjor från RetroPi. Vi fastnade direkt för deras enkla system och såg oss inte ens om efter alternativ, det bara funkade! RetroPi erbjuder en (mycket prisvärd) allt-i-ett blöja (all-in-one, AIO) vilket innebär att alla delarna sitter ihop så blöjan inte behöver förberedas på något sätt. Den har två inlägg i naturmaterial varav den ena är fastsydd i fram och den andra i bak, dessa läggs bara omlott i blöjan. RetroPi har också knappar i fram för att justera passformen och enligt deras hemsida kan blöjan passa från nyfödd till ”färdig” med blöja.

RetroPi
Vi har också använt oss av Alvababy. Det är lågpris-tygblöja som tyvärr inte kan skryta med varken naturmaterial eller bra beskrivning på hur de tillverkas. Alvababy har bland annat en allt-i-två blöja (all-in-two, AI2) som vi har använt. Blöjan har ett vattentätt yttre skal och ett löst inlägg. Inlägget kan antingen läggas löst i blöjan eller stoppas in i blöjan genom en öppning i bakstycket.


Alvababy

Vi har också en ensam stackars blöja från populära Poops!. Det är en AIO i printet Flora och Trisse med insida av coolpass. Coolpass är ett syntetiskt material som fungerar som ett torrskikt, det håller barnets hus torr mot kisset. Den funkade bra för oss under de varmaste sommardagarna när värmeutslagen blossade som värst vid minsta kissdroppe. Denna blöja är som sagt en AIO men den skiljer sig aningen från RetroPi (som är normen för oss), den har nämligen enbart ett inlägg som är fastsytt i bak. Inlägget är däremot lite längre och kan vikas i fram för bättre uppsugningsförmåga.

Poops!
Till denna bebis har vi dock utökat vår stash! Vi hoppas på att RetroPi kommer passa rätt snabbt men vi har också köpt några Imse Vimses newborn för säkerhetsskull. Det är en AIO precis som Retropi, men denna stängs med hjälp av kardborre samt rekommenderas för barn mellan 3 och 6 kilo. Dessa saknar knappar på framsidan för att justera storleken.

Imse Vimse Newborn

Vi har också köpt några vikblöjor. Det är helt enkelt tunna filtar som är ungefär 70X70cm som sedan viks till blöjor och sedan används med en tätare byxa över. Där kan vi snacka om krångligt, till en början 😉  Vi har fått börja öva i tid kan jag säga. Dessa köptes utifall vår bebis är för spinkig för någon av de nämnda ovan. Vi har däremot tagit beslutet att använda engångsblöjor på BB just för att det första bajset är fruktansvärt. Det är ju som tjära och vi vill inte få någon blöja förstörd.

Vikblöjor

När bebisen enbart ammar så läggs blöjan direkt i en påse av tätt tyg. Såklart kan man skölja igenom blöjan om man vill, men det är inget måste. När barnet sedan äter mer fast föda bör man tippa av bajset i toastolen. Vi lät inlägget med bajset på hänga ner i toaletten och så höll vi fast i blöjan samt spolade – det lämnade en rätt så ren blöja som sedan lades i påsen. Blöjorna tvättas sedan i 60 grader och hängtorkar. Torktiden är olika beroende på miljön, men man kan få räkna med ett dygn. Om blöjorna fläckas av tex bajs så bleks de snabbt i solen!

Så, det var väl den infon jag kan bidra med! Jag avslutar med att klippa ut det här från RetroPi’s avsnitt ”Varför tygblöjor?”, tycker det väger rätt tungt för en småbarnsfamiljs ekonomi:

”Blöjor är för många föräldrar en av de största utgifterna kring barnet. Under en blöjperiod uppgår kostnaden till mellan 10 000-20 000 kronor*. För heltidsanvändning av tygblöjor rekommenderas 18-24 allt-i-ett blöjor.  Det skulle bli en kostnad på ca. 2000. Andrahandsvärdet på tygblöjor är högt så slutsumman blir ofta lägre. Att få tillbaka 50% av inköpspris vid försäljning är inte ovanligt.

*Baserat på att det går 8 blöjor per dag, barnet blir torrt vid 3 års ålder och en blöja kostar mellan 1,5-2,5 kr/styck.”

Läs gärna också: Är du en miljöbov, lille vän?

Att glida på patriarkatmackan


Den här snubben känner ni nog igen. Det är Fredrik, min man och pappa till våra barn. Han och jag är ett team. Vi har ett hus tillsammans och vi har snart 2 barn ihop, med allt vad det innebär – och det är ju inte lite.

Jag provoceras av hur många snubbar som tillåts smita undan allt vad ansvar heter pga den förlegade strukturen som ännu kan anses som norm i samhället! Med ansvar menar jag hushåll, husdjur, barn, trädgård osv. Ni vet allt sådant som måste tas omhand inom det gemensamma familjelivet. Värre än de som smiter undan är de män som deltar i sysslorna, men ska ha cred för det. Jag ser inget fel med att ge varandra cred men allt för sällan ges det till kvinnor för samma eller liknande saker. ”Tog du bebisen h  e l a natten? Åh, vad du är duktig!” fick ingen mamma någonsin höra. ”Nämen, har du dammsugit? Din man kan då skatta sig lycklig!” sa ingen till en kvinna, ever.

Som gravid är jag med i en del gruppen på Facebook för gravida och nyblivna mammor. Flera gånger om dagen möts jag av inlägg från utmattade brudar vars snubbar inte lyfter ett finger, de undrar om andra får någon tid för sig själv, det är tjejer som känner sig ensamma, tjejer som undrar när de ska få sova eller duscha, och än värre – tjejer som prisar deras snubbar när de gör, enligt mig, mangrisiga saker. Ett exempel: Nybliven mamma får inte sova alls. Hon hade sagt till sin snubbe att hon var så trött och behövde mer sömn. Han flyttar in spjälsängen och skötbordet till sovrummet, så hon får närmare. Wow! Vilken fin kille, prisar massorna. Nä, säger jag. Han kanske skulle kunna ta bebisen någon gång om natten, det funkar  ju eftersom just denna bebis äter ersättning? En gång kanske. Mamman tar ju bebisen hela tiden, varje natt. Vaaaarje natt. Och varje dag. Annat exempel: Mamma till förskolebarn barn bli akut kräksjuk, precis som barnet. Hon ringer hem sin sambo från After Work då hon känner att situationen blir övermäktig. Den stackars sambon blir arg, ringer sin mamma (oklart varför?) som även hon blir arg över att den magsjuka mamman förstörde hans kväll. Alltså..? Jag behöver nog inte ens förklara vad jag tänker här. Tänk om situationen var omvänd.. Men en mamma ska ju faktiskt mäkta med det där, hon valde faktiskt att skaffa barn.

14368877_1044150202370637_1809311533699780560_n

Kommentarerna som oftast ses i grupperna är av andra tjejer som kan relatera och vissa som anser att det är kvinnans jobb och att hon skulle tänkt på det innan hon skaffade barn. Hon skammas alltså för att hon anser att den andra föräldern bör ta ansvar, för att man bör hjälpas åt med sitt gemensamma barn. Värsta jag läst på länge var: Kul för er om att ni kan komma överens så du också kan få ha en hobby, men det ska man inte ta för givet.

Jag blir förbannad. Varför tas det för givet att pappan får ha en hobby då? Varför får han sova hela nätter jämt? Varför får han vara trött och slippa städa/laga mat/hämta-lämna på föris/byta blöjor? Det är ju helt orimligt. Varför tappar kvinnan sina rättigheter så snart hon bildat familj? Jag brukar presentera hur ett jämställd förhållande kan se ut. Jämställdhet för oss är inte att dela varje bajsblöja på mitten utan att se vilka behov som finns och dela upp dem någorlunda utifrån rådande läge: tidsmässigt, psykiskt och fysiskt. Det handlar om att ingen ska känna att den drar det tyngre lasset, hela tiden.

Hemma hos oss funkar det inte att Fredrik glassar runt med hjälp av patriarkatet. Inte för att han har försökt, tack och lov. Vi är två personer som är likvärdiga föräldrar och husägare. Vi delar på sömnen under lediga dagar, ena morgonen får min man sovmorgon och kan göra vad han vill på övervåningen tills han väljer att komma ner. Nästa morgon är det min tur. Då kan jag välja att sova, kolla netflix, lyssna på fågelkvitter eller vad jag nu vill – det är min tid. Har jag mer ork den där torsdagen när det behövs dammsugas så gör jag det, har min man ork så gör han det. Orkar ingen skiter vi i det just då. Min man gillar att laga mat, men det gör inte jag, så det är hans grej men under tiden får ju jag se till att rodda barnet. Åker jag och handlar så är ju såklart Fredrik hemma med barnet, men inte fan är han barnvakt för det. Fredrik gymmar och jag fixar naglarna ibland, vi bokar upp oss på saker vi vill göra och RÄKNAR faktiskt med att den andra föräldern håller ställningarna på hemmaplan. Det går åt båda hållen, jag har samma rättigheter som min man – trots att bebisen kom ur min kropp.

När nästa bebis väljer att komma så får ju jag stå för matning av hen, eftersom vi tänker amma och jag är den med de mjölkstinna brösten. Men det påverkar ju inte vår jämställdhet, det finns massor av saker att göra i vårt hushåll! Som sagt, det handlar inte om att mata varannan gång eller byta varannan blöja utan om att se vilka behov som finns. När jag ammar kanske Fredrik leker med Lykke under tiden? Jag ammar, han betalar räkningarna. Jag ammar, han lagar mat. Det finns alltid något som måste göras, och amningen måste göras precis som allt annat.


Jag hoppas att den här texten kan peppa någon som inte trivs att faktiskt se över sin situation. Om du inte är nöjd med hur du har det så säg ifrån! Alla, oavsett kön, har faktiskt samma rättigheter men många av oss är uppväxta i ett samhälle som porträtterar kvinnan på ett 1900-tals vis. Vi har väl ändå kommit längre..?  Varför ska du sköta det mesta bara för att du är kvinna? Ifrågasätt! Vi måste börja lyfta faktumet att det är en rätt förlegad och sunkig syn att kvinnorna ska dra det största lasset med hem och barn. Det är dags att bli mer medvetna nu, det är slutglidet på patriarkatmackan känner jag!

När fem ska bli sex

När Lykke föddes tog vi hem henne, satte bilstolen i vardagsrummet och lät Charlie kolla in henne medan vi tog av oss ytterkläderna. Han hade träffat flertalet barn och bebisar och är ju en hund som faktiskt är rätt glad i människor. Den här gången har vi inte bara Charlie, utan även Cesar.


Cesar är ju som känt en nervös snubbe som inte är särskilt glad i människor som inte är hans farmor, typ. Han är rädd för allt och alla och tycker att barn är otroligt obehagliga. Någon bebis har han inte träffat mer än att han fick nosa på en från min famn en gång. Det gick förstås bra och jag försöker förlita mig på att det kommer gå.

Han har ju gjort otroliga framsteg under sitt år hos oss och hade någon påstått där i början att Lykke och Cesar skulle dela säng så hade jag trott att hen var galen. Men Cesar funkar jättefint i vår familj nu! Han älskar Fredrik och avgudar Lykke. Han lyder hennes kommandon och sover mellan henne och mig. Men vägen hit har varit lång och krokig. Så även om han inte förstår sig på människor, så mår han bra och njuter av livet med oss tre människor.


Cesar förstår att vi är hans familj, hans flock. Med oss är han trygg. Han har inte tydligt reagerat på min växande och sprattliga mage, mer än att han ibland blir förvirrad när han ska vila huvudet på den och får en knuff. Jag vill tro att han kommer förstå att bebisen också är en del i flocken, direkt. Tror ni inte? Jag har fått för mig att bebisen borde lukta som Lykke, eller som vår familj iallafall.. Hur vi nu luktar?

Hur vi ska göra när vi kommer hem från BB den här gången vet jag inte riktigt. Vi måste fundera. En del säger mig att det bästa vore att göra på samma sätt, helt odramatiskt langa ner bebisen på golvet och låta hundarna kolla läget. En annan del blir beskyddande och känner att vi vet ju faktiskt inte hur Cesar reagerar. Men det han tar till är ju att skälla, och det är ju egentligen ingen fara, mer än att bebisen kan bli ledsen.


Hur har ni presenterat en ny bebis för era hundar/katter?

Tidsfördriv


Att hitta något att göra som stillasittande är inte lätt! Många föreslår att rita i sådana ”vuxna” målarböcker men det funkar tyvärr inte mer än korta stunder pga av min sjukdom, det kan leda till dubbelt så ont – foglossning OCH händerna. Förra veckan började jag sy en sovorm till Lykke. Jag gillar ju att sy och Lykke ska få en större säng, så det kändes perfekt. En sovorm fördriver min tid och gör den stora sängen lite mer ombonad! 

Jag gick eventuellt lite till överdrift då ormen råkade bli nästan 4 meter… Nåväl. Så kan det gå när man kör på fri hand! 

Alla älskar ormen iallafall och det är vad som är viktigast! 

Lykke älskar att bygga små ”bon” och ta en stund för sig själv. Ormen passade perfekt att linda runt sig. 


Busvänlig. 

Ormen är gjord i flera gamla sängkläder som åkt mååånga varv i maskinen. Det gör att den är otroligt mjuk och go! 


Båda hundarna älskar den!


Lykke byggde bo på köksgolvet! 

Nå. Jag måste säga att jag är rätt nöjd och jag har redan fler ormar på gång, den var så rolig sy! 

Att åka till förlossningen i skånsk snöstorm

Jag nämnde ju att jag fått ett dåligt bemötande under ett samtal till förlossningen. Igår blev jag tvungen att ringa igen, och fick prata med samma person. Hon hade inte hunnit gå någon charmkurs men hon sa att vi behövde komma in..

Jag lämnade Lykke som vanligt på morgonen. Foglossningen var sådär och vi har snöstorm, det var lite kämpigt. När jag kom hem satte jag mig i soffan och tänkte dricka kaffe, men drabbades av en underlig känsla i magen. Det var som när ett magknip närmar sig. En kan inte göra något men man känner hur det liksom smyger sig fram. Jag gick på toaletten och kissade lite, återvände till soffan och kände hur det bara ökade. Jag började bli orolig men tänkte testa att vila så jag tog mig upp till sängen, på vägen upp försökte jag få bebisen att vrida på sig, ifall en nerv var i kläm eller så. När jag väl lagt mig i sängen började det tillta fruktansvärt, det var inte längre bara obehagligt och lite ”knipigt” utan det började göra rent av svinont! Jag kände hur svetten började rinna på ryggen av smärtan och jag fick svårt att andas. Det var som en ilande kramp långt ner på min vänstra sida av magen. Jag kunde inte räta ut kroppen och varenda rörelse ökade smärtan med tusen. Där och då började jag bli riktigt rädd! Då hade smärtan bara tilltagit i nästan en timme och jag hade haft riktigt ont i en halvtimme.

Jag ringde 1177 som hade 20 minuters kö, så jag la på. Jag messade Fredrik och frågade om han hade sin telefon i närheten. Han har ju telefonen i sitt skåp på jobbet och jag måste ringa centralvakten för att be hen ringa på honom – bah, krångel. Under tiden jag väntade på ett svar hann jag leta fram Thereses nummer och tänkte ringa henne, vad jag nu tänkte att hon skulle göra där bortifrån Gävle..? Tack och lov svarade Fredrik nästan på en gång. Jag ringde upp honom och fick knappt fram några ord. Han sa åt mig att ringa förlossningen genast. Och ja, det vore ju rätt smart. Jag ringde dem och Fredrik kom hem, så körde vi in.


När vi kom in var jag fortfarande rätt medtagen. Jag hade mycket sammandragningar, var skakig och lite tungandad. Den värsta smärtan hade släppt tack och lov! Jag kopplades upp på CTG och bebisen övervakades i 35 minuter, allt var fint. Jag syresatte mig lite dåligt men eftersom jag lider av astma samt kronisk inflammation i muskelfästen kring bröstkorgen så tillhör det mitt ”normala”.

Mitt urintest innehöll bakterier samt vita och röda blodkroppar. Troligen UVI och det behövdes skickas iväg för en odling – så det får vi invänta svaret på. Läkaren kom till slut och både tröck och knackade på området vid magen och ryggen. Det gjorde ont! Efter cirka två timmar fick vi åka hem, med misstanke om njursten. Troligen kissar jag ut den av självmant och smärtan kom när den gick igenom en trängre passage. Om jag skulle få ett till smärtanfall så ska vi återkomma, då kan de behöva ta en titt för att bedöma storleken på den/dem.

Det här var riktigt skrämmande! Jag trodde aldrig förlossningen var på gång, däremot kände jag att något var fel, men jag visste inte vad. Jag låg där i sängen, kunde inte röra mig och hade sådan panik.  Jag hann tänka att jag kanske dör, där och då helt ensam. Men jag dog inte. Istället löste det sig rätt fint känner jag. På förlossningen fick vi ett jättefint bemötande och en positiv upplevelse. Jag var nervös med tanke på hur jag känt vid de två samtalen jag haft dit, men väl där var det tvärtom. Alla var otroligt trevliga och varma. Vi kände oss omhändertagna och välkomna! De var noggranna och tydliga med allt som hände. Jag fastnade speciellt för en kvinna som var så där härlig, sprudlande och lagom personlig. Jag hoppas verkligen hon kommer finnas där vid min förlossning!


Idag mår jag bra igen. Snön fortsätter vräka ner och jag har fått agerat taxi. Skjutsat Lykke till föris, skjutsat Fredrik till jobbet, ska hämta Lykke på föris, och sen hämta Fredrik på jobbet ikväll. Annars kör han ju moped, men efter att han fastnade innan han ens kommit ut från vår gata igår så får det bli så här tills snön försvunnit. Så konstigt att få över en halvmeter snö i Kristianstad? Det hade vi inte räknat med. Vi har liksom inte samma plogresurser som man har lite högre upp i Sverige – och det får vi verkligen smaka på. Vägarna är katastrofala och olyckorna är många. Sen att det blåser konstant här gör att vägarna slipas riktigt förrädiska. Grannen druttade omkull imorse när hon stod och pratade med Lykke som lekte i en snöhög. Men jag önskar verkligen att jag hade en smärtfri graviditet just nu så jag hade kunnat njuta av snön med Lykke. Hon är överlycklig och vem vet när vi har sån här tur igen?  Så, nu har jag pratat klart om vädret. Jag älskar snön är kontentan, och är vid närmare eftertanke inte alls förvånad över den dåliga plogningen.

 

 

Att få feeling

Ni som har sociala medier av något slag har nog inte missat den uppmärksammade händelsen som skedde i helgen. En bandmedlem, under ett scenframträdande, gick fram till en tjej i publiken för att ta tag i hennes hår och tryckte sedan hennes ansikte mot sitt kön. Agerandet fastnade på film och filmen spreds snabbt på Facebook. Medlemmen har uttalat sig om att han fick ”feeling” och verkar anse att det gjorde hans handling legitim. Bandet har nu, två dagar senare, framfört en ursäkt på sin facebooksida efter att ha bemött händelsen med total tystnad.

Kommentarer har strömmat in och jag är på allvar förvånad över hur många som anser att detta blåst upp i alldeles för stora proportioner. Många anser att detta inte är ett övergrepp, andra anser att det är ett för litet övergrepp och vissa ser inte problemet i händelsen alls. Sedan, såklart, finns de som ser det för vad det är: Ett sexuellt övergrepp. En otroligt kränkande handling.

En man pressar en, för honom okänd, kvinnas ansikte mot sitt kön. De har ingen koppling till varandra över huvud taget. De känner inte varandra. Hon har inte gett sitt samtycke till sitt ansikte i hans kön. Inte nog med att det är rent av vidrigt att ha ansiktet i en okänd mans kön så är själva handlingen otroligt kränkande och förnedrande. Han tar sig rätten till hennes kropp och sedan rättfärdigar sin handling, eftersom han fick ”feeling”.

Det han gör är inget ovanligt. Det här händer varenda dag men det fastnar inte alltid på film, vilket gör att det försvinner i periferin. Det här fångas på film, det här lyfts fram i dagsljuset. Det är inte många kvällar på uteställen som jag har sluppit att få okända mäns kön pressade mot min kropp. Inte mot mitt ansikte, tack och lov, men mot mitt ben, min rumpa eller vart de nu än når. Och inte bara på uteställen, det har hänt mig på bussen rent av. Jag har aldrig bett dem göra detta men jag borde ju bara vara tacksam enligt vissa, för känslan av olust som händelsen skapar ligger ju hos mig. Snubben som gjorde det fick kanske feeling, vad vet jag?

Många, främst män, som jag kan se i kommentarfälten kring den helgens händelse anser att det här var väl ingen fara. Varför gnälls det? Ja, kanske för att kvinnor är trötta på att inte få äga oss själva! Vi är trötta på att tillfredsställa män mot vår vilja! Vi är trötta på att TA ANSVAR FÖR FELAKTIGA HANDLINGAR AV MÄN. Jag är SÅ trött på att tjejer ska behöva må dåligt eller anpassa sig pga något snubbar gör. Jag blir så less på att det finns män som anser att detta är en relativt okej sak att göra, ”Jag skulle inte göra det själv men det spelar väl ingen roll att han gör det.” Det är en jäkla fin linje… Någon öl så gör du det själv också eftersom du faktiskt inte ser problemet i handlingen.

Det handlar om respekt. Det handlar om att kunna se gränserna. Det handlar om att inte tro sig ha rätt till någon annans kropp.

Jag vet att ni som följer mig här vet detta, men det tåls att lyftas igen: Samtycke innebär att någon har gjort ett aktivt val, sagt ja och inte heller ångrat sig under tiden. Ett ja kan ändras till ett nej när som helst – och då är det ett nej.

Få gärna feeling. Det är ju bara härligt! Men låt inte ditt sunda förnuft försvinna och se till att din feeling innefattar dig själv och de som har gett sitt samtycke till din aktuella feeling. Ge fan i alla andra, bara gör det.

Med en förlossning i bagaget.

Jag har hunnit tänka lite på saker jag inte visste innan förra förlossningen och tiden på BB, som jag nu tar med mig till denna förlossning. Så jag bjussar på en lista!
Vad jag tar med mig till nästan förlossning:

🌱Att moderkakan ska krystas ut. Som en andra förlossning.

Jo, men för mig var det så. Bebisen låg på min mage med den korta lilla navelsträngen, och barnmorskan ba: ”Nu måste du krysta!” Jag ba: Eh, bebien ligger ju redan här..?”. Närå, moderkakan skötte sig inte själv – den skulle också födas ut!

🌱Det finns något som heter ”eftervärkar”.

Eftervärkarna håller en igång kan man säga! Herregud. Livmodern ska dra ihop sig och eftervärkarna hjälper till med det. De var otroligt smärtsamma i flera dagar!

🌱Att rummet är tomt på personal egentligen är positivt.

Många upplever att de är rätt ensamma under förlossningen, rent fysiskt i rummet alltså. Med Lykke hade vi nästan jämt personal i rummet och i efterhand vet vi att det var för att hon hade för höga hjärtljud. Den här gången ska jag försöka se det positivt om vi inte har vårdpersonal omkring oss hela tiden.

🌱Bajs är najs. Nä, men bajs är inte ens i närheten på världskartan.

Bajs. Alla dessa tankar jag lade på bajs. Tänk om jag bajsar på mig under förlossningen. Antal gånger jag tänkte på det under och efter förlossningen: 0. Kommer inte ägna en sekund åt det den här gången.

🌱Att man måste ha ”rätt” teknik med lustgas. Och ska lära sig under press.

Det var ju inte bara att glida iväg i happyland! Nä, det fanns ju en teknik att förhålla sig till. Som jag inte fick till, så allt som hände mig var att jag blev illamående och förbannad.

🌱Bebisen måste inte gråta när den kommit ut.

Lykke sa inte ett ljud. Det var helt tyst. Tur nog såg jag hur hon tittade runt och var allra högst levande. Hon gnydde till när barnmorskan ruskade henne, men det var allt.

🌱Att det beräknade födelsedatumet verkligen bara är en riktlinje.

Lykkes förlossning startade i vecka 35 men stoppades med bricanyl då vi var i Dalarna. Den här gången ska allt vara klart tills vecka 35 och vi ska hålla oss hemma, för säkerhets skull. Vi hade inget redo sist och förnekade förlossningens start ända in i sista sekund! Den här gången ska jag lyssna på mig själv, och ha en färdigpackad väska.

🌱Säger de att ni får åka hem från BB, så får ni.

Det kändes som om vi hade stulit henne. De kan ju knappast anförtro en sån bräcklig liten bebis till oss? Men tydligen, ingen stoppar er i dörren eller kommer efter några dagar och kräver tillbaka barnet. Jag lovar.


Lilla Lykke ❤

Ni som fött barn, vad var annorlunda mot er förväntning?

Vi lever ju jämställt, eller hur?

Igår fick jag ringa förlossningen. Under dagen hade jag flertalet obehagliga sammandragningar, minst två i timmen, samt en smärta i ena ljumsken. Samma ben sprängde och gjorde ont. Foglossningen var på sitt allra värsta humör och jag behövde använda kryckor för att ens hålla mig upprätt. Fruktansvärt! Bebisen kändes slö och höll sig långt ifrån sitt vanliga rörelsemönster och svarade varken på sådant jag förtärde eller fysisk kontakt.

Samtalet tog sin tid att ens ringa. Jag har lätt att säga till andra att hellre ringa en gång för mycket, men när det gällde mig själv så frågade jag både en och tre personer vad jag borde göra. Jag vill ju inte vara förlossningen till besvär…


När jag väl ringde så möttes jag av en kvinna i andra änden som inte riktigt lyssnade. Hon gav mig förklaringar på saker jag redan visste och pratade över mitt huvud på något sätt. ”Du vet att man kan ha växtvärk.”, ”Du har kanske sträckt dig.” och ”Ta någon alvedon.” Det kändes olustigt men hon fick mig också främst att känna mig rätt dum, . Faktumet att hon skrattade åt mig när jag ansåg att min bebis har ett, för mig, välkänt rörelsemönster gör mig inte så glad idag. ”Det är kul att du tror att bebisen har en rutin” var väl ungefär som hon sa samt fnissade, men inte på ett sätt som fick mig att känna något positivt.

Ju mer jag tänker på det desto mer illa till mods blir jag. Jag blev faktiskt skrattad åt. Och liksom, bortschasad, fast utan att jag märkte det direkt. Idag känns det bättre, sammandragningarna och lugnat sig, bebisen har speedat upp sig lite igen och benet gör inte lika ont, så visst, det är väl ingen fara. Men jag mår ändå inte riktigt bra.

Jag ringde till stället där jag ska föda barn. Jag ska lägga mitt liv i händerna på människorna som jobbar där. Mitt barns liv… Jag ska vara i mitt mest sårbara tillstånd där och då. Jag var redan innan det här samtalet någorlunda förlossningsrädd. Det jag är nu, efter samtalet och en hel dag att fundera, är mer än någorlunda rädd. Jag är faktiskt livrädd.

Jag tänker att Fredrik kan få ta över nu. Han kan få bära det här barnet, som karatesparkar på inre organ. Han kan få vara för stor för sina kläder, inte kunna gå i trappor, ha ont när han sitter/står/ligger, kissa ner sig lite när han nyser, ha sammandragningar, missa roliga aktiviteter, uppleva den uttröttande oron, inte kunna jobba, ha järnbrist, göra glukosbelastning, kräkas, lämna blodprov, inte kunna sova, vara förstoppad, bråka med försäkringskassan, ta över den psykiska påfrestningen en jobbig (och en ”enkel”) graviditet innebär och sedan, som grädden på moset, krysta ut en människa genom sitt kön. Varsågod älskling, nu är det din tur, jag har gjort 65% resterande är din tur. Vi lever ju jämställt, eller hur? ❤ 


Nu vill jag såklart också veta, hur många av er anser att bebisen har ett, för er, välkänt rörelsemönster? 

 

Erkännande från the dark side

Åh, så glad jag blir att ni delar med er av era amningshistorier i mitt inlägg ”Amningsresan tar fart, igen!” inlägget! Glädjer mig åt att läsa era berättelser.

Idag är det tisdag men känns som söndag igen. Fredrik är ledig och så även Lykke och dagen verkligen sniglar sig fram. Jag har haft en otroligt dålig dag.. Det känns som längesedan sist jag hade en bra dag! Fy!

Här kommer en, för mig, svintuff bekännelse: Jag bet av en rotfylld tand förra veckan och har inte kunnat rycka upp mig sen dess. Jag vet att jag borde ha fixat tanden direkt den pajade men jag har otrolig tandläkarfobi så jag tänkte att det får vara så här.  Eftersom en bit av tanden saknas (och jag har en rackare som bör/ska dras ut bredvid) så har jag fått använda andra sidan av munnen för att tugga, och gissa vad..? Jo en av de rotfyllda tänderna på den sidan gjorde samma, det lossnade en bit. Det är fruktansvärt pinsamt att erkänna, men det är verkligen ett faktum. Jag har ingen sida att använda längre och jag börjar inse att jag inte kan leva på kaffe…. Jag ska ringa tandläkaren imorgon och se vad som kan göras. Det kommer bli fruktansvärt, otroligt pinsamt och rent av vidrigt. Att det också är dyrt är bara en bieffekt jämfört mot den känslomässiga turbulensen det här bidrar till. Jag har googlat runt på ”snälla” tandläkare och hittat en klinik i stan som jag ska våga mig på att ringa till. De har inget rykte om sig att vara snälla men jag såg en bild på en av tandläkarna som såg snäll ut, ska be om henne. That’s how i roll.

20140630-002105-1265529

Bildkälla.

Så det här bidrar alltså till grov ångest för mig, och jag har en lång historia inom psykisk ohälsa, främst ångest och depression. Mina känslor just nu oroar mig faktiskt och det bidrar till att jag känner att tänderna måste åtgärdas. Inte nog med att jag är hungrig liksom.. Jag oroar mig också huruvida jag kommer ta mig från mitt mående när tänderna är åtgärdade eller fortsätter jag på den här banan pga foglossningen och sedan glider rakt ner i en förlossningsdepression? Förra graviditeten gjordes båda dessa rotfyllningar som nu pajat med rätt tvivelaktigt resultat, och jag minns hur hemskt det var då. Då lyckades jag repa mig efter besöken och kunde må rätt bra psykiskt på slutet. Förlossningsdeppen höll sig borta också. Men den här gången är inte livet peachy så snart tänderna är fixade, mitt bäcken är fortfarande katastrof.

Jag har haft en hel del sammandragningar, känner mig helt utmattad med ändå på något sätt arg, och tycker världen är rätt grå. Jag känner en konstig mörk tomhet inuti. Imorse fastnade jag i ett par jeans och tappade förståndet helt. Jag hulkgrät i typ en kvart och kände mig som världens sämsta människa pga att min rumpa blivit för stora för ett par jeans jag tycker om.  Problemet där och då var storleken på rumpan, inte att jag inte kommer kunna använda jeansen mer (!?!). Det är inte klokt. Jag känner verkligen inte igen mig själv.

Så, här bjöd jag på the dark side av min graviditet. Ångest, känslostorm, halva tänder och en rumpa jag inte känner igen mer. Eller rättare sagt, en hel jäkla person jag inte känner igen. Varken på insidan eller utsidan.

Ni håller väl tummarna för mig imorgon när jag ska ringa?