Det stora perspektivet

Ibland förstår jag inte hur folk inte kan se saker i ett större perspektiv. Jag kan ju göra det så varför kan inte de? Återigen blossar en debatt upp om könsuppdelade avdelningar för barnkläder i diverse klädbutiker. Grunden denna gång var en skylt vid rosa overaller där det stod att pojkars ytterkläder fanns på ett annat ställe. Folk rasar åt två håll här. Vissa anser att det ”stormar i ett vattenglas” och andra ser faktiskt hur problematiskt det är. Varför får vi inte välja själva vad vi tycker om istället?

Så, lets take a walk on the stora perspektivet! Vi kollar på några kommentarer som brukar ploppa upp i sådana trådar på sociala medier:

  1. ”Men herregud, det är väl bara att handla vilka plagg man vill! Inget att bråka om!”

Ja. Visst är det så. Handla vart man vill, det är ju svinlätt!

Men! Vet du vad normer är? Normer är sådant vi tillsammans upprätthåller i samhället, medvetet och omedvetet. Det är som osynliga regler och koder, hur man är, klär sig eller pratar till exempel. En förväntning eller föreställning om hur något är, som ibland faktiskt inte alls behöver återspegla hur det måste vara. Det är alltså ingen lag. Självklart finns det normer gällande ”flickor” och ”pojkar”. SJÄLVKLART! Så nu gör vi ett test:

Tänk dig en pojke, Vad har han på sig? Kanske jeans? Och en mörk tröja med ett tufft tryck, är det en dinosaurie? Säkert. Hur beter han sig? Han är kanske lite bråkig? Lite bufflig (vilket är okej eftersom pojkar är så), han tar plats, gillar Spiderman och han har säkert svårt att sitta still?

Nu tänker vi oss en flicka. Vad har hon på sig? En klänning? Tights? Kanske tofsar? Ja, mycket möjligt. Hon gillar väl rosa och andra ljuva färger, eller hur? Hon vill kanske sitta i knät och prata lite lågmält? Hon gillar säkert djur, barbies och att vara med de vuxna. Hon vill väl inte springa runt och härja direkt, heller? Kan det stämma?

Här har vi en skev föreställning som ligger djupt inom oss vuxna, något många av oss har med oss från vår egen barndom. En norm gällande hur flickor och pojkar är. Eftersom vi nu har de här föreställningarna och osynliga förväntningarna på barnen så vill de såklart vara oss till lags. Vi visar tydligt med hela vårt jag, medvetet eller omedvetet, vad vi anser vara rätt och fel. Barnen ser hur vi klär oss och hur vi är. De hör hur vi pratar. De ser på sociala medier och i andra medier hur andra människor är. De ser i butiker hur vi upprätthåller den här förlegade normen gällande kön. Ni minns väl vad jag skrev här uppe, en norm är en föreställning – alltså ingen lag. Normen kan ändras rent av och oavsett så måste man inte följa normen! Men, fast man inte måste följa normer så är det något i oss som gör att vi vill. Vi vill ju passa in.

Visste ni att barn är mästare på att kategorisera? De är iallafall det. Barn har ett behov av att kategorisera för att få ett sammanhang. Så redan i låg ålder finns nu dessa två kategorier, flickor och pojkar. Och hur de är, enligt normen, har vi ju precis pratat om. Kanske hade det varit bättre att kategorisera barn som barn istället?

Nu till problemet: I barns värld handlar pojkar kläder på avdelningen för pojkar och flickor handlar på avdelningen för flickor. Pojkkläder är på pojkavdelningen och flickkläder på flickavdelningen. Detta har vi vuxna medvetet och omedvetet signalerat till barnen, i olika former. Korsar någon avdelningarna, till exempel en flicka som handlar på avdelningen för pojkar så har hon gått mot normen, alltså det som förväntas av henne. För ett barn kan det vara märkligt. Butiker upprätthåller normer om hur flickor och pojkar ska klä sig genom att tydligt ha två avdelningar. Det lämnar inte särskilt mycket spelrum till valfrihet utan det fasar in barnen i ramarna för flickor eller pojkar helt baserat på deras könsorgan, alltså inte könsidentitet.

För en vuxen kan det vara svårt att bryta mot normen. Det kan vara obekvämt, kännas olustigt och lite fel. Man kan känna en oro för att hamna utanför eller inte bli tagen på allvar. Som vuxen kan man hantera det på ett annat sätt än barn, en vuxen kan lättare sätta ord på sina känslor, läsa på och hitta stöd på olika sätt. För ett barn är det ännu svårare. Barn vill vara till lags, de vill passa in och vara en del av gemenskap. Ett barn som är fyra år och identifierar sig som tjej kan inte riktigt stå upp mot frågan ”Varför har du en pojktröja på dig?”. Den fyraåringen kommer överge den tröjan mot något mer passande. Den fyraåringen kommer kanske överta de andra barnens värderingar och förväntningar, och därmed tappa bort sig själv. Eftersom denna fyraårings jag anses fel så kommer hon rätta sig i ledet. Och på den andra sidan då: ett barn ser sin kompis ha en pojktröja. Fast hon är ju en tjej? Varför har hon en pojktröja? Det här är ju helt fel.. Kompisen upplevs nu som udda och gör något som inte känns helt okej, hon går mot normen. Kompisen får inte längre vara med. Situationen blir olustig och det uppkommer mobbing.

Men för all del, det är väl bara att handla vart man vill.

2. ”Varför inte fokusera på verkliga problem?”

Se punkt 1. Mobbning är ett problem i allra högsta grad. Precis som psykisk ohälsa som även mobbning kan leda till, och psykisk ohälsa hos unga bara ökar..  Visste du att 20% av alla 14-20-åringar har upplevt ett år av psykisk ohälsa? De har iallafall gjort det. En del av orsakerna är normer bundna till det könsorgan man har. Ser ni hur många av dessa bollar som den snäva könsnormen är en del i?

psykisk ohälsa

På samhällsnivå, ser ni?

3. ”Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.”

Ja. Det är ju just det vi kämpar för här. Men måste alla pojkar vara lika? Måste alla flickor vara lika? Snoppar och snippor styr inte vad vi gillar för färger, tryck eller material – jag lovar! Det handlar om tycke och smak, inte vad som finns mellan benen.

4. ”Ska vi ha ihopslagna vuxenavdelningar också?”

Nja. Alltså nu är det ju så att vuxna kvinnor och män har olika kroppar. Kvinnor och kvinnor/män och män har också olika kroppar så rent krasst – fine! Men vuxenkroppar har ju påverkats av hormoner som bidrar till bröst, höfter och snoppar som behöver utrymme på olika ställen. Beroende på vilket sorts hormon man påverkas av alltså. Så där är kropparna och kläderna faktiskt inte likadana.

Med det sagt så vill jag också lyfta vikten av att inte alla killar har snopp och inte alla tjejer har fitta/bröst.

5. ”Det finns inga kalsonger på Gina Tricot. Wähäääääää.”

Nä, det finns ju inte det. Men är det vad detta handlar om då? Nej, precis. Det här handlar inte om huruvida Gina Tricot säljer kalsonger eller inte.

Varför tror du att pojkar förknippas med bilar och flickor med dockor? Jo, för det är så det presenteras, medvetet och omedvetet. Det är normen som finns. Även om ”barnen får välja själv” så kan de inte välja själv. De styrs in i dessa val med hjälp av oss vuxna och hur vårt samhälle är uppbyggt. Se på reklam och på butiker. Så, visst är det bara att handla kläder på vilken avdelning man vill men det kan komma med konsekvenser. Hur stora för just ditt barn kan du inte veta innan…

Det var inte slutet, det var Nell.

Här kommer ni förlossningsberättelse med Nell. Det är ingen sockersöt, ljusrosa historia om hur vår efterlängtade bebis föds i ljudet av vindspel och valsång direkt. Mer kantad av en livrädd blivande tvåbarnsmorsa som lider av en graviditetsdepression med dödsångest. Så, med de förorden avklarade så kör vi!

Den 16 maj vaknar jag och är på ett hiskeligt humör. Jag är otroligt sur. Ännu en natt har gått och ingen förlossning har startat, och jag är nu 4 dagar över tiden. Jag vill å ena sidan att det startar eftersom jag är så trött på att ha ont men å andra sidan vill jag inte att något sker eftersom jag inte vill föda.

Fredrik och Lykke börjar förbereda sig inför förskolan och de blir osams om allt. Jag blir provocerad, lägger mig i och beter mig värre än jag någonsin gjort mot Fredrik. Jag tar bilnycklarna och tänker köra henne själv men det slutar med att vi båda åker med och lämnar Lykke. Jag är fortfarande arg som ett bi av oklar anledning men vi stannar på Espressohouse på vägen hem och tar en varsin kaffe innan Fredrik ska till jobbet.

Väl hemma far Fredrik till jobbet och jag återgår till min vanliga vardasgsyssla: Ligga i soffan och se på tv. Framåt lunch drabbas jag av en yrselliknande huvudvärk och jag överväger att be svärmor hämta Lykke. Men den duktiga flickan i mig tar över så jag packar in mig i bilen och hämtar henne. Eftermiddagen spenderas med iPad så jag får vila tills Fredrik slutade klockan 19.

Lykke nattas och vi startar tvn för att se på GWs mord. Under programmets gång börjar jag känna av sammandragningar av annan karaktär än det vanliga. Jag brukar ha många sammandragningar i det här skedet av graviditeten men dessa ilar plötsligt neråt i snippan. Här hinner jag drabbas av lätt panik och börjar förneka vad jag känner – Jag vill ju inte att det är på riktigt. Jag sätter mig på pilatesbollen efter programmet men väljer istället att gå och lägga mig för att sova bort det. Väl uppe i sovrummet tilltar sammandragningarna och plötsligt kan jag inte annat än göra ljud för att ta mig igenom dem. Nu ringer jag förlossningen och de ber mig komma in genast efter att jag tagit några värkar under samtalet.

Jag går ner till Fredrik och berättar att jag har ringt och att han måste ringa sin mamma. Plötsligt måste jag beta av värkarna genom att stanna upp, huka mig och andas. Eventuellt också morra lite. Fredrik samlar ihop våra saker och svärmor anländer. På vägen ut i bilen hinner jag drabbas av panik igen, jag vill inte och jag är inte redo!

Det har blivit midnatt när vi sätter oss i bilen och vi pratar inte så värst mycket. Fredrik påminner mig om andningen och jag hinner rätta honom då jag anser att han kör fel. Istället för att ta motorvägen ska han plötsligt köra genom stan. Han hävdar än idag att det är bättre att köra där på natten medan jag anser att han helt enkelt körde fel i rena stressen. Jag hinner också notera att nu är det fan tätt mellan värkarna… Det är tätt och det gör ont.. Nära sjukhuset var det renovering på gång och asfalten saknades, vilket gjorde mig otroligt förbannad då det är enda vägen till sjukhuset. Hur tänker de när de river bort asfalten så bilen hoppar fram samtidigt som jag har värkar? Förstår de inte hur ont det gör? Idioter, de kan ju räkna med ett argt samtal från mig så snart det är morgon igen..

Väl framme ska ju parkeringen betalas och jag hinner beta av värkar på parkeringen. Mot bilen och med Fredrik som stöttepelare. Sen ska jag gå hela vägen in på akuten för att lyckas ta mig till förlossningen som är under renovering. Väl inne på akuten finns ingen personal i receptionen och Fredrik ställer sig snällt och väntar….. Ja. ”Man vill ju inte störa.” Jag hamnar på huk med en stol som stöd och försöker fokusera på andningen, för nu gör det fruktansvärt ont så jag misstänker att jag även här gör märkliga ljud för att liksom distrahera mig själv! Det står tre män inne i väntrummet på akuten och ser nervösa ut. Plötsligt kommer den ena fram till mig och lägger en hand på min axel och frågar: ”Are you okay?”. ”No..” får jag fram och börjar skratta åt Fredriks håll. Då får han kontakt med kvinnan i receptionen som suttit vid en dator och hon kallar ner någon från förlossningen. Jag byter stol med Fredriks hjälp och hukar mot en som står närmare hissen. Nu ska vi upp.

Hissdörrarna öppnas och där står en kvinna som ser på mig med ett leende. Minsann, nu var jag på rätt ställe! Det syntes på hela hennes ansikte. Det tar en stund innan jag tar mig upp från stolen som jag ligger över men väl i hissen klappar kvinnan på varenda ficka hon har. Trevande. Sökande. Sen utbrister hon leende ”Hoppsan, jag måste ha glömt mitt kort! Tänka sig!”. Jag. dör. På allvar?! Jodå.. Vi får kalla på receptionisten igen som traskar bort till oss och hjälper oss att starta hissen.

Vi far upp äntligen upp med hissen mot förlossningsavdelningen. Upp på en våg eftersom jag inte vägt mig under graviditeten och den visar stadiga 20 kilo plus. Vilken grej! Vi får följa sköterskan genom korridorerna och det känns som att den förslossningspersonal som vi möter stirrar på mig, och det känns som att de undrar vad jag gör där. Är det verkligen på riktigt? Sen får vi komma in på ett rum och en sköterska ger mig en vit urtvättad skjorta och nättrosor. Jag ifrågasätter genast, hon har ju inte ens undersökt mig! Det är kanske falskt alarm? Jag kanske måste åka hem och vänta? Jag är liksom inte redo för detta… Men hon säger bara att en undersökning behövs inte för att veta att jag behöver byta om och lägga mig på sängen.

Så. Nu är vi här. Klockan är halv ett på natten och vi är på förlossningen. Jag ligger på sängen, som är obekväm och jag är lika rädd som smärtpåverkad. Det gör ont, jag vet inte om jag kommer överleva och jag är så himla varm… Den här härliga stämningen jag hade övertalat mig själv att vi skulle ha, med musik och ett mysigt klimat finns inte ens på världskartan. Jag har så fruktansvärt ont och värkarna är täta. Jag hade en inbillad vision att vi skulle ha det avslappnat, jag och Fredrik skulle kunna småprata mellan värkarna, kanske spela quizkampen och dricka lite juice. Jag skulle berätta hur jag upplever allt och vi skulle se varandra i ögonen och hålla handen. Jag skulle titta på honom och förhoppningsfullt säga (med ett leende): ”Åh, nu kommer en värk” och så skulle vi andas tillsammans genom den. Allt tvärtemot förra förlossningen när jag liksom stängde honom ute. Men nu gör jag samma. Fredrik får serva mig med kylda trasor på pannan, men det är väl allt han tillåts göra. Jag tror minsann jag hinner skälla på honom för att göra det fel också. Han beordras av personalen att ta trasorna och kyla om men nåde honom om han rör trasorna som jag tröstande trycker mot mitt ansikte. Jag vill inte att någon rör min kropp eller något som är i anslutning till mig – Låt mig vara.

Jag får testa lite lustgas och barnmorskan förklarar hur man gör men låter mig sen testa fritt. Med Lykke fick jag också prova lustgas men då kom det med massa pekpinnar och jag fick höra att jag gjorde fel vilket resulterade att jag slog bakut och vägrade. Jag testar och känner en viss trygghet med den – men hjälper gör den inte direkt. Däremot är den svala masken en skön grej att fokusera på och det susande ljudet akompanjeras rätt snyggt med mina morrande, vrål och grymtande.

Jag vet inte riktigt själv vad som händer men plötsligt eskalerar smärtan enormt och min rumpa hamnar i farozonen. Att jag fick en känsla av att behöva bajsa är en underdrift.. Jag höll på att sprängas, neråt. Jag bara vrålar rakt ut i panik! Barnmorskan som sitter och skriver lite på datorn vänder sig mot mig, mitt i en värk, med meningen: ”Nu klipper vi trosorna!”

Nu har jag barnmorskan och en sköterska i fotänden av sängen och Fredrik står bredvid mig och ser lidande ut, alla är koncentrerade på sitt. Mitt i en annan värk känner jag hur något brister i snippy och jag upplever som att jag kissar ner mig helt utom min kontroll. Jag frågar flämtande om vattnet gick och alla svarar glatt jakande. Då är klockan 01.35. Fem minuter senare drar krystvärkarna igång ordentligt och 01.50 är allt över. Pang, tjong, bom. Jag minns hur barnmorskan ber mig ta emot henne, precis som jag sagt att ville, men att jag vägrar. Hon säger upprepat ”Nu kommer bebisen, nu får du ta henne!” medan jag chockat svarar ”nej, nej, nej!”. Det blir barnmorskan Marie som tar emot vår dotter och med flinka fingrar snurrar hon lös navelsträngen som satt kring bebisens hals. Marie, med sitt mjuka sätt, som stöttat och peppat mig under hela timmen vi hinner vara där.

”Det kom en bebis!”

Den 17 maj 2017 föds Nell Anne Evy Samevall och läggs på min mage. 3705 gram lätt och 48 centimeter lång.  Jag minns inte om hon skriker men jag minns att hon kissar på mig och hur det rinner varm vätska överallt. Jag minns chocken över att det plötsligt fanns en bebis och jag minns min egen exalterade och chockade röst upprepa ”Det är en bebis!”. Jag kunde inte förstå att det faktiskt kom en bebis. Jag minns Fredriks blick och våra tårar. Och jag minns hur jag plötsligt älskade henne. Hon. Min unge, som jag önskat bort så många gånger, hon som jag trodde skulle förstöra allt. Jag älskade henne omgående och visste att jag aldrig någonsin släpper henne ifrån mig. Hon är ju min, och Fredriks. Lykkes lillasyster är ju här. Nu är familjen komplett.

 

Så gick det till när Nell kom till världen. Ingen dog. Några fick panik. Någon  var rädd och någon var lugn. Det var inte blodigt eller kaosartat.

Det gick alltså precis som det ska. 

Med denna berättade vi att vårt barn var här! Vår första bild.

Nell. Lilla nyfödda Nell.

Den första sniffen.. Lykkes efterlängtade lillasyster.

De

Nu 5 månader. Vår älskade solstråle!

”Dagis finns inte”

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2016.

Jag måste skriva ett inlägg om förskolan.

Först och främst: dagis finns inte längre, inte heller dagisfröknar! Idag finns endast förskola som grudnas på en läroplan, och i förskolan arbetar pedagoger som är personer med namn. Fortfarande nämns ordet "dagis" i olika sorters media och av privatpersoner trots att dagis inte ens finns? Varför inte bara säga föris, istället?
 
Förskolan drivs sedan 1998 (nästan 20 år tillbaka) av en läroplan som gynnar varje barns rättigheter och utveckling. Förskolan lägger grunden för barnens livslånga lärande och ser till varje barns utveckling. När det inte fanns någon läroplan var förskolan ett dagis, en plats att vara på under dagen när vårdnadshavarna arbetar. Nu är förskolan mycket mer än bara förvaring, det är en plats fylld av mening för barnen där barnets enskilda utveckling sitter i främsta rummet. Vi arbetar till exempel med pedagogisk dokumentation för att kunna utveckla vårt arbete, något läroplanen kräver att vi gör – och vi gör det med glädje. Genom att använda oss av pedagogisk dokumentation kan vi se till varje enskilt barns utveckling men främst se hur vi kan förbättra verksamheten för de aktuella barnen vi har i vår barngrupp. Pedagogisk dokumentation och dokumentation är inte samma sak för att förtydliga. Vi planerar, genomför, dokumenterar och utvärderar allt vi gör.
 
En dag på en förskola för en förskollärare handlar om så mycket mer än att bara "ha kul med barn", men självklart är det något som genomsyrar allt. Barns lärande sker via lek. Läroplanen för förskolan innehåller 18 sidor med mål och riktlinjer som förskolan och förskolläraren SKA följa, och jag tycker absolut att en som förälder ska kika igenom läroplanen eller fråga pedagogerna kring den. På så sätt kan en få inblick i varför de jobbar på ett visst sätt på ditt barns förskola. Här är hela läroplanen som vi SKA följa. När en kikat ingeom läroplanen så kan en ocså ha i åtanke hur många barn det går per pedagog, på min avdelning till exempel är vi 3 pedagoger på 21 barn. Allt som står i läroplanen ska tillgodoses för v a r j e enskilt barn. 
 
En förskollärare idag studerar allt från barnpsykologi till utvecklingsteorier i 3,5 år, ska följa läroplanen samt lägga grunden för varje enskilda individs livslånga lärande! Ändå ska vi, år 2016, kallas dagisfröknar..? 

Ingen dagisfröken.

”Jag är din förälder, inte din kompis.”

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2016.

Relation mellan barn och föräldrar finns det ju många varianter på, ungefär lika många som det finns barn. Det är så otroligt spännande med hur olika familjer fungerar, och även hur olika relationer funkar i samma familj. Man har ju olika relation till sina olika barn – inbillar jag mig iallafall.

Det jag sakta vill glida in på är vänskapsrelationen mellan barn och föräldrar, och huruvida vissa anser att en inte kan vara vän med sina barn när man faktiskt är en förälder.

Men vad är då en förälder? Och vad är en vän?

En god förälder för mig är en trygghet som barnet kan vända sig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

En god vän för mig är en trygghet jag kan vända mig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

En god förälder för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

En god vän för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

En god förälder för mig kan ha en konflikt med sitt barn och lösa det igen, vara ärlig och vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

En god vän för mig kan ha en konflikt med mig och lösa det igen, vara ärlig, vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

Jag är mitt barns förälder och vän, och kommer alltid vara både och. Jag vill stötta Lykke till att bli den hon vill vara, jag vill lyssna när hon pratar, ge henne tips och dela hennes glädje och sorg – för hela livet.

Är inte det ett rätt okej koncept?


 

Som den samlade personen jag är

Jag gick upp på övervåningen och klädde på mig. Shorts och en t-shirt kändes lagom eftersom solen sken och jag skulle klippa gräset. Jag går ut och släpar fram gräsklipparen och känner hur huden knottrar sig, solen gör inte riktigt sitt jobb och det blåser riktigt kyligt. Nåväl, bara att vända in efter en kofta.

I uterummet ligger min terracottafärgade ullkofta och jag tänker att den blir lagom med sina korta ärmar. Jag sveper den om mig och känner ett stick i ryggen följt av en svidande känsla som försvinner lika snabbt som den kom. Vad fan hände? Plötsligt börjar det bränna och jag får panik. Sömnbristen gör min hjärna seg och jag kan för allt i världen inte förstå vad som hände. Jag sliter av mig koftan och hör ett surr samt ser en mörk figur flyga iväg. En geting.

Jag börjar skrika som den samlade personen jag är. Eh…. Jag skriker osammanhängande till Fredrik. Inte bara för att jag blivit getingstucken, utan även av ilska för att han tydligen inte ens hör vad jag säger och inte kommer rusande. Till slut kommer Fredrik och jag börjar lugna mig. Han kunde titta och konstatera att jag var getingstucken i ryggen. Fan så ont det gjorde!

Jag ringde till Emma som är biodlare och fick råd hur jag skulle hantera sticket. Lite honung på och ett plåster. Det hjälpte snabbt men idag kliar det.

Inte nog med att sommaren sviker med vädret, jag blev också getingstucken. Sommaren 2017 kvalar lätt in som sämsta sommaren ever.
Fint hallon en någorlunda solig dag.

Den sista droppen 

Den här förmiddagen bröt jag ihop. Jag ville bara lämna bebisen i vagnen och gå därifrån. 

Efter en påfrestande förmiddag med det stor barnet så for hon och pappan för att köpa en såg. Så snart bilen lämnat uppfarten slår Nell igång och börjar gråta. Jag testar att amma utan framgång, kollar blöjan, sjalar upp, sjalar ner, vaggar i famnen, vaggar i vagnen och efter nästan en timme känner jag hur allt rinner ur mig. 

Jag är ganska ”chill” med Nells gråt och kan oftast känna att det är lugnt och kommer gå över, för det kommer göra det. Kolik är junågot  som går över.  Hon blir två månader idag och har redan bytt ut en hel del gråt mot skratt, det blir bättre och bättre. Men ibland kan jag inte se det, då blir bägaren full och det rinner över. Idag rann det över. Jag står och vaggar vagnen och tårarna rinner, på oss båda. Plötsligt känner jag att jag måste därifrån för jag kan inte det här. Jag kan ju inte ta hand om henne! Jag klarar inte mer. 

Tack och lov fick jag tag i Tessan. Min klippa i det stormiga livshavet. Hon kunde påminna mig om hur det kommer gå över och att jag inte kan ska gå ifrån henne. ”Förstår det. Men vi gör inte så. Inte idag”. Hon påminde mig om att pussa de små kinderna och försöka andas på det sätt som går. Jag började leta ytan igen. 

Nell gråter fortfarande men Fredrik är hemma igen. Han har tagit över vaggandet och jag har gått därifrån. Jag ligger uppe i sängen och luktar på Lykkes kudde. Snart ska jag gå ner igen, knyta upp Nell i sjalen och dansa henne till sömns i trädgården. Jag klarar det. Som varje dag. 


Det här trodde jag väl aldrig…

Jag har alltid velat ha höns. En flock med tama små höns och en maffig tupp! Ni vet en sån med stora byxor och fluffig krage? Fredrik däremot har aldrig varit sugen på höns även om han medgett att silkeshönsen är ganska söta. 

När vi beslutade oss för att flytta neråt Skåne drogs jag åt en mindre gård med möjlighet till djurhållning medan Fredrik sökte sig till klassiska villaområden. En kompromiss ledde oss dit vi landande till slut – i ett villaområde på landet. Inte direkt någon djurhållningsmöjlighet dock och grannarna skulle väl få fnatt om vi langade in en lammflock i trädgården. Lammen med för den delen.

Nåväl, åter till hönsen. En flock höns skulle inte gå väl i en villaträdgård då de flyger och låter en hel del. Och en tupp.. Bah, inte ens att snacka om! Vaktlar fick det bli. Mina fina små dinosauriefåglar! De kväker som grodor och tupparna låter som något från ett tv-spel, de lägger söta små ägg och de går att kela med – även om de helst slipper. De är faktiskt riktigt festliga! 


Igår var vi på smådjursmarknad med intentionen att få in lite nytt blod hos vaktlarna. Då vår flock börjar bli gamla så står vi nu med lite för få hönor per tupp. Men nä, vi är rätt kräsna med färger och hittade inga som lockade. Däremot traskade Fredrik och Lykke en vända själva och kom tillbaka med en kartong. ”Överraskning!” jublade Lykke! 


I kartongen fanns två kycklingar. Dvärgsilkeshöns. Två små, små vita kycklingar. Fredrik hävdar att det är en bröllopspresent och skyller sitt tidigare ”nej till silkeshöns” på att han faktiskt aldrig hade sett en på riktigt – och de var ju jättesöta! Inte heller flyger de eller låter särskilt mycket. Så ja. Säg hej till Rio och Irma! 


Nu ska vi jobba stenhårt för att få dem tama så de kan få gå fritt i trädgården när de blivit lite större. Plus att det finns en viss hund som behöver öva sig på att de FÅR gå i vår trädgård… 

Bajs i brevlådan

Häromdagen fick vi bajs i brevlådan, igen. Eller ja, tack och lov inte en fysisk bajskorv men en psykisk. Typ. En främlingsfientlig grupp la propaganda i vår brevlåda. Bajs. I Stockholm fick vi det en gång sen satte vi upp en skylt där vi avböjde främlingsfientlig reklam och vips fick vi inte ens från SD längre. Det är fint med självinsikt!

I flytten försvann skylten och nu har det börjat komma flyers av gräslig karaktär så jag fixade en ny skylt! Många har frågat var de kan köpa den men det är bara gjort av mig i, tro det eller ej, Word. Här är dokumentet, printa ut, välj vilken variant och tejpa upp för en renare brevlåda!


Klicka här för att ta del av dokumentet👉🏻 BREVLÅDA 

Att vänta på slutet

Jag stod där i badrummet med ett positivt graviditetstest i handen. Efter månader av negativa test så höll jag nu i ett stort jäkla plus. Jag kunde knappt tro det; det fanns en bebis i min mage! Nu börjar en fantastisk resa, tänkte jag!

Några dagar senare började ett illamående krypa fram. Nåväl, det är ju inte mer än normalt. Jag laddade om kvällarna med mariekex och kallt vatten vid sängen, ifall jag skulle vakna på natten, men annars för att stilla det värsta på morgonen. Ett tag gick det att mota bort illamåendet med sådana små knep. Det eskalerade och jag fick börja småäta kexen på jobbet och rätt snart fick jag lägga till pauser för mellanmål – ofta. På jobbet fick mina kollegor dra ett större lass och likaså min man hemma, då jag gång på gång behövde pausa för att kräkas, vila eller mota bort illamåendet med snacks. Det dåliga samvetet började gro för första gången..

Plötsligt blir jag sämre och får knappt behålla något alls. Jag blir riktigt dålig och mina värden hänger på gränsen för vad som ska innebära en inläggning med dropp – jag får välja men min barnmorska råder mig starkt till att välja sjukhuset. Nålrädd som jag är så tackar jag för mig och åker hem. Jag sjukskrivs två veckor och upplever sedan att det börjar vända.

Veckorna går och jag börjar känna av en värk i mitt bäcken. Jag ser fram emot en lång julledighet och tänker att lite vila gör susen! Efter julledigheten har jag en ny placering på jobbet som väntar, men redan under julen börjar jag få stora problem. På nyårsafton krashar jag totalt och kan inte resa mig från golvet. Sen börjar helvetet.

Fredrik hjälper mig upp från golvet för mina ben bär mig inte. Det känns som elstötar genom underkroppen och mitt bäcken känns krossat. Jag vet att det inte orkar att hålla upp min kropp! Paniken sprider sig och jag blir eskorterad till sängen, men först får jag hjälp på toaletten av min man – för jag kommer ju varken upp eller ner själv på toalettstolen. Det var bara en av många gånger… Men det visste jag inte då.

Jag hinner vara en vecka på min nya arbetsplats innan faktumet hinner ikapp – jag kan inte gå. Även om en förmiddag kunde kännas okej så ökade smärtan ju längre dagen fortlöpte. Trots ett extra brett stödbälte bar inte min kropp mer framåt eftermiddagen och hela kvällen som borde vara ägnad åt familjetid fick spenderas, ensam, i sängen. Jag får snabbt en läkartid och det konstateras att det inte bara är foglossning utan att jag även har drabbats av falsk ischias. Jag lämnar läkaren med en ordination att vara stilla eller använda kryckor, plus en sjukskrivning. Jag lämnar mina nya kollegor i sticket.

Så, jag är gravid i vecka 20 och kan inte längre gå. Jag börjar missa mitt stora barns ridning då jag inte kommer i och ur bilen, Lykke och pappan får åka utan mig. Vi får tacka nej till att träffa vänner eftersom jag inte sover om nätterna utan ligger vaken pga smärtan, varje gång jag rör mig i sömnen vaknar jag av en stöt genom kroppen. Ibland åker familjen utan mig och jag stannar hemma och vilar. Från att ha varit en social person som träffar många personer på mitt arbete men även umgås massor med vänner och familj så blir jag väldigt isolerad. Jag börjar missa saker i mitt barns liv.

I samma veva får Fredrik nytt jobb. Han erbjuds en tjänst som kriminalvårdare och jobbar många och långa pass på fängelset. Det är mycket som ska läras, många rutiner och otroligt mycket säkerhet som måste präntas in. Jag bestämmer mig för att Lykke inte ska behöva gå efter Fredriks schema då det skulle leda till otroligt långa dagar med tidig start. Jag är liksom hennes mamma och jag är ju ändå på hemmaplan så det blir mitt ansvar att hämta och lämna på föris. Det jag inte vet när vi tar det här beslutet är att detta åtagande är det enda jag kommer göra kommande månader.

Jag har alltså ett uppdrag nu, att få Lykke till och från föris. Allt tar tid för mig, jag går med kryckor många dagar och det är otroligt smärtsamt att komma i och ur bilen. Inte heller kan jag lyfta Lykke så hon får helt enkelt lära sig att klättra i och ur bilen. Dåligt samvete... Dagarna spenderas sedan hemma, ibland i soffan och ibland i sängen. Jag ser på olika serier och försöker mig på att färglägga lite bilder från sådana mindfulnessböcker. När serierna tar slut börjar jag plöja ljudböcker. Det är härligt att höra någons röst och jag är ändå så dåsig i huvudet om dagarna. Instagram blir min enda vän då jag inte orkar annat. Jag älskar och hatar att se vad alla andra gör om dagarna, hur de umgås med vänner, sina barn och njuter av livet. Vad härligt de har det, jag blir så glad av alla fina bilder! Jag har nu sett samma väggar i flera veckor och de lediga dagar där vi ska njuta av livet har blivit Fredriks och Lykkes dagar. Jag kommer ju ingen vart. När jag hämtat Lykke från föris är ofta smärtan på väg upp även om jag vilat, så när vi kommit hem fortsätter vi med det – vila. Jag tackar gudarna för iPaden, mitt otroligt tålmodiga barn och får själv zappa på tvn och äta värktabletter. Jag hoppas att jag får ihop någon middag… Dåligt samvete varvas med sorg. Alla andra kan ju….

Vissa kvällar kommer jag inte ur soffan. Jag kan inte gå ens med kryckorna. Jag kommer inte ens till toaletten. Jag måste få hjälp av min man att kissa, jag måste alltså be honom att ta mig till toaletten, få av byxorna och sättas ner. Ibland når jag inte papperet utan måste ropa att jag är färdig.  Det är så kränkande. Jag är 28 år och kan inte ens gå på toaletten själv.

Jag är nu inte bara en dålig mamma som missar allt, inte kan leka och inte ens kan fixa en hemlagad jäkla middag varje dag, utan även en usel fru. Jag är inte kul att umgås med, sover nästan alla hans lediga tid, låter honom ratta hela huset och behöver hjälp på toa och med påklädning. Jahapp… Så jäkla kass. D å l i g t  s a m v e t e.

En dag vid lunchtid börjar jag må dåligt. Jag känner ett begynnande magknip och tänker att jag borde äta. Men knipet fortsätter öka. Jag går på toaletten och kissar, men blir bara sämre. Jag tar mig till sängen och vill vila bort det, men drabbas plötsligt av fruktansvärda smärtor i magen. Jag drabbas av panik, får av mig kläderna halvt och svettas enormt. Tårarna forsar och jag kan inte andas eller röra mig. Jag vet att jag håller på att dö, något brister just nu inom mig, jag dör ensam. Får hem Fredrik som kör mig till förlossningen där det konstateras att jag fått ett njurstensanfall och jag repar mig, fysiskt, utan behandling.

Sen kommer karpaltunnelsyndromet och jag kan inte ens plocka fram frukost utan att tappa skålar och mjölkpaket. Jag tappar känseln helt i tre fingrar och är så svag i händerna på morgonen att jag inte ens fixar att hälla upp flingor till Lykke. Vi börjar också renovera badrummet på entréplan och nu finns inte en chans att jag ska hinna på toa alla gånger jag behöver, för jag kan ju inte gå i trappor. Jag kämpar med att ta mig till övervåningen, nedervåningen, ut eller till Lykkes potta. Många gånger hinner jag inte. Jag är vuxen och kissar ner mig. Kränkande. 

På vägen hem från ett kalas bryter jag ihop bakom ratten. Mitt på motorvägen tåras ögonen så jag inte ser vägen, det är livsfarligt. Dåligt samvete… Lykke sitter i baksätet och pratar om hur vi ska till Astrid Lindgrens värld i sommar, jag gråter eftersom jag inte kommer få följa med. Jag kommer aldrig få uppleva hennes glädje på plats utan allt jag får är att höra hennes längtan – det är så orättvist. Hemma har jag gjort små sorterade klädhögar i storleksordning, för att underlätta för Fredrik och Lykke sen. Det finns listor som skrivits mellan blommorna som jag målat i olika gröna nyanser till ljudet av en deckare. Men det vet ingen. Jag har planerat för deras liv tillsammans, min familj. Utan mig.

I min kropp finns ett stort slukhål där allt som har med bebisen att göra hamnar. För jag är säker på att jag inte får uppleva bebisen. Jag ser inget efter förlossningen. Det är svart. Jag är plötsligt säker på att jag inte kommer överleva förlossningen. Jag fixade ju inte graviditeten och har varit oduglig, full av smärta och otillräcklig i flera månader – så en förlossning fixar jag aldrig. Jag gör det jag kan: jag planerar så att de andra klarar sig.

När det väl kommit fram i ljuset så hjälper Fredrik mig att erkänna för min barnmorska. Hon tar det på allvar direkt och ringer på en gång till en kurator på kvinnokliniken. Jag får en tid samma vecka. Väl där konstateras att jag drabbats av GAD, generaliserat ångestsyndrom. Jag har drabbats av en depression och dödsångest samt upplevs ha anknytningsproblem till bebisen i magen (då jag under en av sessioner ”vågade” erkänna att jag ofta bara ville att allt var som innan, att bebisen inte fanns. Dåligt samvete, förlåt Nell). Snabbt kan det konstateras att dödsångesten troligen utlösts av njurstensanfallet och bara efter några veckor börjar jag komma ifrån tankarna på att jag kommer dö. Men ångesten projiceras på annat så vi försöker styra den till småsaker istället. Jag får lära mig ”Stopp och tänk” när tankarna skenar iväg och får jobba på att stärka mig själv istället för att ständigt trycka ner mig ännu mer i tuffa situationer. Vi jobbar mycket med något som kallas ”den automatiska tanken” som alltid kommer och att vara mer tillåtande när det handlar om ork eller att göra misstag. Plötsligt kan jag spilla lite kaffe utan att hela dagen är förstörd pga att jag är så värdelös att jag inte ens kan hålla kaffet i en kopp.

Eller ja, vissa dagar. Vissa dagar kunde jag göra misstag eller inte orka men ändå känna att det är okej – det händer alla. Men sen kom Nell. Med dunder och brak, jag hann knappt tänka. Hon fanns helt plötsligt och inget hemskt hade hänt. Jag levde. Jag upplevde henne. Jag älskade henne.

På BB kom min kurator för att se på bebisen och, vad jag tror, främst se till mig. På grund av mitt mående och den dåliga anknytningen till bebisen i magen led jag av otroligt hög risk för förlossningsdepression. En vecka efter bebisens födelse hade jag ett samtal med kuratorn igen. Ett jättehärligt, hjärtligt, samtal där vi båda kunde ta på glädjen i luften. Vi kunde redan där och då avsluta vår kontakt. Det var som att allt det hemska försvann när Nell kom, all smärta, både fysisk och psykisk.

Jag var ute på andra sidan.


 

 

 

 

 

 

 

Grattis älskling!

God morgon älskling,

Idag är det din födelsedag! Jag visste inte hur du skulle få din present, så jag tänkte att vi gör så här. Du får ett paket utan mer imponerande innehåll än en en liten lapp, vilken nu lett dig in hit. Hej!

13938477_10153698664681722_4247387952521393530_n

Kolla vilka snyggingar!

Jag skulle kunna ha ett långt utlägg här om hur mycket jag älskar dig, vilken tur jag har som får dela mitt liv med dig, vilken bra pappa och husse du är osv men jag hoppar över det. Det är ju sådant du redan vet. Men vad du får i present vet du inte, än.

Ikväll åker Lykke med farmor och farfar hem för en efterlängtad övernattning, och du och jag far iväg på DETTA.

Idag kommer bli en jättefin dag, jag och Lykke ska strax börja med din tårta. Sen får vi se hur länge jag kan hålla henne ifrån dig. Vi älskar dig!

fredriklykke.jpeg