Våga för att vinna, klyshigt va?

Det är inte mer än januari men i mig är det vår. Eller iallafall en längtan efter vår. Jag vill se min trädgård spira, få solen i ögonen och låta hönsen picka i sig friskt grönt direkt från marken. Bloggen ska få nystarta lite med det nya året och jag hoppas ni kommer uppskatta det lika mycket som jag. Den nya kategorin ”Psykisk ohälsa under graviditet” kommer få ta lite extra plats under våren och ni som vill dela era berättelser är välkomna att dra iväg ett mail till mig på angelica.samevall@gmail.com

Jag har vågat mig på en Monstera det nya året till ära!

Då kör vi 2018. Jag brukar inte avlägga några nyårslöften mer än att jag ska vara snäll mot mig själv, och det blev väl ungefär samma i år. Tänker att jag inom några årtionden till slut kommer vara lika snäll mot mig själv som jag är mot andra. Fast när jag tänker efter finns ett till, jag ska våga lite mer. För jag kan ju saker. Det är väl också ett sätt att vara snäll mot sig själv, tycker ni inte?

’Att vända nattsvart till grådis’ Jennys berättelse.

Här kommer min vän Jennys berättelse om sin graviditet och tiden som efterföljde den. Hon har valt att delge oss sin upplevelse med egna ord. Tack för att du delar med dig, kompis! 

För dig som läser: Lämna gärna en kommentar!

Del 1: Graviditeten

Att göra barn, skaffa barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid så enkelt. Men med rätt hjälp så går det att ändra nattsvart till i alla fall lite grådisigt. Här är min historia om min andra graviditet. Vår regnbågsgraviditet. Vårt regnbågsbarn.

”Ett regnbågsbarn är vad man kallar barn födda efterimg_8244 att man förlorat ett barn, efter ett missfall eller dödfödsel. De kallas de eftersom dessa barn kommer till världen för att ge hopp, ljus och färg till föräldrar som har gått igenom den smärtsammaste upplevelsen som finns, sorgeprocessen är lång och svår för hela familjen och alla är rädda för att förlora den nya bebisen också. Men regnbågen ger ett slut på den mörka tiden. Den nya bebisen kommer och skriver sin egen historia.”

 De är viktigt att prata om psykisk ohälsa. Att känna stöd i folk som upplevt liknande eller bara få bearbeta genom att uttrycka sig. Att vid ett så kraftigt hormonpåslag som en graviditet i sig är, är det många som kan uppleva känslostormar. Några får de lite värre än andra och för de allra flesta försvinner det när graviditeten är över.

De tog ett bra tag innan vi vågade oss på att ens försöka igen efter missfallet och sorgen vi fick känna på den där hösten 2015. En morgon i februari 2017 kom de där pluset, väldigt snabbt efter att vi faktiskt beslutat oss för att försöka igen.

Livet var oförskämt bra, jag gjorde min sista månad inom nattpatrullen samtidigt som jag utbildade mig inom räddningstjänsten. Tyvärr sa kroppen ifrån oerhört snabbt även denna gången, i såväl kräkningar som magkatarr och upprepade infektioner som inte ville ge med sig. De blev en tidig sjukskrivning redan i Mars. De fysiska (foglossning, kräkningar och huvudvärk) var en liten sak i jämförelse med de psykiska. De här skulle ju aldrig gå vägen, jag väntade mig samma utgång som sist. Jag var inte värd lycka! Trots upprepande ultraljud, lovord ifrån barnmorskan och extra kontroller så trodde jag aldrig på dem. Jag slösade min tid. Varför skulle de gå bra denna gången? Inte ens när de första fladdret i magen började märkas ganska tidigt, så valde jag att aldrig känna efter. Utan jag tog avstånd från graviditeten och ville inte prata om den. Att bli gratulerad var som ett hugg i bröstet, vad var de att gratulera till? Jag ville inte att någon skulle vara glad, än mindre skapa en relation till något som ändå inte skulle få stanna.

Storasystern här hemma var jag värst emot, hon skulle egentligen inte få veta nånting ansåg jag. När hon väl fick veta så fick hon inte vara glad, inte fråga något och absolut inte skapa en relation. Jag stötte ifrån mig henne och alla nyfikna frågor hon hade om allt som hände där bakom naveln på mig. Någon gång efter halva tiden så insåg jag att i vilket fall som så kommer jag vid detta laget behöva föda ut barnet. Något helt otänkbart i min värld. Jag visste ju hur förra förlossningen gick till och hur traumatisk den var. Jag skrev mitt testamente, skrev ett brev till min man om hur han tillsammans med storasyster skulle ordna med min begravning och ta hand om varandra. Han skulle lova att alltid påminna henne om hur värdefull hon var för mig. Kort därefter tog dödsångesten ett hårt grepp om mig, jag var uppe nätterna igenom och petade på min sovande dotter för att säkerställa att hon andades, likadant med bebis i magen. Aldrig fick dem vara i fred. Jag har aldrig varit rädd för min egen död, den kan jag aldrig påverka och lite egoistiskt sagt men de är inte min sorg att bära. Min största rädsla är att sörja, jag vill inte mista någon, jag vill inte försöka leva utan någon annan, de såkallade efterlivet.

Tänk att de skulle ta flera timmars terapi med världens bästa kurator innan jag en kväll sitter och soffan och säger till min man, jag är ju rädd att förlora bebisen, därför jag är såhär orolig. Logiskt för andra kanske, men inte där och då. Av kärlek föds rädsla.

Tillsammans med kuratorn och spec mödravårdens team så skrev vi en förlossningsplanering. Jag skrev även ett eget förlossningsbrev med mina egna tankar och ord. Jag är oerhört tacksam att jag hade den självinsikten ganska tidigt, att detta är tankar jag inte kan tampas med själv. Jag hade turen att få en fantastisk barnmorska som lyssnade på mig och alltid såg mig. Jag hittade vänner jag kunde prata av mig till, och som bara lyssnade och fanns där i tid och otid. Jag är dem alla evigt tacksamma. Utan dem hade de funnits dagar då jag inte gått upp.

img_8247

Del 2: Förlossningen

Jag och kuratorn avslutade vår kontakt runt v37-38. Jag var nöjd då, jag längtade efter att göra detta. Att starta upp vår plan. Jag var jätte orolig över att behöva gå på överburenhet, dels för att då lägger bebisen på sig mer vikt och blir större vilket försvårar en vaginal förlossning ytterligare. Dels för att jag var rädd att annat skulle ske. Dem lovade att göra allt som stod i deras makt att hjälpa mig att slippa gå över tiden. Så vi startade upp med hinnsvepningar 2 ggr i veckan redan v37. När jag väl ändå gick över så gick all luft ur mig. Jag grävde ner mig i de där svarta hålet jag en gång varit i. Jag gick inte upp ur sängen, där låg jag och räknade rörelser och grät. Bredvid mig låg min stora dotter och torkade mina tårar och frågade om jag hade ont. Ja jag hade ont, hela min kropp värkte.

Efter de som skulle bli de sista barnmorskebesöket så hjälpte min barnmorska mig att ringa spec mvc igen. Vi fick överväga en medicinsk igångsättning även om de var vad jag hade kämpat emot och absolut inte ville. Vi fick en snabb tid på fredagen för ställningstagande, jag som varit med om en igångsättning förut visste att dem aldrig satte igång någon som de inte handlade om liv eller död en fredag. Självklart hade jag rätt, vi blev hemskickade med ny tid för ställningstagande på måndagen där efter. Jag njöt hela helgen av att detta skulle vara de sista dagarna jag var gravid. Passade på att mysa extra mycket med stora tjejen. På måndagen så checkade vi in och blev uppkopplade på ctg och alla andra grejor dem behöver göra. Efter 2 timmar i de där rummet så kommer läkaren med beskedet att de inte blir något idag heller, de är fullt!! Gissa om jag bröt ihop fullständigt, jag bestämde mig där och då att ljuga för dottern där hemma. Vi ordnade med barnpassning som tog över efter varandra. Jag vägrade möta hennes besvikelse om att de inte kommit någon bebis. Den natten sov jag inte en minut, dagen efter var jag lika förbannad som kvällen innan när vi än en gång åkte in på ställningstagande. Samma läkare mötte oss i korridoren med ett så stort leende, idag blir de bebis säger hon. De tror jag på när jag ser de sa jag argt.

Och jo, hon hade ordnat så hon kunde hålla sitt ord. 11.45 tog jag min första shot cystotec, hela eftermiddagen var behaglig. Min man körde till maxi och handlade, kontaktade alla som behövde veta. Jag var ute och gick, vaggade i korridoren, läste och dansade. När sammandragningarna började tillta och första undersökningen gjordes kl 17:25 var jag ledsen och uppgiven, ville absolut inte mer. Ville inte ha barn, ville inte föda barn och ville absolut inte ligga kvar där. I samråd med överläkaren gavs en fjärde dos cystotec och jag fick alvedon tillsammans med oxynorm för att få ner ångestnivån. Fick även testa lite lustgas. 20.10 undersöks jag igen och då är jag öppen 4 cm, de tar hål på hinnorna som vi beslutat om att vi skulle göra så fort de fanns möjlighet. Min barnmorska förklarar att de är ett tag till, håll ut. Man öppnar sig ungefär 1cm i timmen, då gav jag upp helt. De betydde att jag hade minst 6 timmar kvar. Jag bad om EDA bedövning och hon gick för att ringa narkos läkaren. Med hjälp av min man kom jag över i sängen igen, vilket jäkla tryck jag upplevde när vattnet gick. Vad jag kom ihåg från förra förlossningen så blev de lite som en lättnad när vattnet gick, men inte nu. 20:35 skriker jag till min man att hon kommer, han klappar mig fint på axeln och säger till mig att andas. Jag skriker ännu högre att han måste trycka på knappen. Han fattar ingenting men till slut förstår han att han behöver hjälp i att handskas med mig. In kommer barnmorskan igen och min man säger lite nonchalant – hon säger att bebisen kommer. Ja de ser jag säger hon, varsågod att kryst. De var jag inte beredd på, jag tror jag frågade henne hundra gånger om hon var säker? Hon sa ju 6 timmar!!!!!

20:47 kom Ebba efter 3 krystvärkar. Den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Jag gjorde de helt själv, på Alvedon och lustgas. Vilken revansch! Att få avsluta på topp. Den finaste lilla lillasystern som gjorde familjen fulländad.

img_8245

Del 3: Efterarbetet

Att man ska förbereda sig på babyblues är löjligt egentligen. Vad är de att förbereda sig på? De kommer oavsett i en koasartad lavin som ingen människa i världen kan förbereda sig för, i alla fall för mig. Likadant som förra gången så börjar de när vi sätter oss i bilen påväg hem från sjukhuset och tryggheten och varar i 2 veckor. De är amma, gråta, kissa, amma, gråta, kissa i två hela veckor. Jag trodde att allt hade med babybluesen att göra, men min ångest kvarstod. Nu var ju alla problem utanför magen. Enda lättnaden var att nu kunde jag dela ansvaret om hennes välmående med min man. De var ständiga vakna nätter för att säkerställa att hon sov och att hon andades. De där med andningen är min akilleshäl, förmodligen pga alla känslor jag känt under graviditeten att jag vägrar gått igenom allt de där för att sen om de otänkbara skulle hända. Vi införskaffade larm, såväl blöjlarm som larm i hennes säng. Med dessa känner jag mig lugn och kan koppla av på ett annat sätt.

Idag är de nästan 3 månader sedan Ebba kom till världen, mitt mående är bättre. Visst har jag dåliga dagar, speciellt när de varit en skrik dag eller hon kanske enligt mig verkar sjuk, då blir jag ledsen och ordentligt orolig igen. De blir bara bättre och bättre, jag litar mer och mer på mig själv och min förmåga att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag litar på att Ebba är här för att stanna och att vi som föräldrar gör vårt yttersta för att de ska bli så. Ebba och storasyster är de bästa som hänt mig.

Jag har som nämnt världens bästa nätverk som alltid ställer upp för mig och mina ibland osunda tankar. Min man är en klippa och min motpol i allt detta. Min bästa vän hjälper mig så fort de behövs trots att hon har den tyngsta ryggsäcken att bära själv.

Så att skaffa barn, bära barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid de lättaste. Men med rätt hjälp så går det att vända nattsvart till lite grådisigt, tro mig. Idag lyser solen allt oftare hos mig än den gjort på flera månader.

/Jenny

img_8248

(Bilder: Angelica Samevall)

Psykisk ohälsa under graviditet

Något som kommit att hamna mig nära hjärtat är psykisk ohälsa under graviditet. Inte ett superpeppig ämne men något som behöver komma upp i ljuset! När jag väntade Nell drabbades jag av en depression med GAD (generaliserat ångestsyndrom) samt dödsångest. Jag levde med konstant andnöd, ångrade graviditeten större delen av tiden och ensamheten bara slukade mig. Man ska ju inte må så, det var helt fel reaktion på att vänta barn så därför försökte jag kväva mina känslor. Jag log med tomma leenden och isolerade mig till stor del.

Magdalenastudien berättar att cirka 5-10% av alla gravida drabbas av en depression, men ändå kör många på utan att be om hjälp eller stöd. Inte många vågar tala öppet om hur man känner och mår, och hur förväntningar och press påverkar en psykiska hälsa. För att inte tala om hur det fysiska påverkar det psykiska. Det kan ju handla om kroppens förändring, illamående, smärta eller annat. Och hormoner, behöver jag ens nämna dessa…?

27e560_0679b404d9b74582bd11f2c04982e189~mv2Om du känner dig nedstämd och orkeslös varje dag under mer än två veckor, har tappat lusten för sådant du brukar tycka om att göra och upplever meningslöshet kan du ha blivit deprimerad. Andra vanliga tecken på depression är att ha svårt att sova eller att sova mer än vanligt, att ha minskad matlust eller äta mer än vanligt, att ha tankar om liv och död samt att humöret är sänkt eller mer lättirriterat än vanligt.
-Magdalenastudien

Om ovanstående passar in på dig så tveka inte att tala med din barnmorska. Jag vet nu, av erfarenhet, att jag gick alldeles för länge med mina tankar. Jag önskar att jag hade lagt skämskudden åt sidan och öppnat upp mig för min make eller min barnmorska för jag förlorade nästan hela min graviditet till depressionen.. Jag hann inte njuta. Även om du är osäker på vad eller varför du känner som du gör så prata med hen och låt hen, som är kunnig inom området, råda dig vidare. ”Jag mår såhär just nu och det känns inte bra.” är allt du behöver säga. Om det känns för stort steg så prata med en närstående, eller maila tex mig. Du har rätt till att må bra!

Ett steg i att normalisera graviditetsdepression är att prata om det. Vi behöver lyfta alla graviditeter och hur olika det kan vara, inte bara kroppsliga olikheter (som vi faktiskt inte behöver prata om mer än att vi ÄR olika – gravida eller ej) utan även de psykiska olikheterna. Man får må dåligt under graviditeten, det är inget recept på huruvida en kommer bli som förälder sedan. Däremot finns det ju hjälp att få, man måste inte må dåligt.

För oss andra, som inte är gravida, är en viktig del att lyssna. Lyssna och känn av de gravida i din omgivning. Hur mår de? Fråga och våga lyssna. Tycker du att den gravida känns nedstämd så stötta och främst: hjälp hen prata med sin barnmorska! Normalisera inte ett depressionliknande tillstånd och skyll inte nedstämdhet på graviditet.

Efter jag ”kom ut” med min graviditetsdepression så har jag fått en hel del mail. Många har ventilerat sina egna tunga graviditeter där de själva och deras omgivning normaliserat deras depressiva tillstånd. Ibland hjälper det att bara prata om det med vem som helst, men ibland behövs det mer för att bearbeta och som jag nämnt tidigare, det finns hjälp att få både under graviditeten och efteråt.

Inom kort kommer vi få höra en historia här på bloggen om en graviditet som, liksom min, inte var rosaskimrande. Ni hänger väl med?

Vad har ni för erfarenhet kring graviditet?