Våga för att vinna, klyshigt va?

Det är inte mer än januari men i mig är det vår. Eller iallafall en längtan efter vår. Jag vill se min trädgård spira, få solen i ögonen och låta hönsen picka i sig friskt grönt direkt från marken. Bloggen ska få nystarta lite med det nya året och jag hoppas ni kommer uppskatta det lika mycket som jag. Den nya kategorin ”Psykisk ohälsa under graviditet” kommer få ta lite extra plats under våren och ni som vill dela era berättelser är välkomna att dra iväg ett mail till mig på angelica.samevall@gmail.com

Jag har vågat mig på en Monstera det nya året till ära!

Då kör vi 2018. Jag brukar inte avlägga några nyårslöften mer än att jag ska vara snäll mot mig själv, och det blev väl ungefär samma i år. Tänker att jag inom några årtionden till slut kommer vara lika snäll mot mig själv som jag är mot andra. Fast när jag tänker efter finns ett till, jag ska våga lite mer. För jag kan ju saker. Det är väl också ett sätt att vara snäll mot sig själv, tycker ni inte?

Repris: Normalisera amning!

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2015.

Snart har jag ammat i 2 år. T v å år.
Tutte är det bästa mitt barn vet. Hon väljer själv när hon vill och behöver amma, det är näring, tröst och mys.
Amningen ingår i vår relation och besluten vi tar kring vår amning är något som bara angår henne och mig. Jag har alltid varit öppen med min amning och ser ingen som helst anledning till att skämmas eller på något sätt må dåligt över att vi ammar. Fortfarande, som vissa gärna vill påpeka.
Men jag säger att vi ammar. Punkt.
Igår fick jag den här kommentaren på instagram och skillnaden på att amma ett litet barn och ett lite äldre blev återigen så tydlig. Under hela min amningskarriär så har jag blivit bemött rätt schysst, ute i verkligheten. Jag borde väl vara tacksam. Har fått en sned blick från en sur tant och blivit använd som zooattraktion när jag ammade i bilen. Däremot på nätet…. Vad gör människor så trygga bakom sin skärm eller smartphone att de plötsligt vågar vräka ur sig?  Bland annat i en mammagrupp online har jag blivit kallad pervers. Av andra mammor. Som inte ammat eller ammade till rimlig ålder. Ni vet. Den där gyllene siffran av ålder som är r i m l i g. Vilken det nu än är.
Mitt barn kan komma till mig när hon behöver amma, hon kan berätta för mig när hon vill och hon kan säga när hon inte vill mer. Varför är det fel? Att amma ett mindre barn är det ingen som höjer på ögonbrynet åt (förutom om hen fläker ut sin mat-tutte, vilket är förbjudet, förbjudet, förbjudet) men så fort barnet anses som ”stort” så ska jag plötsligt räkna med att folk tar illa upp, att ses som freakshow eller att få glåpord efter mig? Låter det rimligt? Jag blir så förbaskat ledsen att vi som ammar längre än normen inte ska få stå för det utan att vara rädd för att ses som ”hippies” (i dålig benämning) eller freakshows.
Att jämföra amning av ett barn under året och ett barn närmare dubbla åldern går inte. Det är två helt olika saker, fast ändå så lika. Vi ger fortfarande värmen och närheten till våra små. Vi har fortfarande ett band av guld mellan oss. Och vet ni, vi förtjänar fortfarande samma respekt FAST vårt barn ”överlever” utan amningen.
I och med att min instagram och blogg blir större så har jag insett att jag kommer behöva räkna med kommentarer som de ovan. Hur sorgligt är inte det? MEN jag har också insett att anledningen till detta är pga att vi lever i ett skevt samhälle där en sex-tutte alltid är okej, men en mat-tutte helst ska sitta hemma och det är faktiskt inte något jag tänker rätta mig efter.
Det är inga fel på mig. Jag är en kickass mamma som gör vad jag tror är bäst för mitt barn. Att amma gynnar oss, vilket också ger oss noll anledningar att sluta. Jag kommer fortsätta amma mitt barn tills hon eller jag inte vill längre, och jag hoppas att det åtminstone är några år till.
Normalisera amning, oavsett ålder.