En fin dag

Igår tänkte jag efter innan jag pratade. Innan jag ens reagerade faktiskt. Jag var själv med barnen då Fredrik jobbade, vädret var fantastiskt och jag kände mig pigg. Jag tror det var roten i det hela, jag kände mig pigg och hade därför gott om tålamod.

Jag och barnen hade inga måsten utan kunde göra det vi kände för. Lykke ville måla med vattenfärg i snön bland annat och jag ville planera lite i trädgården – jag har ju en hel del projekt inför våren! Redan vid frukosten bestämde jag mig för att jag skulle behålla mitt goda humör under dagen. Inspirerad av ett klipp jag såg på facebook samt en händelse häromdagen bestämde jag mig: Jag ska säga ”ja” mer än ”nej”.

Händelsen häromdagen, ja. Lykke råkade tappa sin skål med gröt på mattan. Hon började gråta hysteriskt redan innan jag ens hann säga ett ord. Men hon hörde på min andning att jag fick puls. Hon hulkade fram: ”Åh mamma, du älskar ju den här mattan! Blir inte arg!” Det gav mig en tankeställare. Ja, visst älskar jag mattan, men jag älskar ju henne ännu mer än mattan, och hon gjorde det såklart inte med flit. Jag är ju ingen arg-mamma egentligen. Jag måste hitta tillbaka till mig själv!

När motgångar uppstod: gyllene lägen för konflikt, irritation eller liknande så försökte jag se förbi det. Vad var det egentligen som var grundtanken? Jag valde att analysera mitt barn. Många gånger var det hjälpsamhet som låg i botten, hon ville hjälpa mig eller sin syster. Alla gånger gick det dock inte vägen utan resulterade i stjälpsamhet. En annan dag hade jag låtit irritationen ta överhanden men inte igår och jag kände verkligen hur jag hade hittat tillbaka till min grundfilosofi inom föräldraskapet. Istället för att fokusera på det som, enligt mig, inte blev bra såg jag förbi det och påtalade det positiva. Ett exempel var att Lykke spillde yoghurt i soffan, vi skrattade tillsammans hur tokigt det blev och torkade sedan upp det. Det hade ju blivit lika mycket fläck hur mycket eller lite jag hade skällt på henne, eller hur?

Ungefär halvvägs genom dagen så behövde jag knappt tänka efter utan allt flöt på. Jag märkte att mitt agerande också gav Lykke ett högre självförtroende vilket också gjorde att stjälpsamheten minskade i takt med att hjälpsamheten ökade. Lykkes sinnesstämning, liksom min,  blev mer jämn och inte alls så spretig som den många gånger är, eftersom vi kan vara rätt taggiga mot varandra.

Vi hade en otroligt fin dag ihop. 

Repris: Jag är din förälder, inte din kompis.

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2016.

 

Relation mellan barn och föräldrar finns det ju många varianter på, ungefär lika många som det finns barn. Det är så otroligt spännande med hur olika familjer fungerar, och även hur olika relationer funkar i samma familj. Man har ju olika relation till sina olika barn – inbillar jag mig iallafall.

 

Det jag sakta vill glida in på är vänskapsrelationen mellan barn och föräldrar, och huruvida vissa anser att en inte kan vara vän med sina barn när man faktiskt är en förälder.

 

Men vad är då en förälder? Och vad är en vän?

 

 

En god förälder för mig är en trygghet som barnet kan vända sig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

 

En god vän för mig är en trygghet jag kan vända mig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

 

En god förälder för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

 

En god vän för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

 

En god förälder för mig kan ha en konflikt med sitt barn och lösa det igen, vara ärlig och vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

 

En god vän för mig kan ha en konflikt med mig och lösa det igen, vara ärlig, vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

 

Jag är mitt barns förälder och vän, och kommer alltid vara både och. Jag vill stötta Lykke till att bli den hon vill vara, jag vill lyssna när hon pratar, ge henne tips och dela hennes glädje och sorg – för hela livet.

 

Är inte det ett rätt okej koncept?