”Jag är din förälder, inte din kompis.”

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2016.

Relation mellan barn och föräldrar finns det ju många varianter på, ungefär lika många som det finns barn. Det är så otroligt spännande med hur olika familjer fungerar, och även hur olika relationer funkar i samma familj. Man har ju olika relation till sina olika barn – inbillar jag mig iallafall.

Det jag sakta vill glida in på är vänskapsrelationen mellan barn och föräldrar, och huruvida vissa anser att en inte kan vara vän med sina barn när man faktiskt är en förälder.

Men vad är då en förälder? Och vad är en vän?

En god förälder för mig är en trygghet som barnet kan vända sig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

En god vän för mig är en trygghet jag kan vända mig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

En god förälder för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

En god vän för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

En god förälder för mig kan ha en konflikt med sitt barn och lösa det igen, vara ärlig och vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

En god vän för mig kan ha en konflikt med mig och lösa det igen, vara ärlig, vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

Jag är mitt barns förälder och vän, och kommer alltid vara både och. Jag vill stötta Lykke till att bli den hon vill vara, jag vill lyssna när hon pratar, ge henne tips och dela hennes glädje och sorg – för hela livet.

Är inte det ett rätt okej koncept?


 

Rosa, den farliga färgen

Lykke, jag och hennes pappa kliver in på Polarn och Pyret. Lykke behöver nya skalkläder eftersom hon tydligen växt en meter sen i höstas. Vi möts direkt av den nya kollektionens klara färger: orange, rosa, röd, grön, ljusblå och mörkblå. De är verkligen jättefina!

Jag fastnar direkt för den gröna och den orangea jackan, pappan gillar den ljusblå. Lykke fastnar för tågbanan mitt i rummet. Jag och pappan börjar kika på jackorna och diskuterar vilken vi ska välja eftersom vi inte är överens. Sen slår det oss att vi kanske ska fråga huvudpersonen. Lykke väljer direkt den rosa. Det var ju inte vad vi hade tänkt.. Måste hon alltid ha rosa..?


Varken jag eller Lykkes pappa gillar rosa särskilt mycket. Jag gillar jordiga toner och han gillar, tja, jag vet faktiskt inte – men lite nedtonade färger. Vi båda gillar lite tuffare kläder och trivs i snygga jeans och en enkel t-shirt med schysst passform. Kanske med ett tryck. Så skulle jag gärna se Lykke klä sig, förstå hur coolt med snygga (mjuka) jeans och en cool tisha?

Lykke är snart 4 år. Hon har skaffat egna preferenser gällande kläder, film, mat osv. Precis som jag. Jag vet ju vad jag gillar. När jag hade min möhippa hade Fredrik packat en väska åt mig. I den fanns saker jag inte alls tycker matchar och sådant jag inte alls trivs i. Han lyckades verkligen pricka helt fel, och jag minns hur besviken jag blev när jag skulle byta om för kvällens middag och inte alls kunde känna mig fin eller bekväm, utan bara ”utklädd”. Han däremot ansåg att han hade packat jättefina saker!

Det här är något jag påminner mig själv om ibland. Jag kände mig inte bekväm då men Fredrik tyckte att det var fint. Vi har ändå lite olika smak. Precis som att jag, Fredrik och Lykke inte heller delar smak bara för att vi råkar ingå i samma familj.

Lykke älskar rosa, blått och rött. Hon älskar kjolar, klänningar och glitter. Hon gillar mönster och stora tryck, gärna med Frost eller My Little Pony. Helst vill hon blanda allt  för att kunna använda alla sina favvoplagg samtidigt vilket leder till en himla röra, kan en tycka. Men då känner hon sig allra finast; Med my little pony-tights, en snurrkjol och en tröja i glada färger. Vem är jag att hävda att det är fel? Varför ska hon inte få ha det på sig?

Ofta får vi påminna varandra, jag och pappan, att det är faktiskt Lykke som ska ha kläderna på sig. Det är hon som ska vara bekväm och trivas – inte vi. Vi får ju bestämma vad vi ska ha på oss utifrån vad vi trivs i, varför ska vi neka henne det? Om hon nu vill ha en rosa jacka och inte en grön så rör det ju inte oss i ryggen egentligen, det är ju inte vi som ska använda jackan.

Som sagt, nu har hon dragit iväg en sväng på längden och garderoben behöver uppdateras till 110/116 inom kort, så jag tänker försöka vara taktisk. Jag har köpt enfärgade kjolar för att bryta av lite på mitten, och kjolar älskar hon.  Men sen får jag bara acceptera att det inte är någon idé i nuläget att köpa jeans och ”stilrena” tröjor till exempel, det är plagg hon inte gillar. Klänning och leggings eller kjol och leggings är vad som är aktuellt.

Jag hittade min stil genom att få prova mig fram. Jag har kört all in på prinsess-looken, drunknat i snurrklänningskjolar och varit emo. Jag har hunnit med att testa åt alla håll. Jag har följt samhällets normer men också känt behovet att bryta mig fri och göra tvärtom. Nu har jag hittat mig, men det tog tid. Lykke måste också få chansen utan att vi föräldrar styr henne – det finns så mycket annat för henne att förhålla sig till, omedvetet. Varför Lykke älskar Frost eller glitter vet vi inte, det kan finnas många anledningar. Det finns en rådande popkultur även hos barn och just nu är Frost och My Little Pony i topp. Älskar hon det för att andra gör det, för att hon upplever att det förväntas av henne (som flicka pga ovan nämnda attribut anses som ”tjejiga” av samhället) eller älskar hon det för att det tilltalar henne? Eller är det en kombination? Oavsett anledningen till förälskelsen i färgen rosa eller Elsa så är det en äkta känsla i henne, det är vad hon vill ha. Jag skulle aldrig ifrågasätta en vuxens användande av en t-shirt med Jurassic Park-tryck till exempel, ”Jaha, har du en filmtröja nu bara för att du tror att det förväntas av dig som man?”.

Genus för mig handlar om att man väljer själv. En genusmedveten förälder låter sitt barn prova allt, inget ska tas bort eller styras om.  Jag har pratat om det här en miljon gånger, förespråkar ett genusmedvetet föräldraskap och tankesätt över lag, men jag tycker det är SÅ viktigt, speciellt nu när jag själv insåg att jag fastnade där. Jag är en del av samhället som det så hårt sitter inpräntat i vem ska ”får” bära vad, vad som är ”pojkigt” vs ”tjejigt”, jag är så rädd att göra fel och styra in mitt barn i olika fack. Men jag försökte få mitt barn att välja om av helt egoistiska anledningar: jag gillar inte rosa och ”hon kan väl för en gångs skull ta något annat än rosa…”, när jag egentligen inte borde lägga någon som helst värdering i barnets val. Mitt barn tycker om rosa just nu, och hon råkar ha en snippa. Hon identifierar sig som tjej. Det gör mig varken till mer eller mindre medveten förälder för att hon valt en rosa jacka. Anledningen till att hon valt en rosa jacka är egentligen irrelevant, det viktiga är att hon trivs i sin jacka.


Så här ger jag mig själv en påminnelse: Rosa är en färg. Precis som blå, grön, orange och lila. Färger är för alla. Alltid. Hon behöver inte skyddas, hon gör redan sina egna val och är en otroligt stark individ. Rosa kommer inte göra henne svagare.

Och ja hon måste tydligen alltid ha rosa just nu. Låt henne, Angelica.

 

Amningsresan tar fart, igen.

Igår hade jag och magen besök hos barnmorskan. Vädret var fantastiskt, jag fick tag i parkeringsplats nära ingången och jag hade inte ens jätteont! Ljuvligt utgångsläge kände jag. Både jag och bebisen fick en okejstämpel även detta besök.

Det som skulle avhandlas på besöket var egentligen grunderna kring amning, men både barnmorskan och jag kände väl att det inte direkt fanns anledning då hon vet min historia. Så vi pratade istället amning på andra sätt! Samhällets syn på amning och hur det påverkar främst förstföderskor, brösten som sexuella symboler, vikten av stöd från omgivningen och långtidsamning såklart. Det var ett givande och spännande samtal! Kul att höra hur det upplevs inom vården och hur just min barnmorska jobbar amningspositivt, utan att för den delen lägga värderingar i sina patienters val.

1902774_10151973511336722_7809548151158395285_n

Amning i Mexiko 2014.

Apropå synen på amning och hur det påverkar främst förstföderskor så mötte jag en fråga i en facebook-grupp för gravida häromdagn. En blivande förälder undrade kring huruvida andra i gruppen tänkte amma. Jag valde först att bara bevaka, och av över 15 kommentarer fanns ingen amningspositiv. Det var otroligt mycket tyckande som presenterades som fakta, bland annat skrevs ”du kommer bli deprimerad om du ammar, det blir alla”, ”du blir helt låst och kommer aldrig kunna göra något”, ”tuttar är till för sex, inte för barn, det är ju äckligt” och ”amning gör jätteont och är bara jobbigt”. Dessa kommentarer handlar ju om dessa personers erfarenheter, deras sanningar, men det gör det inte till beprövad erfarenhet som gäller alla. Hade det varit mitt inlägg, där jag stod rätt ovetandes och jag hade mötts av de kommentarerna så hade jag ALDRIG försökt mig på att amma. Jag lämnade till slut en amningspositiv kommentar efter min erfarenhet och hänvisade personen till amningshjälpen för att se över faktabaserad info.

Alla måste inte amma, men alla har rätt till korrekt info. Att ta ett beslut gällande amning (eller vad som helst för den delen) och basera det på att 15 personer upplevde det negativt blir ju inte rätt. Hade beslutet baserats på 15 negativa och 15 positiva kommentarer så har man ett mer rättvist utgångsläge. Amningen kanske skulle/kommer vara fantastiskt för den här personen?

Lykke valde nyligen att sluta amma vid 3,5 års ålder och det känns konstigt. Det känns varken tomt eller skönt, det bara är. Det rann ut i sanden, och när jag sedan frågade henne om vi hade slutat sa hon att det är bebisens tuttar – hon är storasyster. Jag ser verkligen fram emot att börja en ny amning med småsyskonet. Med mig i ryggsäcken har jag erfarenheten från Lykkes amning, men jag är fullt medveten om att jag kommer starta om från noll. En ny liten människa, en ny relation och en helt ny amningsresa.

13239885_10153518291001722_7697911162894151377_nNyfödda Lykke-fötter.

Vad har du haft för uppfattning om amning innan ditt barn föddes? Ändrades den när bebisen väl var här? 


Psst! Klicka gärna på ”gilla”-knappen här nere när du läst ett inlägg. 👇🏻

Ett tryggt föräldraskap

Att vara gravid andra gången är långt ifrån likt den första, på många olika plan. När jag väntade Lykke hade jag stora tankar kring föräldraskapet. Vad blir jag för förälder? Vad blir min man för förälder? Hur kommer vår familj bli?

Den här gången har jag inte alls funderat så mycket. Jag är redan förälder. Jag har redan titeln mamma och det blir jag varse om ungefär varje sekund.Vår familj är redan en barnfamilj och vi har vårt sätt att göra saker på och vi lever efter våra värderingar.  Värderingar som har fått växa fram i takt med att vårt barn växer och tar sin plats i världen. Vi vet vilka metoder vi tror på i detta nu och än starkare, vilka metoder vi inte tror på. Både jag och Fredrik vet vilka vi är när vi är mamma och pappa, vi är trygga i vår föräldraroll. Vi vet vad vi anser vara viktigt i föräldraskapet, och låter det ändå formas och formas om flera gånger om.

Respekt, jämställdhet och frihet under vuxenansvar. För oss är det viktigt att Lykke och hennes kommande syskon känner sig respekterade, att de känner sig hörda och sedda. Att de känner att deras känslor aldrig är fjantiga. I vår familj är det viktigt att alla känner att de är lika viktiga, vi spelar alla en lika stor roll i familjen Samevall. Det är viktigt att Lykke och syskonet känner att de får förtroende att prova sina teorier, leta sig fram i sina känslor och utforska omgivningen med vuxenstöd. I vår familj sitter inte vuxna på lösningar och svar – vi hittar lösningarna och svar tillsammans, om det än är huruvida en sten sjunker till vad det innebär att vara flicka. Prova! Lita på dig själv! Vi vuxna finns här och upptäcker med dig.


Allt jag nämnt ovan visste jag inte när jag väntade Lykke. Det enda jag kunde jämföra med var föräldrar på olika forum, och där kunde jag mest se saker jag inte ville anamma. Hur jag ville vara som förälder var svårt att urskilja bland alla tips, råd och metoder, eftersom jag inte hade någon aning om vad det innebar att ha ett barn 24/7. Det kommer ju med så otroligt mycket nya känslor att det egentligen är svårt att förbereda sig. Men med facit i hand så kan jag säga att jag ändå var på rätt väg i tankarna redan under graviditeten. Den här gången behöver jag inte fundera, föräldraskapet finns redan. Säkerligen kommer det ändras men grundpelarna är satta och det är en trygghet.

Hur har ni känt inför att bli förälder för första, andra eller sjunde gången?


 

Internationella kramdagen

Det är internationella kramdagen idag! Härligt, känner de flesta, nu kramas vi loss! Eller?

Idag kan också vara en perfekt dag att lyfta faktumet att alla inte vill kramas, ni vet, den här ”lilla” detaljen om samtycke. Det gäller ju inte bara vid sex utan även vid fysisk kontakt över huvud taget, oavsett ålder.

Vi vill att våra barn ska bli självständiga vuxna. Vi vill att de ska våga sätta ner foten när något inte känns bra, vi vill att de ska respektera sina medmänniskor och att de ska stå för sina åsikter och känslor. Ändå, trots dessa förhoppningar, tvingas barnen bjuda på sin kropp i form av kramar när de inte vill. Det ska kramas med släktingar, andra vuxna, kompisar och ovänner.

Det är inte bara en kram med någon som inte vill, det är att strunta i barnets integritet och röra vid det som i allra högsta grad är hens, mot hens vilja. Bara för att vi är större så har vi inte rätten att ta detta ifrån dem. Krama inte ett barn som inte vill, tjata inte, skamma inte. Låt bli bara! Nästa gång kanske barnet vill kramas och då blir det så mycket härligare.


Lykke har världens bästa släkt! Hon är inte alltid kramsugen men får alltid bestämma det själv. Vill hon inte så tjatas det inte. Ju mer rätt kontroll hon har desto mer bjudigare på kramar blir hon – hon vet ju att hennes nej respekteras när hon inte vill. Jag är inte heller särskilt kramig. Jag kramar min man och mitt barn men inte så många fler. Vissa vänner kramar jag, men de flesta inte. Jag måste inte heller.

Att ha ett barn som kan säga nej är en vinst, särskilt gällande sin egen kropp. Det är ett barn som vågar lyssna och lita på sig själv. Även om det bara är något så oskyldig som en kram med en närstående så är det barnets rättighet att ta det beslutet själv.

Ha det i åtanke!

Slänger in en kul länk till en artikel från tidningen Mama som jag tycker är väldigt bra, läs den HÄR.

Ett barn

Detta inlägg är en repris från http://www.angelicahedstrom.se, 2015.

Mitt barn är en egen individ. Hon kommer bilda sin egen uppfattning angående sin könstillhörighet, hon kommer skaffa en egen klädstil och hon kommer själv komma på vad hon tycker om för färger.
Hon är på god väg att utveckla sin integritet och vet redan vart hennes gränser går. ”Stopp, det är min kropp!” visar hon tydligt med hela sitt lilla jag. ”Lilla jag”, vilket påhitt! Lykke är allt annat än liten. Hon är lika stor som vem som helst när det kommer till rätten till sig själv och sin kropp. Hennes ord är alla andras lag, exakt som för vem som helst.
Vi har valt att ge Lykke 100 möjligheter istället för 2. Jag vet att det finns fler kön än två och jag vet inte vart mitt barn känner sig hemma. Än så länge antar jag bara. Jag har ingen aning. Lykke är som vilket barn som helst, och som inget annat barn. Hon väljer själv vad hon vill leka med eller titta på. Hon älskar Pippi Långstrump och Mamma Mu. Hon gillar att sparka boll och att blåsa såpbubblor. Hon kan se på film alldeles för länge och har svårt att sitta still för att lyssna på en bok. Hon gillar att hoppa, speciellt i sängen. Ute älskar hon att gunga och ha picknick. Ni vet, ett barn.
Lykke väljer själv sina kläder för det mesta. Ibland väljer vi eftersom hon än så länge inte direkt har någon åsikt (så länge det är bekvämt) utan mest gillar att riva ut allt ur garderoben. Lykke gillar kläder i många och starka färger. Randigt och mönstrat. Som vilket barn som helst. Hon är ännu inte medveten om de fruktansvärt tråkiga och osmakliga stereotypa könsroller samhället redan vill styra in henne i, tack vare att vi vuxna tar vårt ansvar och skyddar henne tills hon själv kan ta ett beslut. Ett beslut baserat på vad hon vill och tycker om, inte vad hon upplever att förväntas av henne eller beslut hon tar ”för att det alltid varit så”. Jag tänker att jag, genom att ge henne alla möjligheter, kan få henne att ha större förståelse och respekt för sina medmänniskor och deras beslut. Alla är lika mycket värda oavsett (bland annat) könstillhörighet, utseende, åsikter (nåja..) eller religion.
Jag brukar säga att mitt stoltaste ögonblick kommer vara när skolan ringer hem till oss och säger att Lykke vägrar göra något obligatoriskt för att hon inte kan få en tillräckligt bra förklaring på varför. Dagen mitt barn berättar för mig att hon sagt nej för något inte kändes bra i magen. Dagen mitt barn står upp för sin åsikt eftersom hon vet att hennes röst räknas lika mycket som alla andras. Dagen mitt barn vågar stå upp för någon annan som behöver det. Det här är sådant jag vill uppnå med vårt sätt att vara som föräldrar, jag vill att hon ska stå för vem hon är, vad hon tycker och våga ifrågasätta. Det är vi som är förebilder. Som förebild måste vi lyssna på vårt barn, vi måste låta henne känna att hennes åsikter tas på allvar, hennes nej måste få vara nej och hon måste få prova sig fram med oss som fallskärm och framförallt vi måste kunna säga förlåt.
Det är vi som ger henne dessa 100 möjligheter. Det är vi som måste låta henne vara människa, med alla upp- och nedgångar som det innebär. Det är vi som måste låta henne vara ett barn.
12795452_10153343017711722_9169615553419242924_n

Första inlägget

Första nervösa inlägget på en helt ny plattform. Jag har spenderat alla mina år på blogg.se men nu insett att jag måste ”flyga fritt”. Jag hoppas och ber att jag inom kort lär mig alla funktioner här, men hittills har jag fått ca 3000 psykbryt för jag hatar att behöva göra saker jag inte kan.

cropped-13103522_10153495971186722_6609503657514181171_n1.jpg