Att glida på patriarkatmackan


Den här snubben känner ni nog igen. Det är Fredrik, min man och pappa till våra barn. Han och jag är ett team. Vi har ett hus tillsammans och vi har snart 2 barn ihop, med allt vad det innebär – och det är ju inte lite.

Jag provoceras av hur många snubbar som tillåts smita undan allt vad ansvar heter pga den förlegade strukturen som ännu kan anses som norm i samhället! Med ansvar menar jag hushåll, husdjur, barn, trädgård osv. Ni vet allt sådant som måste tas omhand inom det gemensamma familjelivet. Värre än de som smiter undan är de män som deltar i sysslorna, men ska ha cred för det. Jag ser inget fel med att ge varandra cred men allt för sällan ges det till kvinnor för samma eller liknande saker. ”Tog du bebisen h  e l a natten? Åh, vad du är duktig!” fick ingen mamma någonsin höra. ”Nämen, har du dammsugit? Din man kan då skatta sig lycklig!” sa ingen till en kvinna, ever.

Som gravid är jag med i en del gruppen på Facebook för gravida och nyblivna mammor. Flera gånger om dagen möts jag av inlägg från utmattade brudar vars snubbar inte lyfter ett finger, de undrar om andra får någon tid för sig själv, det är tjejer som känner sig ensamma, tjejer som undrar när de ska få sova eller duscha, och än värre – tjejer som prisar deras snubbar när de gör, enligt mig, mangrisiga saker. Ett exempel: Nybliven mamma får inte sova alls. Hon hade sagt till sin snubbe att hon var så trött och behövde mer sömn. Han flyttar in spjälsängen och skötbordet till sovrummet, så hon får närmare. Wow! Vilken fin kille, prisar massorna. Nä, säger jag. Han kanske skulle kunna ta bebisen någon gång om natten, det funkar  ju eftersom just denna bebis äter ersättning? En gång kanske. Mamman tar ju bebisen hela tiden, varje natt. Vaaaarje natt. Och varje dag. Annat exempel: Mamma till förskolebarn barn bli akut kräksjuk, precis som barnet. Hon ringer hem sin sambo från After Work då hon känner att situationen blir övermäktig. Den stackars sambon blir arg, ringer sin mamma (oklart varför?) som även hon blir arg över att den magsjuka mamman förstörde hans kväll. Alltså..? Jag behöver nog inte ens förklara vad jag tänker här. Tänk om situationen var omvänd.. Men en mamma ska ju faktiskt mäkta med det där, hon valde faktiskt att skaffa barn.

14368877_1044150202370637_1809311533699780560_n

Kommentarerna som oftast ses i grupperna är av andra tjejer som kan relatera och vissa som anser att det är kvinnans jobb och att hon skulle tänkt på det innan hon skaffade barn. Hon skammas alltså för att hon anser att den andra föräldern bör ta ansvar, för att man bör hjälpas åt med sitt gemensamma barn. Värsta jag läst på länge var: Kul för er om att ni kan komma överens så du också kan få ha en hobby, men det ska man inte ta för givet.

Jag blir förbannad. Varför tas det för givet att pappan får ha en hobby då? Varför får han sova hela nätter jämt? Varför får han vara trött och slippa städa/laga mat/hämta-lämna på föris/byta blöjor? Det är ju helt orimligt. Varför tappar kvinnan sina rättigheter så snart hon bildat familj? Jag brukar presentera hur ett jämställd förhållande kan se ut. Jämställdhet för oss är inte att dela varje bajsblöja på mitten utan att se vilka behov som finns och dela upp dem någorlunda utifrån rådande läge: tidsmässigt, psykiskt och fysiskt. Det handlar om att ingen ska känna att den drar det tyngre lasset, hela tiden.

Hemma hos oss funkar det inte att Fredrik glassar runt med hjälp av patriarkatet. Inte för att han har försökt, tack och lov. Vi är två personer som är likvärdiga föräldrar och husägare. Vi delar på sömnen under lediga dagar, ena morgonen får min man sovmorgon och kan göra vad han vill på övervåningen tills han väljer att komma ner. Nästa morgon är det min tur. Då kan jag välja att sova, kolla netflix, lyssna på fågelkvitter eller vad jag nu vill – det är min tid. Har jag mer ork den där torsdagen när det behövs dammsugas så gör jag det, har min man ork så gör han det. Orkar ingen skiter vi i det just då. Min man gillar att laga mat, men det gör inte jag, så det är hans grej men under tiden får ju jag se till att rodda barnet. Åker jag och handlar så är ju såklart Fredrik hemma med barnet, men inte fan är han barnvakt för det. Fredrik gymmar och jag fixar naglarna ibland, vi bokar upp oss på saker vi vill göra och RÄKNAR faktiskt med att den andra föräldern håller ställningarna på hemmaplan. Det går åt båda hållen, jag har samma rättigheter som min man – trots att bebisen kom ur min kropp.

När nästa bebis väljer att komma så får ju jag stå för matning av hen, eftersom vi tänker amma och jag är den med de mjölkstinna brösten. Men det påverkar ju inte vår jämställdhet, det finns massor av saker att göra i vårt hushåll! Som sagt, det handlar inte om att mata varannan gång eller byta varannan blöja utan om att se vilka behov som finns. När jag ammar kanske Fredrik leker med Lykke under tiden? Jag ammar, han betalar räkningarna. Jag ammar, han lagar mat. Det finns alltid något som måste göras, och amningen måste göras precis som allt annat.


Jag hoppas att den här texten kan peppa någon som inte trivs att faktiskt se över sin situation. Om du inte är nöjd med hur du har det så säg ifrån! Alla, oavsett kön, har faktiskt samma rättigheter men många av oss är uppväxta i ett samhälle som porträtterar kvinnan på ett 1900-tals vis. Vi har väl ändå kommit längre..?  Varför ska du sköta det mesta bara för att du är kvinna? Ifrågasätt! Vi måste börja lyfta faktumet att det är en rätt förlegad och sunkig syn att kvinnorna ska dra det största lasset med hem och barn. Det är dags att bli mer medvetna nu, det är slutglidet på patriarkatmackan känner jag!

Första inlägget

Första nervösa inlägget på en helt ny plattform. Jag har spenderat alla mina år på blogg.se men nu insett att jag måste ”flyga fritt”. Jag hoppas och ber att jag inom kort lär mig alla funktioner här, men hittills har jag fått ca 3000 psykbryt för jag hatar att behöva göra saker jag inte kan.

cropped-13103522_10153495971186722_6609503657514181171_n1.jpg