Att vänta på slutet

Jag stod där i badrummet med ett positivt graviditetstest i handen. Efter månader av negativa test så höll jag nu i ett stort jäkla plus. Jag kunde knappt tro det; det fanns en bebis i min mage! Nu börjar en fantastisk resa, tänkte jag!

Några dagar senare började ett illamående krypa fram. Nåväl, det är ju inte mer än normalt. Jag laddade om kvällarna med mariekex och kallt vatten vid sängen, ifall jag skulle vakna på natten, men annars för att stilla det värsta på morgonen. Ett tag gick det att mota bort illamåendet med sådana små knep. Det eskalerade och jag fick börja småäta kexen på jobbet och rätt snart fick jag lägga till pauser för mellanmål – ofta. På jobbet fick mina kollegor dra ett större lass och likaså min man hemma, då jag gång på gång behövde pausa för att kräkas, vila eller mota bort illamåendet med snacks. Det dåliga samvetet började gro för första gången..

Plötsligt blir jag sämre och får knappt behålla något alls. Jag blir riktigt dålig och mina värden hänger på gränsen för vad som ska innebära en inläggning med dropp – jag får välja men min barnmorska råder mig starkt till att välja sjukhuset. Nålrädd som jag är så tackar jag för mig och åker hem. Jag sjukskrivs två veckor och upplever sedan att det börjar vända.

Veckorna går och jag börjar känna av en värk i mitt bäcken. Jag ser fram emot en lång julledighet och tänker att lite vila gör susen! Efter julledigheten har jag en ny placering på jobbet som väntar, men redan under julen börjar jag få stora problem. På nyårsafton krashar jag totalt och kan inte resa mig från golvet. Sen börjar helvetet.

Fredrik hjälper mig upp från golvet för mina ben bär mig inte. Det känns som elstötar genom underkroppen och mitt bäcken känns krossat. Jag vet att det inte orkar att hålla upp min kropp! Paniken sprider sig och jag blir eskorterad till sängen, men först får jag hjälp på toaletten av min man – för jag kommer ju varken upp eller ner själv på toalettstolen. Det var bara en av många gånger… Men det visste jag inte då.

Jag hinner vara en vecka på min nya arbetsplats innan faktumet hinner ikapp – jag kan inte gå. Även om en förmiddag kunde kännas okej så ökade smärtan ju längre dagen fortlöpte. Trots ett extra brett stödbälte bar inte min kropp mer framåt eftermiddagen och hela kvällen som borde vara ägnad åt familjetid fick spenderas, ensam, i sängen. Jag får snabbt en läkartid och det konstateras att det inte bara är foglossning utan att jag även har drabbats av falsk ischias. Jag lämnar läkaren med en ordination att vara stilla eller använda kryckor, plus en sjukskrivning. Jag lämnar mina nya kollegor i sticket.

Så, jag är gravid i vecka 20 och kan inte längre gå. Jag börjar missa mitt stora barns ridning då jag inte kommer i och ur bilen, Lykke och pappan får åka utan mig. Vi får tacka nej till att träffa vänner eftersom jag inte sover om nätterna utan ligger vaken pga smärtan, varje gång jag rör mig i sömnen vaknar jag av en stöt genom kroppen. Ibland åker familjen utan mig och jag stannar hemma och vilar. Från att ha varit en social person som träffar många personer på mitt arbete men även umgås massor med vänner och familj så blir jag väldigt isolerad. Jag börjar missa saker i mitt barns liv.

I samma veva får Fredrik nytt jobb. Han erbjuds en tjänst som kriminalvårdare och jobbar många och långa pass på fängelset. Det är mycket som ska läras, många rutiner och otroligt mycket säkerhet som måste präntas in. Jag bestämmer mig för att Lykke inte ska behöva gå efter Fredriks schema då det skulle leda till otroligt långa dagar med tidig start. Jag är liksom hennes mamma och jag är ju ändå på hemmaplan så det blir mitt ansvar att hämta och lämna på föris. Det jag inte vet när vi tar det här beslutet är att detta åtagande är det enda jag kommer göra kommande månader.

Jag har alltså ett uppdrag nu, att få Lykke till och från föris. Allt tar tid för mig, jag går med kryckor många dagar och det är otroligt smärtsamt att komma i och ur bilen. Inte heller kan jag lyfta Lykke så hon får helt enkelt lära sig att klättra i och ur bilen. Dåligt samvete... Dagarna spenderas sedan hemma, ibland i soffan och ibland i sängen. Jag ser på olika serier och försöker mig på att färglägga lite bilder från sådana mindfulnessböcker. När serierna tar slut börjar jag plöja ljudböcker. Det är härligt att höra någons röst och jag är ändå så dåsig i huvudet om dagarna. Instagram blir min enda vän då jag inte orkar annat. Jag älskar och hatar att se vad alla andra gör om dagarna, hur de umgås med vänner, sina barn och njuter av livet. Vad härligt de har det, jag blir så glad av alla fina bilder! Jag har nu sett samma väggar i flera veckor och de lediga dagar där vi ska njuta av livet har blivit Fredriks och Lykkes dagar. Jag kommer ju ingen vart. När jag hämtat Lykke från föris är ofta smärtan på väg upp även om jag vilat, så när vi kommit hem fortsätter vi med det – vila. Jag tackar gudarna för iPaden, mitt otroligt tålmodiga barn och får själv zappa på tvn och äta värktabletter. Jag hoppas att jag får ihop någon middag… Dåligt samvete varvas med sorg. Alla andra kan ju….

Vissa kvällar kommer jag inte ur soffan. Jag kan inte gå ens med kryckorna. Jag kommer inte ens till toaletten. Jag måste få hjälp av min man att kissa, jag måste alltså be honom att ta mig till toaletten, få av byxorna och sättas ner. Ibland når jag inte papperet utan måste ropa att jag är färdig.  Det är så kränkande. Jag är 28 år och kan inte ens gå på toaletten själv.

Jag är nu inte bara en dålig mamma som missar allt, inte kan leka och inte ens kan fixa en hemlagad jäkla middag varje dag, utan även en usel fru. Jag är inte kul att umgås med, sover nästan alla hans lediga tid, låter honom ratta hela huset och behöver hjälp på toa och med påklädning. Jahapp… Så jäkla kass. D å l i g t  s a m v e t e.

En dag vid lunchtid börjar jag må dåligt. Jag känner ett begynnande magknip och tänker att jag borde äta. Men knipet fortsätter öka. Jag går på toaletten och kissar, men blir bara sämre. Jag tar mig till sängen och vill vila bort det, men drabbas plötsligt av fruktansvärda smärtor i magen. Jag drabbas av panik, får av mig kläderna halvt och svettas enormt. Tårarna forsar och jag kan inte andas eller röra mig. Jag vet att jag håller på att dö, något brister just nu inom mig, jag dör ensam. Får hem Fredrik som kör mig till förlossningen där det konstateras att jag fått ett njurstensanfall och jag repar mig, fysiskt, utan behandling.

Sen kommer karpaltunnelsyndromet och jag kan inte ens plocka fram frukost utan att tappa skålar och mjölkpaket. Jag tappar känseln helt i tre fingrar och är så svag i händerna på morgonen att jag inte ens fixar att hälla upp flingor till Lykke. Vi börjar också renovera badrummet på entréplan och nu finns inte en chans att jag ska hinna på toa alla gånger jag behöver, för jag kan ju inte gå i trappor. Jag kämpar med att ta mig till övervåningen, nedervåningen, ut eller till Lykkes potta. Många gånger hinner jag inte. Jag är vuxen och kissar ner mig. Kränkande. 

På vägen hem från ett kalas bryter jag ihop bakom ratten. Mitt på motorvägen tåras ögonen så jag inte ser vägen, det är livsfarligt. Dåligt samvete… Lykke sitter i baksätet och pratar om hur vi ska till Astrid Lindgrens värld i sommar, jag gråter eftersom jag inte kommer få följa med. Jag kommer aldrig få uppleva hennes glädje på plats utan allt jag får är att höra hennes längtan – det är så orättvist. Hemma har jag gjort små sorterade klädhögar i storleksordning, för att underlätta för Fredrik och Lykke sen. Det finns listor som skrivits mellan blommorna som jag målat i olika gröna nyanser till ljudet av en deckare. Men det vet ingen. Jag har planerat för deras liv tillsammans, min familj. Utan mig.

I min kropp finns ett stort slukhål där allt som har med bebisen att göra hamnar. För jag är säker på att jag inte får uppleva bebisen. Jag ser inget efter förlossningen. Det är svart. Jag är plötsligt säker på att jag inte kommer överleva förlossningen. Jag fixade ju inte graviditeten och har varit oduglig, full av smärta och otillräcklig i flera månader – så en förlossning fixar jag aldrig. Jag gör det jag kan: jag planerar så att de andra klarar sig.

När det väl kommit fram i ljuset så hjälper Fredrik mig att erkänna för min barnmorska. Hon tar det på allvar direkt och ringer på en gång till en kurator på kvinnokliniken. Jag får en tid samma vecka. Väl där konstateras att jag drabbats av GAD, generaliserat ångestsyndrom. Jag har drabbats av en depression och dödsångest samt upplevs ha anknytningsproblem till bebisen i magen (då jag under en av sessioner ”vågade” erkänna att jag ofta bara ville att allt var som innan, att bebisen inte fanns. Dåligt samvete, förlåt Nell). Snabbt kan det konstateras att dödsångesten troligen utlösts av njurstensanfallet och bara efter några veckor börjar jag komma ifrån tankarna på att jag kommer dö. Men ångesten projiceras på annat så vi försöker styra den till småsaker istället. Jag får lära mig ”Stopp och tänk” när tankarna skenar iväg och får jobba på att stärka mig själv istället för att ständigt trycka ner mig ännu mer i tuffa situationer. Vi jobbar mycket med något som kallas ”den automatiska tanken” som alltid kommer och att vara mer tillåtande när det handlar om ork eller att göra misstag. Plötsligt kan jag spilla lite kaffe utan att hela dagen är förstörd pga att jag är så värdelös att jag inte ens kan hålla kaffet i en kopp.

Eller ja, vissa dagar. Vissa dagar kunde jag göra misstag eller inte orka men ändå känna att det är okej – det händer alla. Men sen kom Nell. Med dunder och brak, jag hann knappt tänka. Hon fanns helt plötsligt och inget hemskt hade hänt. Jag levde. Jag upplevde henne. Jag älskade henne.

På BB kom min kurator för att se på bebisen och, vad jag tror, främst se till mig. På grund av mitt mående och den dåliga anknytningen till bebisen i magen led jag av otroligt hög risk för förlossningsdepression. En vecka efter bebisens födelse hade jag ett samtal med kuratorn igen. Ett jättehärligt, hjärtligt, samtal där vi båda kunde ta på glädjen i luften. Vi kunde redan där och då avsluta vår kontakt. Det var som att allt det hemska försvann när Nell kom, all smärta, både fysisk och psykisk.

Jag var ute på andra sidan.


 

 

 

 

 

 

 

”Det gick ju bra sist”

Att jag är förlossningsrädd denna gången är inget jag förnekar, snarare tvärtom, jag är rätt öppen med det i hopp om att det ska hjälpa mig. Min rädsla handlar i första rummet inte om smärtan, även om jag till och från påminns om hur jävligt det kommer bli samt ifrågasätter jag hur dum jag är som utsätter mig för det igen. För datt det gör skitont att föda barn vet jag ju nu! Men främst handlar det om en rädsla för att dö eller skadas. Jag är livrädd för att något ska gå fel och jag antingen dör där och då, eller att jag drabbas av en förlossningsskada som jag sedan får dras med. Något som påverkar min förmåga att vara med Lykke och som drar ner min livskvalité, något som hindrar mig att göra sådant jag vill. Precis så som foglossningen gör nu. När foglossningen inte stjäl hela mitt liv längre så måste jag kunna leva igen, jag klarar inte av att vara så här stillasittande och missa Lykkes vardag.

Jag har börjat läsa boken ‘Föda utan rädsla’ och har kommit ungefär halvvägs. Den har många bra poänger och jag kan känna igen mig i mycket. Jag hade kommit en bra bit på vägen rent mentalt kände jag, tills jag öppnade dagstidningarna idag och möttes av rubriker gällande en kvinna som dött under förlossningen. I fredags dog Lara. Hon skulle föda sitt andra tvillingpar på sjukhuset i Kristianstad. Samma förlossningmottagning som jag beräknas föda mitt barn på. Hon dog av en ”läkarmiss”, de drog sönder hennes moderkaka.

– Det som har hänt är helt fruktansvärt. Alla är förkrossade. Detta är inget som ska hända, men det hände tyvärr ändå, säger Sergio Padoan, chefsläkare med ansvar för kirurgivården i östra Skåne.

Det ska inte hända, men hände ändå, tyvärr. Ja. Så himla rimligt sagt. Dåså.

Det är exakt det här jag menar! Det spelar ingen roll att jag är en frisk kvinna med en ”normal” graviditet och en ”normal” förlossning i bagaget, jag är ändå inte säker! Det kan vara Lykke som inte får tillbaka sin mamma, pga något som råkade hända fast det inte ska. Min förra förlossning gick som sagt bra, som man säger. Jag drabbades inte av några bristningar, fick en pigg bebis och det värsta efterföljande jag drabbade av var hemorrojder. Jag borde känna mig trygg denna gången. Istället känner jag tvärt om. Att trösta mig med att ”det gick ju bra sist”, ”kvinnor har fött barn i alla tider” eller ”men det händer ju så sällan” funkar inte. Sällan innebär att det händer, och med en ”normal” förlossning bakom mig så kanske det är min tur nu. Och det är ju inte direkt mörkat att förlossningspersonal går på knäna..

Sen Lykke kom har jag blivit mer medveten om min dödlighet. Inte bara min, utan även hennes såklart. Och Fredriks. Vi behöver varandra, vi är en familj. Jag kan inte åka in till förlossningen och sen inte komma tillbaka mer, men tänk om det händer? Tänk om jag kommer hem igen men inte funkar som förut längre? Kommer vi kunna anpassa huset för en rullstol? Lykke ska inte behöva gå igenom något sådant! Allt ska bara bli som det var innan graviditeten, bara det att det efterlängtade syskonet ska finnas.

Det är helt fruktansvärt att den här kvinnan dog. Hon har flera barn hemma som inte får tillbaka sin mamma och  en man som plötsligt blev ensam med fyra barn. De skulle fara in på sjukhuset och förgylla familjen med två små medlemmar till, men istället för att tre personer kom hem igen så saknas en för alltid. Det skulle inte hända, men det hände. ”Tyvärr”, hälsar förlossningsvården i välfärdslandet Sverige år 2017.

 

När fem ska bli sex

När Lykke föddes tog vi hem henne, satte bilstolen i vardagsrummet och lät Charlie kolla in henne medan vi tog av oss ytterkläderna. Han hade träffat flertalet barn och bebisar och är ju en hund som faktiskt är rätt glad i människor. Den här gången har vi inte bara Charlie, utan även Cesar.


Cesar är ju som känt en nervös snubbe som inte är särskilt glad i människor som inte är hans farmor, typ. Han är rädd för allt och alla och tycker att barn är otroligt obehagliga. Någon bebis har han inte träffat mer än att han fick nosa på en från min famn en gång. Det gick förstås bra och jag försöker förlita mig på att det kommer gå.

Han har ju gjort otroliga framsteg under sitt år hos oss och hade någon påstått där i början att Lykke och Cesar skulle dela säng så hade jag trott att hen var galen. Men Cesar funkar jättefint i vår familj nu! Han älskar Fredrik och avgudar Lykke. Han lyder hennes kommandon och sover mellan henne och mig. Men vägen hit har varit lång och krokig. Så även om han inte förstår sig på människor, så mår han bra och njuter av livet med oss tre människor.


Cesar förstår att vi är hans familj, hans flock. Med oss är han trygg. Han har inte tydligt reagerat på min växande och sprattliga mage, mer än att han ibland blir förvirrad när han ska vila huvudet på den och får en knuff. Jag vill tro att han kommer förstå att bebisen också är en del i flocken, direkt. Tror ni inte? Jag har fått för mig att bebisen borde lukta som Lykke, eller som vår familj iallafall.. Hur vi nu luktar?

Hur vi ska göra när vi kommer hem från BB den här gången vet jag inte riktigt. Vi måste fundera. En del säger mig att det bästa vore att göra på samma sätt, helt odramatiskt langa ner bebisen på golvet och låta hundarna kolla läget. En annan del blir beskyddande och känner att vi vet ju faktiskt inte hur Cesar reagerar. Men det han tar till är ju att skälla, och det är ju egentligen ingen fara, mer än att bebisen kan bli ledsen.


Hur har ni presenterat en ny bebis för era hundar/katter?

Att åka till förlossningen i skånsk snöstorm

Jag nämnde ju att jag fått ett dåligt bemötande under ett samtal till förlossningen. Igår blev jag tvungen att ringa igen, och fick prata med samma person. Hon hade inte hunnit gå någon charmkurs men hon sa att vi behövde komma in..

Jag lämnade Lykke som vanligt på morgonen. Foglossningen var sådär och vi har snöstorm, det var lite kämpigt. När jag kom hem satte jag mig i soffan och tänkte dricka kaffe, men drabbades av en underlig känsla i magen. Det var som när ett magknip närmar sig. En kan inte göra något men man känner hur det liksom smyger sig fram. Jag gick på toaletten och kissade lite, återvände till soffan och kände hur det bara ökade. Jag började bli orolig men tänkte testa att vila så jag tog mig upp till sängen, på vägen upp försökte jag få bebisen att vrida på sig, ifall en nerv var i kläm eller så. När jag väl lagt mig i sängen började det tillta fruktansvärt, det var inte längre bara obehagligt och lite ”knipigt” utan det började göra rent av svinont! Jag kände hur svetten började rinna på ryggen av smärtan och jag fick svårt att andas. Det var som en ilande kramp långt ner på min vänstra sida av magen. Jag kunde inte räta ut kroppen och varenda rörelse ökade smärtan med tusen. Där och då började jag bli riktigt rädd! Då hade smärtan bara tilltagit i nästan en timme och jag hade haft riktigt ont i en halvtimme.

Jag ringde 1177 som hade 20 minuters kö, så jag la på. Jag messade Fredrik och frågade om han hade sin telefon i närheten. Han har ju telefonen i sitt skåp på jobbet och jag måste ringa centralvakten för att be hen ringa på honom – bah, krångel. Under tiden jag väntade på ett svar hann jag leta fram Thereses nummer och tänkte ringa henne, vad jag nu tänkte att hon skulle göra där bortifrån Gävle..? Tack och lov svarade Fredrik nästan på en gång. Jag ringde upp honom och fick knappt fram några ord. Han sa åt mig att ringa förlossningen genast. Och ja, det vore ju rätt smart. Jag ringde dem och Fredrik kom hem, så körde vi in.


När vi kom in var jag fortfarande rätt medtagen. Jag hade mycket sammandragningar, var skakig och lite tungandad. Den värsta smärtan hade släppt tack och lov! Jag kopplades upp på CTG och bebisen övervakades i 35 minuter, allt var fint. Jag syresatte mig lite dåligt men eftersom jag lider av astma samt kronisk inflammation i muskelfästen kring bröstkorgen så tillhör det mitt ”normala”.

Mitt urintest innehöll bakterier samt vita och röda blodkroppar. Troligen UVI och det behövdes skickas iväg för en odling – så det får vi invänta svaret på. Läkaren kom till slut och både tröck och knackade på området vid magen och ryggen. Det gjorde ont! Efter cirka två timmar fick vi åka hem, med misstanke om njursten. Troligen kissar jag ut den av självmant och smärtan kom när den gick igenom en trängre passage. Om jag skulle få ett till smärtanfall så ska vi återkomma, då kan de behöva ta en titt för att bedöma storleken på den/dem.

Det här var riktigt skrämmande! Jag trodde aldrig förlossningen var på gång, däremot kände jag att något var fel, men jag visste inte vad. Jag låg där i sängen, kunde inte röra mig och hade sådan panik.  Jag hann tänka att jag kanske dör, där och då helt ensam. Men jag dog inte. Istället löste det sig rätt fint känner jag. På förlossningen fick vi ett jättefint bemötande och en positiv upplevelse. Jag var nervös med tanke på hur jag känt vid de två samtalen jag haft dit, men väl där var det tvärtom. Alla var otroligt trevliga och varma. Vi kände oss omhändertagna och välkomna! De var noggranna och tydliga med allt som hände. Jag fastnade speciellt för en kvinna som var så där härlig, sprudlande och lagom personlig. Jag hoppas verkligen hon kommer finnas där vid min förlossning!


Idag mår jag bra igen. Snön fortsätter vräka ner och jag har fått agerat taxi. Skjutsat Lykke till föris, skjutsat Fredrik till jobbet, ska hämta Lykke på föris, och sen hämta Fredrik på jobbet ikväll. Annars kör han ju moped, men efter att han fastnade innan han ens kommit ut från vår gata igår så får det bli så här tills snön försvunnit. Så konstigt att få över en halvmeter snö i Kristianstad? Det hade vi inte räknat med. Vi har liksom inte samma plogresurser som man har lite högre upp i Sverige – och det får vi verkligen smaka på. Vägarna är katastrofala och olyckorna är många. Sen att det blåser konstant här gör att vägarna slipas riktigt förrädiska. Grannen druttade omkull imorse när hon stod och pratade med Lykke som lekte i en snöhög. Men jag önskar verkligen att jag hade en smärtfri graviditet just nu så jag hade kunnat njuta av snön med Lykke. Hon är överlycklig och vem vet när vi har sån här tur igen?  Så, nu har jag pratat klart om vädret. Jag älskar snön är kontentan, och är vid närmare eftertanke inte alls förvånad över den dåliga plogningen.

 

 

Amningsresan tar fart, igen.

Igår hade jag och magen besök hos barnmorskan. Vädret var fantastiskt, jag fick tag i parkeringsplats nära ingången och jag hade inte ens jätteont! Ljuvligt utgångsläge kände jag. Både jag och bebisen fick en okejstämpel även detta besök.

Det som skulle avhandlas på besöket var egentligen grunderna kring amning, men både barnmorskan och jag kände väl att det inte direkt fanns anledning då hon vet min historia. Så vi pratade istället amning på andra sätt! Samhällets syn på amning och hur det påverkar främst förstföderskor, brösten som sexuella symboler, vikten av stöd från omgivningen och långtidsamning såklart. Det var ett givande och spännande samtal! Kul att höra hur det upplevs inom vården och hur just min barnmorska jobbar amningspositivt, utan att för den delen lägga värderingar i sina patienters val.

1902774_10151973511336722_7809548151158395285_n

Amning i Mexiko 2014.

Apropå synen på amning och hur det påverkar främst förstföderskor så mötte jag en fråga i en facebook-grupp för gravida häromdagn. En blivande förälder undrade kring huruvida andra i gruppen tänkte amma. Jag valde först att bara bevaka, och av över 15 kommentarer fanns ingen amningspositiv. Det var otroligt mycket tyckande som presenterades som fakta, bland annat skrevs ”du kommer bli deprimerad om du ammar, det blir alla”, ”du blir helt låst och kommer aldrig kunna göra något”, ”tuttar är till för sex, inte för barn, det är ju äckligt” och ”amning gör jätteont och är bara jobbigt”. Dessa kommentarer handlar ju om dessa personers erfarenheter, deras sanningar, men det gör det inte till beprövad erfarenhet som gäller alla. Hade det varit mitt inlägg, där jag stod rätt ovetandes och jag hade mötts av de kommentarerna så hade jag ALDRIG försökt mig på att amma. Jag lämnade till slut en amningspositiv kommentar efter min erfarenhet och hänvisade personen till amningshjälpen för att se över faktabaserad info.

Alla måste inte amma, men alla har rätt till korrekt info. Att ta ett beslut gällande amning (eller vad som helst för den delen) och basera det på att 15 personer upplevde det negativt blir ju inte rätt. Hade beslutet baserats på 15 negativa och 15 positiva kommentarer så har man ett mer rättvist utgångsläge. Amningen kanske skulle/kommer vara fantastiskt för den här personen?

Lykke valde nyligen att sluta amma vid 3,5 års ålder och det känns konstigt. Det känns varken tomt eller skönt, det bara är. Det rann ut i sanden, och när jag sedan frågade henne om vi hade slutat sa hon att det är bebisens tuttar – hon är storasyster. Jag ser verkligen fram emot att börja en ny amning med småsyskonet. Med mig i ryggsäcken har jag erfarenheten från Lykkes amning, men jag är fullt medveten om att jag kommer starta om från noll. En ny liten människa, en ny relation och en helt ny amningsresa.

13239885_10153518291001722_7697911162894151377_nNyfödda Lykke-fötter.

Vad har du haft för uppfattning om amning innan ditt barn föddes? Ändrades den när bebisen väl var här? 


Psst! Klicka gärna på ”gilla”-knappen här nere när du läst ett inlägg. 👇🏻

Ett tryggt föräldraskap

Att vara gravid andra gången är långt ifrån likt den första, på många olika plan. När jag väntade Lykke hade jag stora tankar kring föräldraskapet. Vad blir jag för förälder? Vad blir min man för förälder? Hur kommer vår familj bli?

Den här gången har jag inte alls funderat så mycket. Jag är redan förälder. Jag har redan titeln mamma och det blir jag varse om ungefär varje sekund.Vår familj är redan en barnfamilj och vi har vårt sätt att göra saker på och vi lever efter våra värderingar.  Värderingar som har fått växa fram i takt med att vårt barn växer och tar sin plats i världen. Vi vet vilka metoder vi tror på i detta nu och än starkare, vilka metoder vi inte tror på. Både jag och Fredrik vet vilka vi är när vi är mamma och pappa, vi är trygga i vår föräldraroll. Vi vet vad vi anser vara viktigt i föräldraskapet, och låter det ändå formas och formas om flera gånger om.

Respekt, jämställdhet och frihet under vuxenansvar. För oss är det viktigt att Lykke och hennes kommande syskon känner sig respekterade, att de känner sig hörda och sedda. Att de känner att deras känslor aldrig är fjantiga. I vår familj är det viktigt att alla känner att de är lika viktiga, vi spelar alla en lika stor roll i familjen Samevall. Det är viktigt att Lykke och syskonet känner att de får förtroende att prova sina teorier, leta sig fram i sina känslor och utforska omgivningen med vuxenstöd. I vår familj sitter inte vuxna på lösningar och svar – vi hittar lösningarna och svar tillsammans, om det än är huruvida en sten sjunker till vad det innebär att vara flicka. Prova! Lita på dig själv! Vi vuxna finns här och upptäcker med dig.


Allt jag nämnt ovan visste jag inte när jag väntade Lykke. Det enda jag kunde jämföra med var föräldrar på olika forum, och där kunde jag mest se saker jag inte ville anamma. Hur jag ville vara som förälder var svårt att urskilja bland alla tips, råd och metoder, eftersom jag inte hade någon aning om vad det innebar att ha ett barn 24/7. Det kommer ju med så otroligt mycket nya känslor att det egentligen är svårt att förbereda sig. Men med facit i hand så kan jag säga att jag ändå var på rätt väg i tankarna redan under graviditeten. Den här gången behöver jag inte fundera, föräldraskapet finns redan. Säkerligen kommer det ändras men grundpelarna är satta och det är en trygghet.

Hur har ni känt inför att bli förälder för första, andra eller sjunde gången?


 

Den fina linjen

 

Häromdagen när jag lämnade Lykke möttes vi av flera av hennes pedagoger som vanligt. Jag stannade upp och pratade med en av dem kring det orimliga faktumet att det bildats vattenpölar på förskolegården (vilket vi båda var enigt överens om att inte ska få hända okontrollerat),  hur fin relation Lykke har med sin bästa vän och faktumet att jag går som att jag har bajsat på mig pga foglossning. Jag sa att det är kämpigt och känns surt då jag precis bytt arbetsplats, men jag måste försöka acceptera att jag inte fixar att sköta mitt arbete pga smärtan. Om jag ens tar mig igenom arbetsdagen så kan jag inte ta hand om mitt eget barn eller mig själv när jag kommit hem, OM jag ens tar mig hem, förstås…

 

”Du har många år kvar att jobba sen, slit inte ut dig. Ingen kommer tacka dig i slutändan.”

 

Pedagogen lämnade mig med de orden och det är så sant. Så fruktansvärt sant. Om jag fortsätter plåga mig nu, så kanske jag inte kan jobba på flera år framöver? Mitt bäcken skriker efter vila, men jag lyssnar inte. Jag lyfter och bär, sitter på golvet, städar, sitter på huk, byter blöjor, lyfter i och ur vagnar, skjuter stolar, springer, står och går, klär av/på massor av barn osv. Ingen tackar mig för att jag kämpar mig igenom arbetsdagarna med smärta, för att jag ber arbetskamraterna om hjälp, för att jag gråter mig igenom kvällarna och behöver att min man bär mig till sängen/toaletten om kvällarna. Det är ju inget att tacka mig för? Varken nu eller sen. Tack för att du hade skitont och gjorde ett dåligt jobb, sa ingen någonsin.

Det är en fin linje mellan lojalitet och dumdristighet känner jag.


Idag hade jag möte med läkaren som konstaterade att foglossningen gått åt rätt hårt. Jag ska inte belasta bäckenet alls helst, men det är ju rätt svårt då det liksom finns mitt i kroppen och håller ihop allt. Jag har fått en lång lista på sådant jag ska ge fan i (jag ska egentligen varken stå eller sitta, hur lyckas jag med det?), en sjukskrivning och ska börja gå till en sjukgymnast. Kryckor har jag och ska försöka använda samt att jag ska vara noga med att ha bältet på mig när jag står eller går.

”Räkna inte med att det kommer bli bättre.”

Så.. Jag ska inte räkna med att det kommer bli bättre, men jag ska skärpa mig och vila så kanske det inte blir sämre. Eller ja, det beror på hormonerna. Men jag behöver ju inte försämra med hjälp av fysisk aktivitet. Nu skärper jag mig. 

Ni andra som är eller har varit sjukskrivna under graviditeten – vad har ni hittat på för att fördriva tiden?