Rosa, den farliga färgen

Lykke, jag och hennes pappa kliver in på Polarn och Pyret. Lykke behöver nya skalkläder eftersom hon tydligen växt en meter sen i höstas. Vi möts direkt av den nya kollektionens klara färger: orange, rosa, röd, grön, ljusblå och mörkblå. De är verkligen jättefina!

Jag fastnar direkt för den gröna och den orangea jackan, pappan gillar den ljusblå. Lykke fastnar för tågbanan mitt i rummet. Jag och pappan börjar kika på jackorna och diskuterar vilken vi ska välja eftersom vi inte är överens. Sen slår det oss att vi kanske ska fråga huvudpersonen. Lykke väljer direkt den rosa. Det var ju inte vad vi hade tänkt.. Måste hon alltid ha rosa..?


Varken jag eller Lykkes pappa gillar rosa särskilt mycket. Jag gillar jordiga toner och han gillar, tja, jag vet faktiskt inte – men lite nedtonade färger. Vi båda gillar lite tuffare kläder och trivs i snygga jeans och en enkel t-shirt med schysst passform. Kanske med ett tryck. Så skulle jag gärna se Lykke klä sig, förstå hur coolt med snygga (mjuka) jeans och en cool tisha?

Lykke är snart 4 år. Hon har skaffat egna preferenser gällande kläder, film, mat osv. Precis som jag. Jag vet ju vad jag gillar. När jag hade min möhippa hade Fredrik packat en väska åt mig. I den fanns saker jag inte alls tycker matchar och sådant jag inte alls trivs i. Han lyckades verkligen pricka helt fel, och jag minns hur besviken jag blev när jag skulle byta om för kvällens middag och inte alls kunde känna mig fin eller bekväm, utan bara ”utklädd”. Han däremot ansåg att han hade packat jättefina saker!

Det här är något jag påminner mig själv om ibland. Jag kände mig inte bekväm då men Fredrik tyckte att det var fint. Vi har ändå lite olika smak. Precis som att jag, Fredrik och Lykke inte heller delar smak bara för att vi råkar ingå i samma familj.

Lykke älskar rosa, blått och rött. Hon älskar kjolar, klänningar och glitter. Hon gillar mönster och stora tryck, gärna med Frost eller My Little Pony. Helst vill hon blanda allt  för att kunna använda alla sina favvoplagg samtidigt vilket leder till en himla röra, kan en tycka. Men då känner hon sig allra finast; Med my little pony-tights, en snurrkjol och en tröja i glada färger. Vem är jag att hävda att det är fel? Varför ska hon inte få ha det på sig?

Ofta får vi påminna varandra, jag och pappan, att det är faktiskt Lykke som ska ha kläderna på sig. Det är hon som ska vara bekväm och trivas – inte vi. Vi får ju bestämma vad vi ska ha på oss utifrån vad vi trivs i, varför ska vi neka henne det? Om hon nu vill ha en rosa jacka och inte en grön så rör det ju inte oss i ryggen egentligen, det är ju inte vi som ska använda jackan.

Som sagt, nu har hon dragit iväg en sväng på längden och garderoben behöver uppdateras till 110/116 inom kort, så jag tänker försöka vara taktisk. Jag har köpt enfärgade kjolar för att bryta av lite på mitten, och kjolar älskar hon.  Men sen får jag bara acceptera att det inte är någon idé i nuläget att köpa jeans och ”stilrena” tröjor till exempel, det är plagg hon inte gillar. Klänning och leggings eller kjol och leggings är vad som är aktuellt.

Jag hittade min stil genom att få prova mig fram. Jag har kört all in på prinsess-looken, drunknat i snurrklänningskjolar och varit emo. Jag har hunnit med att testa åt alla håll. Jag har följt samhällets normer men också känt behovet att bryta mig fri och göra tvärtom. Nu har jag hittat mig, men det tog tid. Lykke måste också få chansen utan att vi föräldrar styr henne – det finns så mycket annat för henne att förhålla sig till, omedvetet. Varför Lykke älskar Frost eller glitter vet vi inte, det kan finnas många anledningar. Det finns en rådande popkultur även hos barn och just nu är Frost och My Little Pony i topp. Älskar hon det för att andra gör det, för att hon upplever att det förväntas av henne (som flicka pga ovan nämnda attribut anses som ”tjejiga” av samhället) eller älskar hon det för att det tilltalar henne? Eller är det en kombination? Oavsett anledningen till förälskelsen i färgen rosa eller Elsa så är det en äkta känsla i henne, det är vad hon vill ha. Jag skulle aldrig ifrågasätta en vuxens användande av en t-shirt med Jurassic Park-tryck till exempel, ”Jaha, har du en filmtröja nu bara för att du tror att det förväntas av dig som man?”.

Genus för mig handlar om att man väljer själv. En genusmedveten förälder låter sitt barn prova allt, inget ska tas bort eller styras om.  Jag har pratat om det här en miljon gånger, förespråkar ett genusmedvetet föräldraskap och tankesätt över lag, men jag tycker det är SÅ viktigt, speciellt nu när jag själv insåg att jag fastnade där. Jag är en del av samhället som det så hårt sitter inpräntat i vem ska ”får” bära vad, vad som är ”pojkigt” vs ”tjejigt”, jag är så rädd att göra fel och styra in mitt barn i olika fack. Men jag försökte få mitt barn att välja om av helt egoistiska anledningar: jag gillar inte rosa och ”hon kan väl för en gångs skull ta något annat än rosa…”, när jag egentligen inte borde lägga någon som helst värdering i barnets val. Mitt barn tycker om rosa just nu, och hon råkar ha en snippa. Hon identifierar sig som tjej. Det gör mig varken till mer eller mindre medveten förälder för att hon valt en rosa jacka. Anledningen till att hon valt en rosa jacka är egentligen irrelevant, det viktiga är att hon trivs i sin jacka.


Så här ger jag mig själv en påminnelse: Rosa är en färg. Precis som blå, grön, orange och lila. Färger är för alla. Alltid. Hon behöver inte skyddas, hon gör redan sina egna val och är en otroligt stark individ. Rosa kommer inte göra henne svagare.

Och ja hon måste tydligen alltid ha rosa just nu. Låt henne, Angelica.

 

Ett tryggt föräldraskap

Att vara gravid andra gången är långt ifrån likt den första, på många olika plan. När jag väntade Lykke hade jag stora tankar kring föräldraskapet. Vad blir jag för förälder? Vad blir min man för förälder? Hur kommer vår familj bli?

Den här gången har jag inte alls funderat så mycket. Jag är redan förälder. Jag har redan titeln mamma och det blir jag varse om ungefär varje sekund.Vår familj är redan en barnfamilj och vi har vårt sätt att göra saker på och vi lever efter våra värderingar.  Värderingar som har fått växa fram i takt med att vårt barn växer och tar sin plats i världen. Vi vet vilka metoder vi tror på i detta nu och än starkare, vilka metoder vi inte tror på. Både jag och Fredrik vet vilka vi är när vi är mamma och pappa, vi är trygga i vår föräldraroll. Vi vet vad vi anser vara viktigt i föräldraskapet, och låter det ändå formas och formas om flera gånger om.

Respekt, jämställdhet och frihet under vuxenansvar. För oss är det viktigt att Lykke och hennes kommande syskon känner sig respekterade, att de känner sig hörda och sedda. Att de känner att deras känslor aldrig är fjantiga. I vår familj är det viktigt att alla känner att de är lika viktiga, vi spelar alla en lika stor roll i familjen Samevall. Det är viktigt att Lykke och syskonet känner att de får förtroende att prova sina teorier, leta sig fram i sina känslor och utforska omgivningen med vuxenstöd. I vår familj sitter inte vuxna på lösningar och svar – vi hittar lösningarna och svar tillsammans, om det än är huruvida en sten sjunker till vad det innebär att vara flicka. Prova! Lita på dig själv! Vi vuxna finns här och upptäcker med dig.


Allt jag nämnt ovan visste jag inte när jag väntade Lykke. Det enda jag kunde jämföra med var föräldrar på olika forum, och där kunde jag mest se saker jag inte ville anamma. Hur jag ville vara som förälder var svårt att urskilja bland alla tips, råd och metoder, eftersom jag inte hade någon aning om vad det innebar att ha ett barn 24/7. Det kommer ju med så otroligt mycket nya känslor att det egentligen är svårt att förbereda sig. Men med facit i hand så kan jag säga att jag ändå var på rätt väg i tankarna redan under graviditeten. Den här gången behöver jag inte fundera, föräldraskapet finns redan. Säkerligen kommer det ändras men grundpelarna är satta och det är en trygghet.

Hur har ni känt inför att bli förälder för första, andra eller sjunde gången?