Det stora perspektivet

Ibland förstår jag inte hur folk inte kan se saker i ett större perspektiv. Jag kan ju göra det så varför kan inte de? Återigen blossar en debatt upp om könsuppdelade avdelningar för barnkläder i diverse klädbutiker. Grunden denna gång var en skylt vid rosa overaller där det stod att pojkars ytterkläder fanns på ett annat ställe. Folk rasar åt två håll här. Vissa anser att det ”stormar i ett vattenglas” och andra ser faktiskt hur problematiskt det är. Varför får vi inte välja själva vad vi tycker om istället?

Så, lets take a walk on the stora perspektivet! Vi kollar på några kommentarer som brukar ploppa upp i sådana trådar på sociala medier:

  1. ”Men herregud, det är väl bara att handla vilka plagg man vill! Inget att bråka om!”

Ja. Visst är det så. Handla vart man vill, det är ju svinlätt!

Men! Vet du vad normer är? Normer är sådant vi tillsammans upprätthåller i samhället, medvetet och omedvetet. Det är som osynliga regler och koder, hur man är, klär sig eller pratar till exempel. En förväntning eller föreställning om hur något är, som ibland faktiskt inte alls behöver återspegla hur det måste vara. Det är alltså ingen lag. Självklart finns det normer gällande ”flickor” och ”pojkar”. SJÄLVKLART! Så nu gör vi ett test:

Tänk dig en pojke, Vad har han på sig? Kanske jeans? Och en mörk tröja med ett tufft tryck, är det en dinosaurie? Säkert. Hur beter han sig? Han är kanske lite bråkig? Lite bufflig (vilket är okej eftersom pojkar är så), han tar plats, gillar Spiderman och han har säkert svårt att sitta still?

Nu tänker vi oss en flicka. Vad har hon på sig? En klänning? Tights? Kanske tofsar? Ja, mycket möjligt. Hon gillar väl rosa och andra ljuva färger, eller hur? Hon vill kanske sitta i knät och prata lite lågmält? Hon gillar säkert djur, barbies och att vara med de vuxna. Hon vill väl inte springa runt och härja direkt, heller? Kan det stämma?

Här har vi en skev föreställning som ligger djupt inom oss vuxna, något många av oss har med oss från vår egen barndom. En norm gällande hur flickor och pojkar är. Eftersom vi nu har de här föreställningarna och osynliga förväntningarna på barnen så vill de såklart vara oss till lags. Vi visar tydligt med hela vårt jag, medvetet eller omedvetet, vad vi anser vara rätt och fel. Barnen ser hur vi klär oss och hur vi är. De hör hur vi pratar. De ser på sociala medier och i andra medier hur andra människor är. De ser i butiker hur vi upprätthåller den här förlegade normen gällande kön. Ni minns väl vad jag skrev här uppe, en norm är en föreställning – alltså ingen lag. Normen kan ändras rent av och oavsett så måste man inte följa normen! Men, fast man inte måste följa normer så är det något i oss som gör att vi vill. Vi vill ju passa in.

Visste ni att barn är mästare på att kategorisera? De är iallafall det. Barn har ett behov av att kategorisera för att få ett sammanhang. Så redan i låg ålder finns nu dessa två kategorier, flickor och pojkar. Och hur de är, enligt normen, har vi ju precis pratat om. Kanske hade det varit bättre att kategorisera barn som barn istället?

Nu till problemet: I barns värld handlar pojkar kläder på avdelningen för pojkar och flickor handlar på avdelningen för flickor. Pojkkläder är på pojkavdelningen och flickkläder på flickavdelningen. Detta har vi vuxna medvetet och omedvetet signalerat till barnen, i olika former. Korsar någon avdelningarna, till exempel en flicka som handlar på avdelningen för pojkar så har hon gått mot normen, alltså det som förväntas av henne. För ett barn kan det vara märkligt. Butiker upprätthåller normer om hur flickor och pojkar ska klä sig genom att tydligt ha två avdelningar. Det lämnar inte särskilt mycket spelrum till valfrihet utan det fasar in barnen i ramarna för flickor eller pojkar helt baserat på deras könsorgan, alltså inte könsidentitet.

För en vuxen kan det vara svårt att bryta mot normen. Det kan vara obekvämt, kännas olustigt och lite fel. Man kan känna en oro för att hamna utanför eller inte bli tagen på allvar. Som vuxen kan man hantera det på ett annat sätt än barn, en vuxen kan lättare sätta ord på sina känslor, läsa på och hitta stöd på olika sätt. För ett barn är det ännu svårare. Barn vill vara till lags, de vill passa in och vara en del av gemenskap. Ett barn som är fyra år och identifierar sig som tjej kan inte riktigt stå upp mot frågan ”Varför har du en pojktröja på dig?”. Den fyraåringen kommer överge den tröjan mot något mer passande. Den fyraåringen kommer kanske överta de andra barnens värderingar och förväntningar, och därmed tappa bort sig själv. Eftersom denna fyraårings jag anses fel så kommer hon rätta sig i ledet. Och på den andra sidan då: ett barn ser sin kompis ha en pojktröja. Fast hon är ju en tjej? Varför har hon en pojktröja? Det här är ju helt fel.. Kompisen upplevs nu som udda och gör något som inte känns helt okej, hon går mot normen. Kompisen får inte längre vara med. Situationen blir olustig och det uppkommer mobbing.

Men för all del, det är väl bara att handla vart man vill.

2. ”Varför inte fokusera på verkliga problem?”

Se punkt 1. Mobbning är ett problem i allra högsta grad. Precis som psykisk ohälsa som även mobbning kan leda till, och psykisk ohälsa hos unga bara ökar..  Visste du att 20% av alla 14-20-åringar har upplevt ett år av psykisk ohälsa? De har iallafall gjort det. En del av orsakerna är normer bundna till det könsorgan man har. Ser ni hur många av dessa bollar som den snäva könsnormen är en del i?

psykisk ohälsa

På samhällsnivå, ser ni?

3. ”Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.”

Ja. Det är ju just det vi kämpar för här. Men måste alla pojkar vara lika? Måste alla flickor vara lika? Snoppar och snippor styr inte vad vi gillar för färger, tryck eller material – jag lovar! Det handlar om tycke och smak, inte vad som finns mellan benen.

4. ”Ska vi ha ihopslagna vuxenavdelningar också?”

Nja. Alltså nu är det ju så att vuxna kvinnor och män har olika kroppar. Kvinnor och kvinnor/män och män har också olika kroppar så rent krasst – fine! Men vuxenkroppar har ju påverkats av hormoner som bidrar till bröst, höfter och snoppar som behöver utrymme på olika ställen. Beroende på vilket sorts hormon man påverkas av alltså. Så där är kropparna och kläderna faktiskt inte likadana.

Med det sagt så vill jag också lyfta vikten av att inte alla killar har snopp och inte alla tjejer har fitta/bröst.

5. ”Det finns inga kalsonger på Gina Tricot. Wähäääääää.”

Nä, det finns ju inte det. Men är det vad detta handlar om då? Nej, precis. Det här handlar inte om huruvida Gina Tricot säljer kalsonger eller inte.

Varför tror du att pojkar förknippas med bilar och flickor med dockor? Jo, för det är så det presenteras, medvetet och omedvetet. Det är normen som finns. Även om ”barnen får välja själv” så kan de inte välja själv. De styrs in i dessa val med hjälp av oss vuxna och hur vårt samhälle är uppbyggt. Se på reklam och på butiker. Så, visst är det bara att handla kläder på vilken avdelning man vill men det kan komma med konsekvenser. Hur stora för just ditt barn kan du inte veta innan…

Rosa, den farliga färgen

Lykke, jag och hennes pappa kliver in på Polarn och Pyret. Lykke behöver nya skalkläder eftersom hon tydligen växt en meter sen i höstas. Vi möts direkt av den nya kollektionens klara färger: orange, rosa, röd, grön, ljusblå och mörkblå. De är verkligen jättefina!

Jag fastnar direkt för den gröna och den orangea jackan, pappan gillar den ljusblå. Lykke fastnar för tågbanan mitt i rummet. Jag och pappan börjar kika på jackorna och diskuterar vilken vi ska välja eftersom vi inte är överens. Sen slår det oss att vi kanske ska fråga huvudpersonen. Lykke väljer direkt den rosa. Det var ju inte vad vi hade tänkt.. Måste hon alltid ha rosa..?


Varken jag eller Lykkes pappa gillar rosa särskilt mycket. Jag gillar jordiga toner och han gillar, tja, jag vet faktiskt inte – men lite nedtonade färger. Vi båda gillar lite tuffare kläder och trivs i snygga jeans och en enkel t-shirt med schysst passform. Kanske med ett tryck. Så skulle jag gärna se Lykke klä sig, förstå hur coolt med snygga (mjuka) jeans och en cool tisha?

Lykke är snart 4 år. Hon har skaffat egna preferenser gällande kläder, film, mat osv. Precis som jag. Jag vet ju vad jag gillar. När jag hade min möhippa hade Fredrik packat en väska åt mig. I den fanns saker jag inte alls tycker matchar och sådant jag inte alls trivs i. Han lyckades verkligen pricka helt fel, och jag minns hur besviken jag blev när jag skulle byta om för kvällens middag och inte alls kunde känna mig fin eller bekväm, utan bara ”utklädd”. Han däremot ansåg att han hade packat jättefina saker!

Det här är något jag påminner mig själv om ibland. Jag kände mig inte bekväm då men Fredrik tyckte att det var fint. Vi har ändå lite olika smak. Precis som att jag, Fredrik och Lykke inte heller delar smak bara för att vi råkar ingå i samma familj.

Lykke älskar rosa, blått och rött. Hon älskar kjolar, klänningar och glitter. Hon gillar mönster och stora tryck, gärna med Frost eller My Little Pony. Helst vill hon blanda allt  för att kunna använda alla sina favvoplagg samtidigt vilket leder till en himla röra, kan en tycka. Men då känner hon sig allra finast; Med my little pony-tights, en snurrkjol och en tröja i glada färger. Vem är jag att hävda att det är fel? Varför ska hon inte få ha det på sig?

Ofta får vi påminna varandra, jag och pappan, att det är faktiskt Lykke som ska ha kläderna på sig. Det är hon som ska vara bekväm och trivas – inte vi. Vi får ju bestämma vad vi ska ha på oss utifrån vad vi trivs i, varför ska vi neka henne det? Om hon nu vill ha en rosa jacka och inte en grön så rör det ju inte oss i ryggen egentligen, det är ju inte vi som ska använda jackan.

Som sagt, nu har hon dragit iväg en sväng på längden och garderoben behöver uppdateras till 110/116 inom kort, så jag tänker försöka vara taktisk. Jag har köpt enfärgade kjolar för att bryta av lite på mitten, och kjolar älskar hon.  Men sen får jag bara acceptera att det inte är någon idé i nuläget att köpa jeans och ”stilrena” tröjor till exempel, det är plagg hon inte gillar. Klänning och leggings eller kjol och leggings är vad som är aktuellt.

Jag hittade min stil genom att få prova mig fram. Jag har kört all in på prinsess-looken, drunknat i snurrklänningskjolar och varit emo. Jag har hunnit med att testa åt alla håll. Jag har följt samhällets normer men också känt behovet att bryta mig fri och göra tvärtom. Nu har jag hittat mig, men det tog tid. Lykke måste också få chansen utan att vi föräldrar styr henne – det finns så mycket annat för henne att förhålla sig till, omedvetet. Varför Lykke älskar Frost eller glitter vet vi inte, det kan finnas många anledningar. Det finns en rådande popkultur även hos barn och just nu är Frost och My Little Pony i topp. Älskar hon det för att andra gör det, för att hon upplever att det förväntas av henne (som flicka pga ovan nämnda attribut anses som ”tjejiga” av samhället) eller älskar hon det för att det tilltalar henne? Eller är det en kombination? Oavsett anledningen till förälskelsen i färgen rosa eller Elsa så är det en äkta känsla i henne, det är vad hon vill ha. Jag skulle aldrig ifrågasätta en vuxens användande av en t-shirt med Jurassic Park-tryck till exempel, ”Jaha, har du en filmtröja nu bara för att du tror att det förväntas av dig som man?”.

Genus för mig handlar om att man väljer själv. En genusmedveten förälder låter sitt barn prova allt, inget ska tas bort eller styras om.  Jag har pratat om det här en miljon gånger, förespråkar ett genusmedvetet föräldraskap och tankesätt över lag, men jag tycker det är SÅ viktigt, speciellt nu när jag själv insåg att jag fastnade där. Jag är en del av samhället som det så hårt sitter inpräntat i vem ska ”får” bära vad, vad som är ”pojkigt” vs ”tjejigt”, jag är så rädd att göra fel och styra in mitt barn i olika fack. Men jag försökte få mitt barn att välja om av helt egoistiska anledningar: jag gillar inte rosa och ”hon kan väl för en gångs skull ta något annat än rosa…”, när jag egentligen inte borde lägga någon som helst värdering i barnets val. Mitt barn tycker om rosa just nu, och hon råkar ha en snippa. Hon identifierar sig som tjej. Det gör mig varken till mer eller mindre medveten förälder för att hon valt en rosa jacka. Anledningen till att hon valt en rosa jacka är egentligen irrelevant, det viktiga är att hon trivs i sin jacka.


Så här ger jag mig själv en påminnelse: Rosa är en färg. Precis som blå, grön, orange och lila. Färger är för alla. Alltid. Hon behöver inte skyddas, hon gör redan sina egna val och är en otroligt stark individ. Rosa kommer inte göra henne svagare.

Och ja hon måste tydligen alltid ha rosa just nu. Låt henne, Angelica.

 

Ett tryggt föräldraskap

Att vara gravid andra gången är långt ifrån likt den första, på många olika plan. När jag väntade Lykke hade jag stora tankar kring föräldraskapet. Vad blir jag för förälder? Vad blir min man för förälder? Hur kommer vår familj bli?

Den här gången har jag inte alls funderat så mycket. Jag är redan förälder. Jag har redan titeln mamma och det blir jag varse om ungefär varje sekund.Vår familj är redan en barnfamilj och vi har vårt sätt att göra saker på och vi lever efter våra värderingar.  Värderingar som har fått växa fram i takt med att vårt barn växer och tar sin plats i världen. Vi vet vilka metoder vi tror på i detta nu och än starkare, vilka metoder vi inte tror på. Både jag och Fredrik vet vilka vi är när vi är mamma och pappa, vi är trygga i vår föräldraroll. Vi vet vad vi anser vara viktigt i föräldraskapet, och låter det ändå formas och formas om flera gånger om.

Respekt, jämställdhet och frihet under vuxenansvar. För oss är det viktigt att Lykke och hennes kommande syskon känner sig respekterade, att de känner sig hörda och sedda. Att de känner att deras känslor aldrig är fjantiga. I vår familj är det viktigt att alla känner att de är lika viktiga, vi spelar alla en lika stor roll i familjen Samevall. Det är viktigt att Lykke och syskonet känner att de får förtroende att prova sina teorier, leta sig fram i sina känslor och utforska omgivningen med vuxenstöd. I vår familj sitter inte vuxna på lösningar och svar – vi hittar lösningarna och svar tillsammans, om det än är huruvida en sten sjunker till vad det innebär att vara flicka. Prova! Lita på dig själv! Vi vuxna finns här och upptäcker med dig.


Allt jag nämnt ovan visste jag inte när jag väntade Lykke. Det enda jag kunde jämföra med var föräldrar på olika forum, och där kunde jag mest se saker jag inte ville anamma. Hur jag ville vara som förälder var svårt att urskilja bland alla tips, råd och metoder, eftersom jag inte hade någon aning om vad det innebar att ha ett barn 24/7. Det kommer ju med så otroligt mycket nya känslor att det egentligen är svårt att förbereda sig. Men med facit i hand så kan jag säga att jag ändå var på rätt väg i tankarna redan under graviditeten. Den här gången behöver jag inte fundera, föräldraskapet finns redan. Säkerligen kommer det ändras men grundpelarna är satta och det är en trygghet.

Hur har ni känt inför att bli förälder för första, andra eller sjunde gången?