Det stora perspektivet

Ibland förstår jag inte hur folk inte kan se saker i ett större perspektiv. Jag kan ju göra det så varför kan inte de? Återigen blossar en debatt upp om könsuppdelade avdelningar för barnkläder i diverse klädbutiker. Grunden denna gång var en skylt vid rosa overaller där det stod att pojkars ytterkläder fanns på ett annat ställe. Folk rasar åt två håll här. Vissa anser att det ”stormar i ett vattenglas” och andra ser faktiskt hur problematiskt det är. Varför får vi inte välja själva vad vi tycker om istället?

Så, lets take a walk on the stora perspektivet! Vi kollar på några kommentarer som brukar ploppa upp i sådana trådar på sociala medier:

  1. ”Men herregud, det är väl bara att handla vilka plagg man vill! Inget att bråka om!”

Ja. Visst är det så. Handla vart man vill, det är ju svinlätt!

Men! Vet du vad normer är? Normer är sådant vi tillsammans upprätthåller i samhället, medvetet och omedvetet. Det är som osynliga regler och koder, hur man är, klär sig eller pratar till exempel. En förväntning eller föreställning om hur något är, som ibland faktiskt inte alls behöver återspegla hur det måste vara. Det är alltså ingen lag. Självklart finns det normer gällande ”flickor” och ”pojkar”. SJÄLVKLART! Så nu gör vi ett test:

Tänk dig en pojke, Vad har han på sig? Kanske jeans? Och en mörk tröja med ett tufft tryck, är det en dinosaurie? Säkert. Hur beter han sig? Han är kanske lite bråkig? Lite bufflig (vilket är okej eftersom pojkar är så), han tar plats, gillar Spiderman och han har säkert svårt att sitta still?

Nu tänker vi oss en flicka. Vad har hon på sig? En klänning? Tights? Kanske tofsar? Ja, mycket möjligt. Hon gillar väl rosa och andra ljuva färger, eller hur? Hon vill kanske sitta i knät och prata lite lågmält? Hon gillar säkert djur, barbies och att vara med de vuxna. Hon vill väl inte springa runt och härja direkt, heller? Kan det stämma?

Här har vi en skev föreställning som ligger djupt inom oss vuxna, något många av oss har med oss från vår egen barndom. En norm gällande hur flickor och pojkar är. Eftersom vi nu har de här föreställningarna och osynliga förväntningarna på barnen så vill de såklart vara oss till lags. Vi visar tydligt med hela vårt jag, medvetet eller omedvetet, vad vi anser vara rätt och fel. Barnen ser hur vi klär oss och hur vi är. De hör hur vi pratar. De ser på sociala medier och i andra medier hur andra människor är. De ser i butiker hur vi upprätthåller den här förlegade normen gällande kön. Ni minns väl vad jag skrev här uppe, en norm är en föreställning – alltså ingen lag. Normen kan ändras rent av och oavsett så måste man inte följa normen! Men, fast man inte måste följa normer så är det något i oss som gör att vi vill. Vi vill ju passa in.

Visste ni att barn är mästare på att kategorisera? De är iallafall det. Barn har ett behov av att kategorisera för att få ett sammanhang. Så redan i låg ålder finns nu dessa två kategorier, flickor och pojkar. Och hur de är, enligt normen, har vi ju precis pratat om. Kanske hade det varit bättre att kategorisera barn som barn istället?

Nu till problemet: I barns värld handlar pojkar kläder på avdelningen för pojkar och flickor handlar på avdelningen för flickor. Pojkkläder är på pojkavdelningen och flickkläder på flickavdelningen. Detta har vi vuxna medvetet och omedvetet signalerat till barnen, i olika former. Korsar någon avdelningarna, till exempel en flicka som handlar på avdelningen för pojkar så har hon gått mot normen, alltså det som förväntas av henne. För ett barn kan det vara märkligt. Butiker upprätthåller normer om hur flickor och pojkar ska klä sig genom att tydligt ha två avdelningar. Det lämnar inte särskilt mycket spelrum till valfrihet utan det fasar in barnen i ramarna för flickor eller pojkar helt baserat på deras könsorgan, alltså inte könsidentitet.

För en vuxen kan det vara svårt att bryta mot normen. Det kan vara obekvämt, kännas olustigt och lite fel. Man kan känna en oro för att hamna utanför eller inte bli tagen på allvar. Som vuxen kan man hantera det på ett annat sätt än barn, en vuxen kan lättare sätta ord på sina känslor, läsa på och hitta stöd på olika sätt. För ett barn är det ännu svårare. Barn vill vara till lags, de vill passa in och vara en del av gemenskap. Ett barn som är fyra år och identifierar sig som tjej kan inte riktigt stå upp mot frågan ”Varför har du en pojktröja på dig?”. Den fyraåringen kommer överge den tröjan mot något mer passande. Den fyraåringen kommer kanske överta de andra barnens värderingar och förväntningar, och därmed tappa bort sig själv. Eftersom denna fyraårings jag anses fel så kommer hon rätta sig i ledet. Och på den andra sidan då: ett barn ser sin kompis ha en pojktröja. Fast hon är ju en tjej? Varför har hon en pojktröja? Det här är ju helt fel.. Kompisen upplevs nu som udda och gör något som inte känns helt okej, hon går mot normen. Kompisen får inte längre vara med. Situationen blir olustig och det uppkommer mobbing.

Men för all del, det är väl bara att handla vart man vill.

2. ”Varför inte fokusera på verkliga problem?”

Se punkt 1. Mobbning är ett problem i allra högsta grad. Precis som psykisk ohälsa som även mobbning kan leda till, och psykisk ohälsa hos unga bara ökar..  Visste du att 20% av alla 14-20-åringar har upplevt ett år av psykisk ohälsa? De har iallafall gjort det. En del av orsakerna är normer bundna till det könsorgan man har. Ser ni hur många av dessa bollar som den snäva könsnormen är en del i?

psykisk ohälsa

På samhällsnivå, ser ni?

3. ”Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.”

Ja. Det är ju just det vi kämpar för här. Men måste alla pojkar vara lika? Måste alla flickor vara lika? Snoppar och snippor styr inte vad vi gillar för färger, tryck eller material – jag lovar! Det handlar om tycke och smak, inte vad som finns mellan benen.

4. ”Ska vi ha ihopslagna vuxenavdelningar också?”

Nja. Alltså nu är det ju så att vuxna kvinnor och män har olika kroppar. Kvinnor och kvinnor/män och män har också olika kroppar så rent krasst – fine! Men vuxenkroppar har ju påverkats av hormoner som bidrar till bröst, höfter och snoppar som behöver utrymme på olika ställen. Beroende på vilket sorts hormon man påverkas av alltså. Så där är kropparna och kläderna faktiskt inte likadana.

Med det sagt så vill jag också lyfta vikten av att inte alla killar har snopp och inte alla tjejer har fitta/bröst.

5. ”Det finns inga kalsonger på Gina Tricot. Wähäääääää.”

Nä, det finns ju inte det. Men är det vad detta handlar om då? Nej, precis. Det här handlar inte om huruvida Gina Tricot säljer kalsonger eller inte.

Varför tror du att pojkar förknippas med bilar och flickor med dockor? Jo, för det är så det presenteras, medvetet och omedvetet. Det är normen som finns. Även om ”barnen får välja själv” så kan de inte välja själv. De styrs in i dessa val med hjälp av oss vuxna och hur vårt samhälle är uppbyggt. Se på reklam och på butiker. Så, visst är det bara att handla kläder på vilken avdelning man vill men det kan komma med konsekvenser. Hur stora för just ditt barn kan du inte veta innan…

”Jag är din förälder, inte din kompis.”

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2016.

Relation mellan barn och föräldrar finns det ju många varianter på, ungefär lika många som det finns barn. Det är så otroligt spännande med hur olika familjer fungerar, och även hur olika relationer funkar i samma familj. Man har ju olika relation till sina olika barn – inbillar jag mig iallafall.

Det jag sakta vill glida in på är vänskapsrelationen mellan barn och föräldrar, och huruvida vissa anser att en inte kan vara vän med sina barn när man faktiskt är en förälder.

Men vad är då en förälder? Och vad är en vän?

En god förälder för mig är en trygghet som barnet kan vända sig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

En god vän för mig är en trygghet jag kan vända mig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

En god förälder för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

En god vän för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

En god förälder för mig kan ha en konflikt med sitt barn och lösa det igen, vara ärlig och vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

En god vän för mig kan ha en konflikt med mig och lösa det igen, vara ärlig, vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

Jag är mitt barns förälder och vän, och kommer alltid vara både och. Jag vill stötta Lykke till att bli den hon vill vara, jag vill lyssna när hon pratar, ge henne tips och dela hennes glädje och sorg – för hela livet.

Är inte det ett rätt okej koncept?


 

Att vänta på slutet

Jag stod där i badrummet med ett positivt graviditetstest i handen. Efter månader av negativa test så höll jag nu i ett stort jäkla plus. Jag kunde knappt tro det; det fanns en bebis i min mage! Nu börjar en fantastisk resa, tänkte jag!

Några dagar senare började ett illamående krypa fram. Nåväl, det är ju inte mer än normalt. Jag laddade om kvällarna med mariekex och kallt vatten vid sängen, ifall jag skulle vakna på natten, men annars för att stilla det värsta på morgonen. Ett tag gick det att mota bort illamåendet med sådana små knep. Det eskalerade och jag fick börja småäta kexen på jobbet och rätt snart fick jag lägga till pauser för mellanmål – ofta. På jobbet fick mina kollegor dra ett större lass och likaså min man hemma, då jag gång på gång behövde pausa för att kräkas, vila eller mota bort illamåendet med snacks. Det dåliga samvetet började gro för första gången..

Plötsligt blir jag sämre och får knappt behålla något alls. Jag blir riktigt dålig och mina värden hänger på gränsen för vad som ska innebära en inläggning med dropp – jag får välja men min barnmorska råder mig starkt till att välja sjukhuset. Nålrädd som jag är så tackar jag för mig och åker hem. Jag sjukskrivs två veckor och upplever sedan att det börjar vända.

Veckorna går och jag börjar känna av en värk i mitt bäcken. Jag ser fram emot en lång julledighet och tänker att lite vila gör susen! Efter julledigheten har jag en ny placering på jobbet som väntar, men redan under julen börjar jag få stora problem. På nyårsafton krashar jag totalt och kan inte resa mig från golvet. Sen börjar helvetet.

Fredrik hjälper mig upp från golvet för mina ben bär mig inte. Det känns som elstötar genom underkroppen och mitt bäcken känns krossat. Jag vet att det inte orkar att hålla upp min kropp! Paniken sprider sig och jag blir eskorterad till sängen, men först får jag hjälp på toaletten av min man – för jag kommer ju varken upp eller ner själv på toalettstolen. Det var bara en av många gånger… Men det visste jag inte då.

Jag hinner vara en vecka på min nya arbetsplats innan faktumet hinner ikapp – jag kan inte gå. Även om en förmiddag kunde kännas okej så ökade smärtan ju längre dagen fortlöpte. Trots ett extra brett stödbälte bar inte min kropp mer framåt eftermiddagen och hela kvällen som borde vara ägnad åt familjetid fick spenderas, ensam, i sängen. Jag får snabbt en läkartid och det konstateras att det inte bara är foglossning utan att jag även har drabbats av falsk ischias. Jag lämnar läkaren med en ordination att vara stilla eller använda kryckor, plus en sjukskrivning. Jag lämnar mina nya kollegor i sticket.

Så, jag är gravid i vecka 20 och kan inte längre gå. Jag börjar missa mitt stora barns ridning då jag inte kommer i och ur bilen, Lykke och pappan får åka utan mig. Vi får tacka nej till att träffa vänner eftersom jag inte sover om nätterna utan ligger vaken pga smärtan, varje gång jag rör mig i sömnen vaknar jag av en stöt genom kroppen. Ibland åker familjen utan mig och jag stannar hemma och vilar. Från att ha varit en social person som träffar många personer på mitt arbete men även umgås massor med vänner och familj så blir jag väldigt isolerad. Jag börjar missa saker i mitt barns liv.

I samma veva får Fredrik nytt jobb. Han erbjuds en tjänst som kriminalvårdare och jobbar många och långa pass på fängelset. Det är mycket som ska läras, många rutiner och otroligt mycket säkerhet som måste präntas in. Jag bestämmer mig för att Lykke inte ska behöva gå efter Fredriks schema då det skulle leda till otroligt långa dagar med tidig start. Jag är liksom hennes mamma och jag är ju ändå på hemmaplan så det blir mitt ansvar att hämta och lämna på föris. Det jag inte vet när vi tar det här beslutet är att detta åtagande är det enda jag kommer göra kommande månader.

Jag har alltså ett uppdrag nu, att få Lykke till och från föris. Allt tar tid för mig, jag går med kryckor många dagar och det är otroligt smärtsamt att komma i och ur bilen. Inte heller kan jag lyfta Lykke så hon får helt enkelt lära sig att klättra i och ur bilen. Dåligt samvete... Dagarna spenderas sedan hemma, ibland i soffan och ibland i sängen. Jag ser på olika serier och försöker mig på att färglägga lite bilder från sådana mindfulnessböcker. När serierna tar slut börjar jag plöja ljudböcker. Det är härligt att höra någons röst och jag är ändå så dåsig i huvudet om dagarna. Instagram blir min enda vän då jag inte orkar annat. Jag älskar och hatar att se vad alla andra gör om dagarna, hur de umgås med vänner, sina barn och njuter av livet. Vad härligt de har det, jag blir så glad av alla fina bilder! Jag har nu sett samma väggar i flera veckor och de lediga dagar där vi ska njuta av livet har blivit Fredriks och Lykkes dagar. Jag kommer ju ingen vart. När jag hämtat Lykke från föris är ofta smärtan på väg upp även om jag vilat, så när vi kommit hem fortsätter vi med det – vila. Jag tackar gudarna för iPaden, mitt otroligt tålmodiga barn och får själv zappa på tvn och äta värktabletter. Jag hoppas att jag får ihop någon middag… Dåligt samvete varvas med sorg. Alla andra kan ju….

Vissa kvällar kommer jag inte ur soffan. Jag kan inte gå ens med kryckorna. Jag kommer inte ens till toaletten. Jag måste få hjälp av min man att kissa, jag måste alltså be honom att ta mig till toaletten, få av byxorna och sättas ner. Ibland når jag inte papperet utan måste ropa att jag är färdig.  Det är så kränkande. Jag är 28 år och kan inte ens gå på toaletten själv.

Jag är nu inte bara en dålig mamma som missar allt, inte kan leka och inte ens kan fixa en hemlagad jäkla middag varje dag, utan även en usel fru. Jag är inte kul att umgås med, sover nästan alla hans lediga tid, låter honom ratta hela huset och behöver hjälp på toa och med påklädning. Jahapp… Så jäkla kass. D å l i g t  s a m v e t e.

En dag vid lunchtid börjar jag må dåligt. Jag känner ett begynnande magknip och tänker att jag borde äta. Men knipet fortsätter öka. Jag går på toaletten och kissar, men blir bara sämre. Jag tar mig till sängen och vill vila bort det, men drabbas plötsligt av fruktansvärda smärtor i magen. Jag drabbas av panik, får av mig kläderna halvt och svettas enormt. Tårarna forsar och jag kan inte andas eller röra mig. Jag vet att jag håller på att dö, något brister just nu inom mig, jag dör ensam. Får hem Fredrik som kör mig till förlossningen där det konstateras att jag fått ett njurstensanfall och jag repar mig, fysiskt, utan behandling.

Sen kommer karpaltunnelsyndromet och jag kan inte ens plocka fram frukost utan att tappa skålar och mjölkpaket. Jag tappar känseln helt i tre fingrar och är så svag i händerna på morgonen att jag inte ens fixar att hälla upp flingor till Lykke. Vi börjar också renovera badrummet på entréplan och nu finns inte en chans att jag ska hinna på toa alla gånger jag behöver, för jag kan ju inte gå i trappor. Jag kämpar med att ta mig till övervåningen, nedervåningen, ut eller till Lykkes potta. Många gånger hinner jag inte. Jag är vuxen och kissar ner mig. Kränkande. 

På vägen hem från ett kalas bryter jag ihop bakom ratten. Mitt på motorvägen tåras ögonen så jag inte ser vägen, det är livsfarligt. Dåligt samvete… Lykke sitter i baksätet och pratar om hur vi ska till Astrid Lindgrens värld i sommar, jag gråter eftersom jag inte kommer få följa med. Jag kommer aldrig få uppleva hennes glädje på plats utan allt jag får är att höra hennes längtan – det är så orättvist. Hemma har jag gjort små sorterade klädhögar i storleksordning, för att underlätta för Fredrik och Lykke sen. Det finns listor som skrivits mellan blommorna som jag målat i olika gröna nyanser till ljudet av en deckare. Men det vet ingen. Jag har planerat för deras liv tillsammans, min familj. Utan mig.

I min kropp finns ett stort slukhål där allt som har med bebisen att göra hamnar. För jag är säker på att jag inte får uppleva bebisen. Jag ser inget efter förlossningen. Det är svart. Jag är plötsligt säker på att jag inte kommer överleva förlossningen. Jag fixade ju inte graviditeten och har varit oduglig, full av smärta och otillräcklig i flera månader – så en förlossning fixar jag aldrig. Jag gör det jag kan: jag planerar så att de andra klarar sig.

När det väl kommit fram i ljuset så hjälper Fredrik mig att erkänna för min barnmorska. Hon tar det på allvar direkt och ringer på en gång till en kurator på kvinnokliniken. Jag får en tid samma vecka. Väl där konstateras att jag drabbats av GAD, generaliserat ångestsyndrom. Jag har drabbats av en depression och dödsångest samt upplevs ha anknytningsproblem till bebisen i magen (då jag under en av sessioner ”vågade” erkänna att jag ofta bara ville att allt var som innan, att bebisen inte fanns. Dåligt samvete, förlåt Nell). Snabbt kan det konstateras att dödsångesten troligen utlösts av njurstensanfallet och bara efter några veckor börjar jag komma ifrån tankarna på att jag kommer dö. Men ångesten projiceras på annat så vi försöker styra den till småsaker istället. Jag får lära mig ”Stopp och tänk” när tankarna skenar iväg och får jobba på att stärka mig själv istället för att ständigt trycka ner mig ännu mer i tuffa situationer. Vi jobbar mycket med något som kallas ”den automatiska tanken” som alltid kommer och att vara mer tillåtande när det handlar om ork eller att göra misstag. Plötsligt kan jag spilla lite kaffe utan att hela dagen är förstörd pga att jag är så värdelös att jag inte ens kan hålla kaffet i en kopp.

Eller ja, vissa dagar. Vissa dagar kunde jag göra misstag eller inte orka men ändå känna att det är okej – det händer alla. Men sen kom Nell. Med dunder och brak, jag hann knappt tänka. Hon fanns helt plötsligt och inget hemskt hade hänt. Jag levde. Jag upplevde henne. Jag älskade henne.

På BB kom min kurator för att se på bebisen och, vad jag tror, främst se till mig. På grund av mitt mående och den dåliga anknytningen till bebisen i magen led jag av otroligt hög risk för förlossningsdepression. En vecka efter bebisens födelse hade jag ett samtal med kuratorn igen. Ett jättehärligt, hjärtligt, samtal där vi båda kunde ta på glädjen i luften. Vi kunde redan där och då avsluta vår kontakt. Det var som att allt det hemska försvann när Nell kom, all smärta, både fysisk och psykisk.

Jag var ute på andra sidan.


 

 

 

 

 

 

 

Rosa, den farliga färgen

Lykke, jag och hennes pappa kliver in på Polarn och Pyret. Lykke behöver nya skalkläder eftersom hon tydligen växt en meter sen i höstas. Vi möts direkt av den nya kollektionens klara färger: orange, rosa, röd, grön, ljusblå och mörkblå. De är verkligen jättefina!

Jag fastnar direkt för den gröna och den orangea jackan, pappan gillar den ljusblå. Lykke fastnar för tågbanan mitt i rummet. Jag och pappan börjar kika på jackorna och diskuterar vilken vi ska välja eftersom vi inte är överens. Sen slår det oss att vi kanske ska fråga huvudpersonen. Lykke väljer direkt den rosa. Det var ju inte vad vi hade tänkt.. Måste hon alltid ha rosa..?


Varken jag eller Lykkes pappa gillar rosa särskilt mycket. Jag gillar jordiga toner och han gillar, tja, jag vet faktiskt inte – men lite nedtonade färger. Vi båda gillar lite tuffare kläder och trivs i snygga jeans och en enkel t-shirt med schysst passform. Kanske med ett tryck. Så skulle jag gärna se Lykke klä sig, förstå hur coolt med snygga (mjuka) jeans och en cool tisha?

Lykke är snart 4 år. Hon har skaffat egna preferenser gällande kläder, film, mat osv. Precis som jag. Jag vet ju vad jag gillar. När jag hade min möhippa hade Fredrik packat en väska åt mig. I den fanns saker jag inte alls tycker matchar och sådant jag inte alls trivs i. Han lyckades verkligen pricka helt fel, och jag minns hur besviken jag blev när jag skulle byta om för kvällens middag och inte alls kunde känna mig fin eller bekväm, utan bara ”utklädd”. Han däremot ansåg att han hade packat jättefina saker!

Det här är något jag påminner mig själv om ibland. Jag kände mig inte bekväm då men Fredrik tyckte att det var fint. Vi har ändå lite olika smak. Precis som att jag, Fredrik och Lykke inte heller delar smak bara för att vi råkar ingå i samma familj.

Lykke älskar rosa, blått och rött. Hon älskar kjolar, klänningar och glitter. Hon gillar mönster och stora tryck, gärna med Frost eller My Little Pony. Helst vill hon blanda allt  för att kunna använda alla sina favvoplagg samtidigt vilket leder till en himla röra, kan en tycka. Men då känner hon sig allra finast; Med my little pony-tights, en snurrkjol och en tröja i glada färger. Vem är jag att hävda att det är fel? Varför ska hon inte få ha det på sig?

Ofta får vi påminna varandra, jag och pappan, att det är faktiskt Lykke som ska ha kläderna på sig. Det är hon som ska vara bekväm och trivas – inte vi. Vi får ju bestämma vad vi ska ha på oss utifrån vad vi trivs i, varför ska vi neka henne det? Om hon nu vill ha en rosa jacka och inte en grön så rör det ju inte oss i ryggen egentligen, det är ju inte vi som ska använda jackan.

Som sagt, nu har hon dragit iväg en sväng på längden och garderoben behöver uppdateras till 110/116 inom kort, så jag tänker försöka vara taktisk. Jag har köpt enfärgade kjolar för att bryta av lite på mitten, och kjolar älskar hon.  Men sen får jag bara acceptera att det inte är någon idé i nuläget att köpa jeans och ”stilrena” tröjor till exempel, det är plagg hon inte gillar. Klänning och leggings eller kjol och leggings är vad som är aktuellt.

Jag hittade min stil genom att få prova mig fram. Jag har kört all in på prinsess-looken, drunknat i snurrklänningskjolar och varit emo. Jag har hunnit med att testa åt alla håll. Jag har följt samhällets normer men också känt behovet att bryta mig fri och göra tvärtom. Nu har jag hittat mig, men det tog tid. Lykke måste också få chansen utan att vi föräldrar styr henne – det finns så mycket annat för henne att förhålla sig till, omedvetet. Varför Lykke älskar Frost eller glitter vet vi inte, det kan finnas många anledningar. Det finns en rådande popkultur även hos barn och just nu är Frost och My Little Pony i topp. Älskar hon det för att andra gör det, för att hon upplever att det förväntas av henne (som flicka pga ovan nämnda attribut anses som ”tjejiga” av samhället) eller älskar hon det för att det tilltalar henne? Eller är det en kombination? Oavsett anledningen till förälskelsen i färgen rosa eller Elsa så är det en äkta känsla i henne, det är vad hon vill ha. Jag skulle aldrig ifrågasätta en vuxens användande av en t-shirt med Jurassic Park-tryck till exempel, ”Jaha, har du en filmtröja nu bara för att du tror att det förväntas av dig som man?”.

Genus för mig handlar om att man väljer själv. En genusmedveten förälder låter sitt barn prova allt, inget ska tas bort eller styras om.  Jag har pratat om det här en miljon gånger, förespråkar ett genusmedvetet föräldraskap och tankesätt över lag, men jag tycker det är SÅ viktigt, speciellt nu när jag själv insåg att jag fastnade där. Jag är en del av samhället som det så hårt sitter inpräntat i vem ska ”får” bära vad, vad som är ”pojkigt” vs ”tjejigt”, jag är så rädd att göra fel och styra in mitt barn i olika fack. Men jag försökte få mitt barn att välja om av helt egoistiska anledningar: jag gillar inte rosa och ”hon kan väl för en gångs skull ta något annat än rosa…”, när jag egentligen inte borde lägga någon som helst värdering i barnets val. Mitt barn tycker om rosa just nu, och hon råkar ha en snippa. Hon identifierar sig som tjej. Det gör mig varken till mer eller mindre medveten förälder för att hon valt en rosa jacka. Anledningen till att hon valt en rosa jacka är egentligen irrelevant, det viktiga är att hon trivs i sin jacka.


Så här ger jag mig själv en påminnelse: Rosa är en färg. Precis som blå, grön, orange och lila. Färger är för alla. Alltid. Hon behöver inte skyddas, hon gör redan sina egna val och är en otroligt stark individ. Rosa kommer inte göra henne svagare.

Och ja hon måste tydligen alltid ha rosa just nu. Låt henne, Angelica.

 

”Det gick ju bra sist”

Att jag är förlossningsrädd denna gången är inget jag förnekar, snarare tvärtom, jag är rätt öppen med det i hopp om att det ska hjälpa mig. Min rädsla handlar i första rummet inte om smärtan, även om jag till och från påminns om hur jävligt det kommer bli samt ifrågasätter jag hur dum jag är som utsätter mig för det igen. För datt det gör skitont att föda barn vet jag ju nu! Men främst handlar det om en rädsla för att dö eller skadas. Jag är livrädd för att något ska gå fel och jag antingen dör där och då, eller att jag drabbas av en förlossningsskada som jag sedan får dras med. Något som påverkar min förmåga att vara med Lykke och som drar ner min livskvalité, något som hindrar mig att göra sådant jag vill. Precis så som foglossningen gör nu. När foglossningen inte stjäl hela mitt liv längre så måste jag kunna leva igen, jag klarar inte av att vara så här stillasittande och missa Lykkes vardag.

Jag har börjat läsa boken ‘Föda utan rädsla’ och har kommit ungefär halvvägs. Den har många bra poänger och jag kan känna igen mig i mycket. Jag hade kommit en bra bit på vägen rent mentalt kände jag, tills jag öppnade dagstidningarna idag och möttes av rubriker gällande en kvinna som dött under förlossningen. I fredags dog Lara. Hon skulle föda sitt andra tvillingpar på sjukhuset i Kristianstad. Samma förlossningmottagning som jag beräknas föda mitt barn på. Hon dog av en ”läkarmiss”, de drog sönder hennes moderkaka.

– Det som har hänt är helt fruktansvärt. Alla är förkrossade. Detta är inget som ska hända, men det hände tyvärr ändå, säger Sergio Padoan, chefsläkare med ansvar för kirurgivården i östra Skåne.

Det ska inte hända, men hände ändå, tyvärr. Ja. Så himla rimligt sagt. Dåså.

Det är exakt det här jag menar! Det spelar ingen roll att jag är en frisk kvinna med en ”normal” graviditet och en ”normal” förlossning i bagaget, jag är ändå inte säker! Det kan vara Lykke som inte får tillbaka sin mamma, pga något som råkade hända fast det inte ska. Min förra förlossning gick som sagt bra, som man säger. Jag drabbades inte av några bristningar, fick en pigg bebis och det värsta efterföljande jag drabbade av var hemorrojder. Jag borde känna mig trygg denna gången. Istället känner jag tvärt om. Att trösta mig med att ”det gick ju bra sist”, ”kvinnor har fött barn i alla tider” eller ”men det händer ju så sällan” funkar inte. Sällan innebär att det händer, och med en ”normal” förlossning bakom mig så kanske det är min tur nu. Och det är ju inte direkt mörkat att förlossningspersonal går på knäna..

Sen Lykke kom har jag blivit mer medveten om min dödlighet. Inte bara min, utan även hennes såklart. Och Fredriks. Vi behöver varandra, vi är en familj. Jag kan inte åka in till förlossningen och sen inte komma tillbaka mer, men tänk om det händer? Tänk om jag kommer hem igen men inte funkar som förut längre? Kommer vi kunna anpassa huset för en rullstol? Lykke ska inte behöva gå igenom något sådant! Allt ska bara bli som det var innan graviditeten, bara det att det efterlängtade syskonet ska finnas.

Det är helt fruktansvärt att den här kvinnan dog. Hon har flera barn hemma som inte får tillbaka sin mamma och  en man som plötsligt blev ensam med fyra barn. De skulle fara in på sjukhuset och förgylla familjen med två små medlemmar till, men istället för att tre personer kom hem igen så saknas en för alltid. Det skulle inte hända, men det hände. ”Tyvärr”, hälsar förlossningsvården i välfärdslandet Sverige år 2017.

 

Att glida på patriarkatmackan


Den här snubben känner ni nog igen. Det är Fredrik, min man och pappa till våra barn. Han och jag är ett team. Vi har ett hus tillsammans och vi har snart 2 barn ihop, med allt vad det innebär – och det är ju inte lite.

Jag provoceras av hur många snubbar som tillåts smita undan allt vad ansvar heter pga den förlegade strukturen som ännu kan anses som norm i samhället! Med ansvar menar jag hushåll, husdjur, barn, trädgård osv. Ni vet allt sådant som måste tas omhand inom det gemensamma familjelivet. Värre än de som smiter undan är de män som deltar i sysslorna, men ska ha cred för det. Jag ser inget fel med att ge varandra cred men allt för sällan ges det till kvinnor för samma eller liknande saker. ”Tog du bebisen h  e l a natten? Åh, vad du är duktig!” fick ingen mamma någonsin höra. ”Nämen, har du dammsugit? Din man kan då skatta sig lycklig!” sa ingen till en kvinna, ever.

Som gravid är jag med i en del gruppen på Facebook för gravida och nyblivna mammor. Flera gånger om dagen möts jag av inlägg från utmattade brudar vars snubbar inte lyfter ett finger, de undrar om andra får någon tid för sig själv, det är tjejer som känner sig ensamma, tjejer som undrar när de ska få sova eller duscha, och än värre – tjejer som prisar deras snubbar när de gör, enligt mig, mangrisiga saker. Ett exempel: Nybliven mamma får inte sova alls. Hon hade sagt till sin snubbe att hon var så trött och behövde mer sömn. Han flyttar in spjälsängen och skötbordet till sovrummet, så hon får närmare. Wow! Vilken fin kille, prisar massorna. Nä, säger jag. Han kanske skulle kunna ta bebisen någon gång om natten, det funkar  ju eftersom just denna bebis äter ersättning? En gång kanske. Mamman tar ju bebisen hela tiden, varje natt. Vaaaarje natt. Och varje dag. Annat exempel: Mamma till förskolebarn barn bli akut kräksjuk, precis som barnet. Hon ringer hem sin sambo från After Work då hon känner att situationen blir övermäktig. Den stackars sambon blir arg, ringer sin mamma (oklart varför?) som även hon blir arg över att den magsjuka mamman förstörde hans kväll. Alltså..? Jag behöver nog inte ens förklara vad jag tänker här. Tänk om situationen var omvänd.. Men en mamma ska ju faktiskt mäkta med det där, hon valde faktiskt att skaffa barn.

14368877_1044150202370637_1809311533699780560_n

Kommentarerna som oftast ses i grupperna är av andra tjejer som kan relatera och vissa som anser att det är kvinnans jobb och att hon skulle tänkt på det innan hon skaffade barn. Hon skammas alltså för att hon anser att den andra föräldern bör ta ansvar, för att man bör hjälpas åt med sitt gemensamma barn. Värsta jag läst på länge var: Kul för er om att ni kan komma överens så du också kan få ha en hobby, men det ska man inte ta för givet.

Jag blir förbannad. Varför tas det för givet att pappan får ha en hobby då? Varför får han sova hela nätter jämt? Varför får han vara trött och slippa städa/laga mat/hämta-lämna på föris/byta blöjor? Det är ju helt orimligt. Varför tappar kvinnan sina rättigheter så snart hon bildat familj? Jag brukar presentera hur ett jämställd förhållande kan se ut. Jämställdhet för oss är inte att dela varje bajsblöja på mitten utan att se vilka behov som finns och dela upp dem någorlunda utifrån rådande läge: tidsmässigt, psykiskt och fysiskt. Det handlar om att ingen ska känna att den drar det tyngre lasset, hela tiden.

Hemma hos oss funkar det inte att Fredrik glassar runt med hjälp av patriarkatet. Inte för att han har försökt, tack och lov. Vi är två personer som är likvärdiga föräldrar och husägare. Vi delar på sömnen under lediga dagar, ena morgonen får min man sovmorgon och kan göra vad han vill på övervåningen tills han väljer att komma ner. Nästa morgon är det min tur. Då kan jag välja att sova, kolla netflix, lyssna på fågelkvitter eller vad jag nu vill – det är min tid. Har jag mer ork den där torsdagen när det behövs dammsugas så gör jag det, har min man ork så gör han det. Orkar ingen skiter vi i det just då. Min man gillar att laga mat, men det gör inte jag, så det är hans grej men under tiden får ju jag se till att rodda barnet. Åker jag och handlar så är ju såklart Fredrik hemma med barnet, men inte fan är han barnvakt för det. Fredrik gymmar och jag fixar naglarna ibland, vi bokar upp oss på saker vi vill göra och RÄKNAR faktiskt med att den andra föräldern håller ställningarna på hemmaplan. Det går åt båda hållen, jag har samma rättigheter som min man – trots att bebisen kom ur min kropp.

När nästa bebis väljer att komma så får ju jag stå för matning av hen, eftersom vi tänker amma och jag är den med de mjölkstinna brösten. Men det påverkar ju inte vår jämställdhet, det finns massor av saker att göra i vårt hushåll! Som sagt, det handlar inte om att mata varannan gång eller byta varannan blöja utan om att se vilka behov som finns. När jag ammar kanske Fredrik leker med Lykke under tiden? Jag ammar, han betalar räkningarna. Jag ammar, han lagar mat. Det finns alltid något som måste göras, och amningen måste göras precis som allt annat.


Jag hoppas att den här texten kan peppa någon som inte trivs att faktiskt se över sin situation. Om du inte är nöjd med hur du har det så säg ifrån! Alla, oavsett kön, har faktiskt samma rättigheter men många av oss är uppväxta i ett samhälle som porträtterar kvinnan på ett 1900-tals vis. Vi har väl ändå kommit längre..?  Varför ska du sköta det mesta bara för att du är kvinna? Ifrågasätt! Vi måste börja lyfta faktumet att det är en rätt förlegad och sunkig syn att kvinnorna ska dra det största lasset med hem och barn. Det är dags att bli mer medvetna nu, det är slutglidet på patriarkatmackan känner jag!

Amningsresan tar fart, igen.

Igår hade jag och magen besök hos barnmorskan. Vädret var fantastiskt, jag fick tag i parkeringsplats nära ingången och jag hade inte ens jätteont! Ljuvligt utgångsläge kände jag. Både jag och bebisen fick en okejstämpel även detta besök.

Det som skulle avhandlas på besöket var egentligen grunderna kring amning, men både barnmorskan och jag kände väl att det inte direkt fanns anledning då hon vet min historia. Så vi pratade istället amning på andra sätt! Samhällets syn på amning och hur det påverkar främst förstföderskor, brösten som sexuella symboler, vikten av stöd från omgivningen och långtidsamning såklart. Det var ett givande och spännande samtal! Kul att höra hur det upplevs inom vården och hur just min barnmorska jobbar amningspositivt, utan att för den delen lägga värderingar i sina patienters val.

1902774_10151973511336722_7809548151158395285_n

Amning i Mexiko 2014.

Apropå synen på amning och hur det påverkar främst förstföderskor så mötte jag en fråga i en facebook-grupp för gravida häromdagn. En blivande förälder undrade kring huruvida andra i gruppen tänkte amma. Jag valde först att bara bevaka, och av över 15 kommentarer fanns ingen amningspositiv. Det var otroligt mycket tyckande som presenterades som fakta, bland annat skrevs ”du kommer bli deprimerad om du ammar, det blir alla”, ”du blir helt låst och kommer aldrig kunna göra något”, ”tuttar är till för sex, inte för barn, det är ju äckligt” och ”amning gör jätteont och är bara jobbigt”. Dessa kommentarer handlar ju om dessa personers erfarenheter, deras sanningar, men det gör det inte till beprövad erfarenhet som gäller alla. Hade det varit mitt inlägg, där jag stod rätt ovetandes och jag hade mötts av de kommentarerna så hade jag ALDRIG försökt mig på att amma. Jag lämnade till slut en amningspositiv kommentar efter min erfarenhet och hänvisade personen till amningshjälpen för att se över faktabaserad info.

Alla måste inte amma, men alla har rätt till korrekt info. Att ta ett beslut gällande amning (eller vad som helst för den delen) och basera det på att 15 personer upplevde det negativt blir ju inte rätt. Hade beslutet baserats på 15 negativa och 15 positiva kommentarer så har man ett mer rättvist utgångsläge. Amningen kanske skulle/kommer vara fantastiskt för den här personen?

Lykke valde nyligen att sluta amma vid 3,5 års ålder och det känns konstigt. Det känns varken tomt eller skönt, det bara är. Det rann ut i sanden, och när jag sedan frågade henne om vi hade slutat sa hon att det är bebisens tuttar – hon är storasyster. Jag ser verkligen fram emot att börja en ny amning med småsyskonet. Med mig i ryggsäcken har jag erfarenheten från Lykkes amning, men jag är fullt medveten om att jag kommer starta om från noll. En ny liten människa, en ny relation och en helt ny amningsresa.

13239885_10153518291001722_7697911162894151377_nNyfödda Lykke-fötter.

Vad har du haft för uppfattning om amning innan ditt barn föddes? Ändrades den när bebisen väl var här? 


Psst! Klicka gärna på ”gilla”-knappen här nere när du läst ett inlägg. 👇🏻

Ett tryggt föräldraskap

Att vara gravid andra gången är långt ifrån likt den första, på många olika plan. När jag väntade Lykke hade jag stora tankar kring föräldraskapet. Vad blir jag för förälder? Vad blir min man för förälder? Hur kommer vår familj bli?

Den här gången har jag inte alls funderat så mycket. Jag är redan förälder. Jag har redan titeln mamma och det blir jag varse om ungefär varje sekund.Vår familj är redan en barnfamilj och vi har vårt sätt att göra saker på och vi lever efter våra värderingar.  Värderingar som har fått växa fram i takt med att vårt barn växer och tar sin plats i världen. Vi vet vilka metoder vi tror på i detta nu och än starkare, vilka metoder vi inte tror på. Både jag och Fredrik vet vilka vi är när vi är mamma och pappa, vi är trygga i vår föräldraroll. Vi vet vad vi anser vara viktigt i föräldraskapet, och låter det ändå formas och formas om flera gånger om.

Respekt, jämställdhet och frihet under vuxenansvar. För oss är det viktigt att Lykke och hennes kommande syskon känner sig respekterade, att de känner sig hörda och sedda. Att de känner att deras känslor aldrig är fjantiga. I vår familj är det viktigt att alla känner att de är lika viktiga, vi spelar alla en lika stor roll i familjen Samevall. Det är viktigt att Lykke och syskonet känner att de får förtroende att prova sina teorier, leta sig fram i sina känslor och utforska omgivningen med vuxenstöd. I vår familj sitter inte vuxna på lösningar och svar – vi hittar lösningarna och svar tillsammans, om det än är huruvida en sten sjunker till vad det innebär att vara flicka. Prova! Lita på dig själv! Vi vuxna finns här och upptäcker med dig.


Allt jag nämnt ovan visste jag inte när jag väntade Lykke. Det enda jag kunde jämföra med var föräldrar på olika forum, och där kunde jag mest se saker jag inte ville anamma. Hur jag ville vara som förälder var svårt att urskilja bland alla tips, råd och metoder, eftersom jag inte hade någon aning om vad det innebar att ha ett barn 24/7. Det kommer ju med så otroligt mycket nya känslor att det egentligen är svårt att förbereda sig. Men med facit i hand så kan jag säga att jag ändå var på rätt väg i tankarna redan under graviditeten. Den här gången behöver jag inte fundera, föräldraskapet finns redan. Säkerligen kommer det ändras men grundpelarna är satta och det är en trygghet.

Hur har ni känt inför att bli förälder för första, andra eller sjunde gången?


 

Internationella kramdagen

Det är internationella kramdagen idag! Härligt, känner de flesta, nu kramas vi loss! Eller?

Idag kan också vara en perfekt dag att lyfta faktumet att alla inte vill kramas, ni vet, den här ”lilla” detaljen om samtycke. Det gäller ju inte bara vid sex utan även vid fysisk kontakt över huvud taget, oavsett ålder.

Vi vill att våra barn ska bli självständiga vuxna. Vi vill att de ska våga sätta ner foten när något inte känns bra, vi vill att de ska respektera sina medmänniskor och att de ska stå för sina åsikter och känslor. Ändå, trots dessa förhoppningar, tvingas barnen bjuda på sin kropp i form av kramar när de inte vill. Det ska kramas med släktingar, andra vuxna, kompisar och ovänner.

Det är inte bara en kram med någon som inte vill, det är att strunta i barnets integritet och röra vid det som i allra högsta grad är hens, mot hens vilja. Bara för att vi är större så har vi inte rätten att ta detta ifrån dem. Krama inte ett barn som inte vill, tjata inte, skamma inte. Låt bli bara! Nästa gång kanske barnet vill kramas och då blir det så mycket härligare.


Lykke har världens bästa släkt! Hon är inte alltid kramsugen men får alltid bestämma det själv. Vill hon inte så tjatas det inte. Ju mer rätt kontroll hon har desto mer bjudigare på kramar blir hon – hon vet ju att hennes nej respekteras när hon inte vill. Jag är inte heller särskilt kramig. Jag kramar min man och mitt barn men inte så många fler. Vissa vänner kramar jag, men de flesta inte. Jag måste inte heller.

Att ha ett barn som kan säga nej är en vinst, särskilt gällande sin egen kropp. Det är ett barn som vågar lyssna och lita på sig själv. Även om det bara är något så oskyldig som en kram med en närstående så är det barnets rättighet att ta det beslutet själv.

Ha det i åtanke!

Slänger in en kul länk till en artikel från tidningen Mama som jag tycker är väldigt bra, läs den HÄR.