En fin dag

Igår tänkte jag efter innan jag pratade. Innan jag ens reagerade faktiskt. Jag var själv med barnen då Fredrik jobbade, vädret var fantastiskt och jag kände mig pigg. Jag tror det var roten i det hela, jag kände mig pigg och hade därför gott om tålamod.

Jag och barnen hade inga måsten utan kunde göra det vi kände för. Lykke ville måla med vattenfärg i snön bland annat och jag ville planera lite i trädgården – jag har ju en hel del projekt inför våren! Redan vid frukosten bestämde jag mig för att jag skulle behålla mitt goda humör under dagen. Inspirerad av ett klipp jag såg på facebook samt en händelse häromdagen bestämde jag mig: Jag ska säga ”ja” mer än ”nej”.

Händelsen häromdagen, ja. Lykke råkade tappa sin skål med gröt på mattan. Hon började gråta hysteriskt redan innan jag ens hann säga ett ord. Men hon hörde på min andning att jag fick puls. Hon hulkade fram: ”Åh mamma, du älskar ju den här mattan! Blir inte arg!” Det gav mig en tankeställare. Ja, visst älskar jag mattan, men jag älskar ju henne ännu mer än mattan, och hon gjorde det såklart inte med flit. Jag är ju ingen arg-mamma egentligen. Jag måste hitta tillbaka till mig själv!

När motgångar uppstod: gyllene lägen för konflikt, irritation eller liknande så försökte jag se förbi det. Vad var det egentligen som var grundtanken? Jag valde att analysera mitt barn. Många gånger var det hjälpsamhet som låg i botten, hon ville hjälpa mig eller sin syster. Alla gånger gick det dock inte vägen utan resulterade i stjälpsamhet. En annan dag hade jag låtit irritationen ta överhanden men inte igår och jag kände verkligen hur jag hade hittat tillbaka till min grundfilosofi inom föräldraskapet. Istället för att fokusera på det som, enligt mig, inte blev bra såg jag förbi det och påtalade det positiva. Ett exempel var att Lykke spillde yoghurt i soffan, vi skrattade tillsammans hur tokigt det blev och torkade sedan upp det. Det hade ju blivit lika mycket fläck hur mycket eller lite jag hade skällt på henne, eller hur?

Ungefär halvvägs genom dagen så behövde jag knappt tänka efter utan allt flöt på. Jag märkte att mitt agerande också gav Lykke ett högre självförtroende vilket också gjorde att stjälpsamheten minskade i takt med att hjälpsamheten ökade. Lykkes sinnesstämning, liksom min,  blev mer jämn och inte alls så spretig som den många gånger är, eftersom vi kan vara rätt taggiga mot varandra.

Vi hade en otroligt fin dag ihop. 

’Att vända nattsvart till grådis’ Jennys berättelse.

Här kommer min vän Jennys berättelse om sin graviditet och tiden som efterföljde den. Hon har valt att delge oss sin upplevelse med egna ord. Tack för att du delar med dig, kompis! 

För dig som läser: Lämna gärna en kommentar!

Del 1: Graviditeten

Att göra barn, skaffa barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid så enkelt. Men med rätt hjälp så går det att ändra nattsvart till i alla fall lite grådisigt. Här är min historia om min andra graviditet. Vår regnbågsgraviditet. Vårt regnbågsbarn.

”Ett regnbågsbarn är vad man kallar barn födda efterimg_8244 att man förlorat ett barn, efter ett missfall eller dödfödsel. De kallas de eftersom dessa barn kommer till världen för att ge hopp, ljus och färg till föräldrar som har gått igenom den smärtsammaste upplevelsen som finns, sorgeprocessen är lång och svår för hela familjen och alla är rädda för att förlora den nya bebisen också. Men regnbågen ger ett slut på den mörka tiden. Den nya bebisen kommer och skriver sin egen historia.”

 De är viktigt att prata om psykisk ohälsa. Att känna stöd i folk som upplevt liknande eller bara få bearbeta genom att uttrycka sig. Att vid ett så kraftigt hormonpåslag som en graviditet i sig är, är det många som kan uppleva känslostormar. Några får de lite värre än andra och för de allra flesta försvinner det när graviditeten är över.

De tog ett bra tag innan vi vågade oss på att ens försöka igen efter missfallet och sorgen vi fick känna på den där hösten 2015. En morgon i februari 2017 kom de där pluset, väldigt snabbt efter att vi faktiskt beslutat oss för att försöka igen.

Livet var oförskämt bra, jag gjorde min sista månad inom nattpatrullen samtidigt som jag utbildade mig inom räddningstjänsten. Tyvärr sa kroppen ifrån oerhört snabbt även denna gången, i såväl kräkningar som magkatarr och upprepade infektioner som inte ville ge med sig. De blev en tidig sjukskrivning redan i Mars. De fysiska (foglossning, kräkningar och huvudvärk) var en liten sak i jämförelse med de psykiska. De här skulle ju aldrig gå vägen, jag väntade mig samma utgång som sist. Jag var inte värd lycka! Trots upprepande ultraljud, lovord ifrån barnmorskan och extra kontroller så trodde jag aldrig på dem. Jag slösade min tid. Varför skulle de gå bra denna gången? Inte ens när de första fladdret i magen började märkas ganska tidigt, så valde jag att aldrig känna efter. Utan jag tog avstånd från graviditeten och ville inte prata om den. Att bli gratulerad var som ett hugg i bröstet, vad var de att gratulera till? Jag ville inte att någon skulle vara glad, än mindre skapa en relation till något som ändå inte skulle få stanna.

Storasystern här hemma var jag värst emot, hon skulle egentligen inte få veta nånting ansåg jag. När hon väl fick veta så fick hon inte vara glad, inte fråga något och absolut inte skapa en relation. Jag stötte ifrån mig henne och alla nyfikna frågor hon hade om allt som hände där bakom naveln på mig. Någon gång efter halva tiden så insåg jag att i vilket fall som så kommer jag vid detta laget behöva föda ut barnet. Något helt otänkbart i min värld. Jag visste ju hur förra förlossningen gick till och hur traumatisk den var. Jag skrev mitt testamente, skrev ett brev till min man om hur han tillsammans med storasyster skulle ordna med min begravning och ta hand om varandra. Han skulle lova att alltid påminna henne om hur värdefull hon var för mig. Kort därefter tog dödsångesten ett hårt grepp om mig, jag var uppe nätterna igenom och petade på min sovande dotter för att säkerställa att hon andades, likadant med bebis i magen. Aldrig fick dem vara i fred. Jag har aldrig varit rädd för min egen död, den kan jag aldrig påverka och lite egoistiskt sagt men de är inte min sorg att bära. Min största rädsla är att sörja, jag vill inte mista någon, jag vill inte försöka leva utan någon annan, de såkallade efterlivet.

Tänk att de skulle ta flera timmars terapi med världens bästa kurator innan jag en kväll sitter och soffan och säger till min man, jag är ju rädd att förlora bebisen, därför jag är såhär orolig. Logiskt för andra kanske, men inte där och då. Av kärlek föds rädsla.

Tillsammans med kuratorn och spec mödravårdens team så skrev vi en förlossningsplanering. Jag skrev även ett eget förlossningsbrev med mina egna tankar och ord. Jag är oerhört tacksam att jag hade den självinsikten ganska tidigt, att detta är tankar jag inte kan tampas med själv. Jag hade turen att få en fantastisk barnmorska som lyssnade på mig och alltid såg mig. Jag hittade vänner jag kunde prata av mig till, och som bara lyssnade och fanns där i tid och otid. Jag är dem alla evigt tacksamma. Utan dem hade de funnits dagar då jag inte gått upp.

img_8247

Del 2: Förlossningen

Jag och kuratorn avslutade vår kontakt runt v37-38. Jag var nöjd då, jag längtade efter att göra detta. Att starta upp vår plan. Jag var jätte orolig över att behöva gå på överburenhet, dels för att då lägger bebisen på sig mer vikt och blir större vilket försvårar en vaginal förlossning ytterligare. Dels för att jag var rädd att annat skulle ske. Dem lovade att göra allt som stod i deras makt att hjälpa mig att slippa gå över tiden. Så vi startade upp med hinnsvepningar 2 ggr i veckan redan v37. När jag väl ändå gick över så gick all luft ur mig. Jag grävde ner mig i de där svarta hålet jag en gång varit i. Jag gick inte upp ur sängen, där låg jag och räknade rörelser och grät. Bredvid mig låg min stora dotter och torkade mina tårar och frågade om jag hade ont. Ja jag hade ont, hela min kropp värkte.

Efter de som skulle bli de sista barnmorskebesöket så hjälpte min barnmorska mig att ringa spec mvc igen. Vi fick överväga en medicinsk igångsättning även om de var vad jag hade kämpat emot och absolut inte ville. Vi fick en snabb tid på fredagen för ställningstagande, jag som varit med om en igångsättning förut visste att dem aldrig satte igång någon som de inte handlade om liv eller död en fredag. Självklart hade jag rätt, vi blev hemskickade med ny tid för ställningstagande på måndagen där efter. Jag njöt hela helgen av att detta skulle vara de sista dagarna jag var gravid. Passade på att mysa extra mycket med stora tjejen. På måndagen så checkade vi in och blev uppkopplade på ctg och alla andra grejor dem behöver göra. Efter 2 timmar i de där rummet så kommer läkaren med beskedet att de inte blir något idag heller, de är fullt!! Gissa om jag bröt ihop fullständigt, jag bestämde mig där och då att ljuga för dottern där hemma. Vi ordnade med barnpassning som tog över efter varandra. Jag vägrade möta hennes besvikelse om att de inte kommit någon bebis. Den natten sov jag inte en minut, dagen efter var jag lika förbannad som kvällen innan när vi än en gång åkte in på ställningstagande. Samma läkare mötte oss i korridoren med ett så stort leende, idag blir de bebis säger hon. De tror jag på när jag ser de sa jag argt.

Och jo, hon hade ordnat så hon kunde hålla sitt ord. 11.45 tog jag min första shot cystotec, hela eftermiddagen var behaglig. Min man körde till maxi och handlade, kontaktade alla som behövde veta. Jag var ute och gick, vaggade i korridoren, läste och dansade. När sammandragningarna började tillta och första undersökningen gjordes kl 17:25 var jag ledsen och uppgiven, ville absolut inte mer. Ville inte ha barn, ville inte föda barn och ville absolut inte ligga kvar där. I samråd med överläkaren gavs en fjärde dos cystotec och jag fick alvedon tillsammans med oxynorm för att få ner ångestnivån. Fick även testa lite lustgas. 20.10 undersöks jag igen och då är jag öppen 4 cm, de tar hål på hinnorna som vi beslutat om att vi skulle göra så fort de fanns möjlighet. Min barnmorska förklarar att de är ett tag till, håll ut. Man öppnar sig ungefär 1cm i timmen, då gav jag upp helt. De betydde att jag hade minst 6 timmar kvar. Jag bad om EDA bedövning och hon gick för att ringa narkos läkaren. Med hjälp av min man kom jag över i sängen igen, vilket jäkla tryck jag upplevde när vattnet gick. Vad jag kom ihåg från förra förlossningen så blev de lite som en lättnad när vattnet gick, men inte nu. 20:35 skriker jag till min man att hon kommer, han klappar mig fint på axeln och säger till mig att andas. Jag skriker ännu högre att han måste trycka på knappen. Han fattar ingenting men till slut förstår han att han behöver hjälp i att handskas med mig. In kommer barnmorskan igen och min man säger lite nonchalant – hon säger att bebisen kommer. Ja de ser jag säger hon, varsågod att kryst. De var jag inte beredd på, jag tror jag frågade henne hundra gånger om hon var säker? Hon sa ju 6 timmar!!!!!

20:47 kom Ebba efter 3 krystvärkar. Den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Jag gjorde de helt själv, på Alvedon och lustgas. Vilken revansch! Att få avsluta på topp. Den finaste lilla lillasystern som gjorde familjen fulländad.

img_8245

Del 3: Efterarbetet

Att man ska förbereda sig på babyblues är löjligt egentligen. Vad är de att förbereda sig på? De kommer oavsett i en koasartad lavin som ingen människa i världen kan förbereda sig för, i alla fall för mig. Likadant som förra gången så börjar de när vi sätter oss i bilen påväg hem från sjukhuset och tryggheten och varar i 2 veckor. De är amma, gråta, kissa, amma, gråta, kissa i två hela veckor. Jag trodde att allt hade med babybluesen att göra, men min ångest kvarstod. Nu var ju alla problem utanför magen. Enda lättnaden var att nu kunde jag dela ansvaret om hennes välmående med min man. De var ständiga vakna nätter för att säkerställa att hon sov och att hon andades. De där med andningen är min akilleshäl, förmodligen pga alla känslor jag känt under graviditeten att jag vägrar gått igenom allt de där för att sen om de otänkbara skulle hända. Vi införskaffade larm, såväl blöjlarm som larm i hennes säng. Med dessa känner jag mig lugn och kan koppla av på ett annat sätt.

Idag är de nästan 3 månader sedan Ebba kom till världen, mitt mående är bättre. Visst har jag dåliga dagar, speciellt när de varit en skrik dag eller hon kanske enligt mig verkar sjuk, då blir jag ledsen och ordentligt orolig igen. De blir bara bättre och bättre, jag litar mer och mer på mig själv och min förmåga att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag litar på att Ebba är här för att stanna och att vi som föräldrar gör vårt yttersta för att de ska bli så. Ebba och storasyster är de bästa som hänt mig.

Jag har som nämnt världens bästa nätverk som alltid ställer upp för mig och mina ibland osunda tankar. Min man är en klippa och min motpol i allt detta. Min bästa vän hjälper mig så fort de behövs trots att hon har den tyngsta ryggsäcken att bära själv.

Så att skaffa barn, bära barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid de lättaste. Men med rätt hjälp så går det att vända nattsvart till lite grådisigt, tro mig. Idag lyser solen allt oftare hos mig än den gjort på flera månader.

/Jenny

img_8248

(Bilder: Angelica Samevall)

Repris: Att gå utanför amningsnormen – Näthat.

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2015.

Näthat. Detta eviga näthat. Jag är så förbannat trött på det!
Shaming är något som används alldeles för mycket och jag stöter på det till höger och vänster. Det känns som en slags högstadiemobbning som krypit ut på internet.
Shaming innebär helt enkelt att en får någon att skämmas över något de gör/är. (källa)
Senast igår skedde detta i en föräldragrupp. En föräldragrupp som jag hållt nära hjärtat och verkligen trivts i. En tråd gled plötsligt in på ämnet: Amning längre än normen.
Att säga att ”alla får göra som de vill” men att ändå nämna att långtidsamning är något hen äcklas av och verkligen poängterar att hen finner det äckligt rättfärdigar inte det hen säger. När en uttalar sig negativt om ett känsligt ämne så vågar folk ofta haka på. ”Jag tycker också det är äckligt (men vågade inte erkänna det först..)”. Plötsligt är häxjakten ett faktum. Den lilla människan som vågar stå upp för det som man plötsligt bör känna skuld över står ensam. Igår var det jag, tack och lov! Och tur var väl det, för jag tar inte åt mig personligt.
En stor del av alla mail jag får av hjälpsökande ammande handlar om omgivningens kommentarer. Ammande skriver att de är så ledsna för de vill inte sluta amma men mår för dåligt av omgivningens attityd och kommentarer. De vill inte sluta amma men skäms så mycket att de ammar i smyg. De fortsätter amma men säger att de har slutat. Att någon skriver eller säger ”alla får göra som de vill, men jag tycker det är äckligt” till en som ammar utanför normen (tex) eller i en grupp där det kan befinnas människor som gör det nämnda bidrar till detta. Det bidrar alltså ofta till att den ammande känner skuld och skam.
Jag har nu fått mail av medlemmar i gruppen som plötsligt sitter i den sitsen efter gårdagen.
”Vågar jag verkligen fortsätta med detta, fast vi mår bra av det?”
”Jag kommer inte orka möta kritiken”
”Det känns ju rätt för oss, varför måste jag må dåligt och vilja gömma mig?”
 
Är det verkligen rättvist? Vem gav dig rätten att förstöra någon annans amning? Ja, för det är att förstöra. Den härliga känslan byts ut mot en känsla av skam vilket leder till att amningen inte alls är lika mysig längre.
Bara för att man säger att ”alla får göra som de vill (men)..” så sårar det inte mindre. Det leder inte till mindre skuldkänslor. Jag kan dra exempel av liknande som det ovan fast angående andra ämnen men jag väljer att inte göra det. Man kan byta ut amning mot till exempel vikt, sexualitet eller religion. Alla är känsliga ämnen.
En amningsbild jag nyligen postade på instagram fick så mycket hat att jag valde att ta bort de elaka kommentarerna. Jag valde att ta bort dem för att inte låta näthat och skuldbeläggande finnas där. Jag vill att de som finns hos mig på instagram ska få vara stolta och finna styrka i mina bilder. Jag är stolt över att inspirera människor till att våga stå för sin amning, även om det ‘bara’ är på nätet eller för en familjemedlem.
Just den bilden levererade en sk. hatestorm. En person skriver något nedlåtande och ett helt gäng vågar hänga på. Jag brukar försöka svara ärligt och informativt – för alla vet faktiskt inte att amning är mer än bara mat till exempel.
Jag har lämnat föräldragruppen. Jag vill inte befinna mig i en grupp där det är okej att skuldbelägga och kalla andras handlingar äckliga. Indirekt att kalla andra människor äckliga.
Jag kommer fortsätta, varje dag, att peppa ammande i sin amning.
Jag kommer fortsätta stå upp för amning.
Jag kommer a l d r  i g skämmas över att jag gör det som är bäst för mig och mitt barn.
Jag kommer fortsätta finnas offentligt för att normalisera amning.
Jag kommer fortsätta jobba för att alla ska våga amma.
Jag ammar. Jag står för min amning, och jag står för din amning. Du är inte ensam.
Att amma är ditt val. Bara ditt och ditt barns val.
I en facebookgrupp där många ammar utanför normen ställde jag frågan vad de ser som fördelar med sin amning. Så här svarade några av dem:
För att det har gett oss båda så bra sömn. Och härliga sovmorgnar när tutten fått honom att somna om.
 
Jag utgår från mitt barns behov och hans egna instinkter. Han har inte visat något tecken på att vilja sluta och jag kan tydligt tolka att amningen fyller en viktig funktion för honom.
Sen har han ju på egen hand trappat ner intensiteten på amningen och det kan gå en hel dag utan att han ammar. Och då vill jag tro att han själv innehar förmågan att bedöma/känna/instinktivt agera när det är dags att sluta oxå.

 
Lätt att söva om på natten så man får sova. Jag somnar medan han ammar.
 
Trygghet, samspel, mys, gos, näring, törstsläckare, avkoppling, mellanmål, kvällsfika, frukost, närhet, hud, ro, ögonkontakt. Allt detta är ju så underbart att kunna ge genom att amma. Dessutom ger jag hellre min mjölk än en yoghurt med tillsatser socker å en kall sked
 
Behöver aldrig oroa sig för vätskebrist vid värme eller sjukdom, perfekt mellanmål, enklaste trösten, nattningen och återknytningen efter en lång dag på tex fsk.”
Om det är det som barnet vill ha och mamman klarar av det så finns det inget negativt med det.
Jag har ammat varje läggning och natt med min 18 månaders. Barnet tar inte napp eller flaska. Trors det kunde den andra föräldern, utan några som helst problem, ta läggning, natt och dag när det plötsligt, utan förberdelse krävdes för några dagar sedan.
Amning är bra tröst! Ibland den bästa som finns eftersom bröstmjölken – om jag är korrekt underrättad – även har en milt smärtlindrande effekt. Jag råkade klämma 2,5-åringens lillfinger (hu!) i en dörr idag. Fingret blev rött och svullet och barnet skrek hjärtskärande. Jag blev orolig och ringde 1177. Under hela samtalet satt barnet knäpptyst och ammade. De enda gångerna han gallskrek var när han råkade tappa bröstet. (Det verkar inte vara allvarligt med fingret, tack och lov).
 
Jag har fått sova om nätterna!
 
För att det trots böket och stöket är rätt mysigt och behändigt. Aldrig har vi struliga läggningar (inte ens utan tutte pga så trygg i inskolning vid det här laget), blir livet för mycket och allt kaos kan vi lugna ner oss tillsammans, extra skönt med ett litet syskon, blir vi osams kan vi bli sams. Enkelt uttryckt är det en del av vår relation som jag inte vill ta bort förrän barnet visar att det är redo och vill sluta.
 
Jag håller med om mycket som skrivits, framförallt anknytningen och trösten, samt möjligheten till easy access-näring vid både friskhet och sjukdom. Men en annan grej, fullständigt ytligt och egotrippat: jag har börjat älska mina bröst. Tidigare tyckte jag de var för små, bröstvårtorna var för bulliga, de satt konstigt, jag ogillade att visa mig naken etc etc etc. Nu tittar jag på dem och bara förundras hur fina de är!
Själv uppskattar jag verkligen att amningen är vår stund. En stund att pausa och hitta tillbaka till varandra efter en lång dag ifrån varandra, mitt i en hetsig lek eller bara framför tvn. Det är den absolut största fördelen enligt mig.

Visste du att:

 

Support moms. Support babies. 
 
Påverkas du av omgivningens åsikter angående din amning/flaskmating? Kommentera gärna!
Rekommenderad läsning:

 

Repris: Normalisera amning!

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2015.

Snart har jag ammat i 2 år. T v å år.
Tutte är det bästa mitt barn vet. Hon väljer själv när hon vill och behöver amma, det är näring, tröst och mys.
Amningen ingår i vår relation och besluten vi tar kring vår amning är något som bara angår henne och mig. Jag har alltid varit öppen med min amning och ser ingen som helst anledning till att skämmas eller på något sätt må dåligt över att vi ammar. Fortfarande, som vissa gärna vill påpeka.
Men jag säger att vi ammar. Punkt.
Igår fick jag den här kommentaren på instagram och skillnaden på att amma ett litet barn och ett lite äldre blev återigen så tydlig. Under hela min amningskarriär så har jag blivit bemött rätt schysst, ute i verkligheten. Jag borde väl vara tacksam. Har fått en sned blick från en sur tant och blivit använd som zooattraktion när jag ammade i bilen. Däremot på nätet…. Vad gör människor så trygga bakom sin skärm eller smartphone att de plötsligt vågar vräka ur sig?  Bland annat i en mammagrupp online har jag blivit kallad pervers. Av andra mammor. Som inte ammat eller ammade till rimlig ålder. Ni vet. Den där gyllene siffran av ålder som är r i m l i g. Vilken det nu än är.
Mitt barn kan komma till mig när hon behöver amma, hon kan berätta för mig när hon vill och hon kan säga när hon inte vill mer. Varför är det fel? Att amma ett mindre barn är det ingen som höjer på ögonbrynet åt (förutom om hen fläker ut sin mat-tutte, vilket är förbjudet, förbjudet, förbjudet) men så fort barnet anses som ”stort” så ska jag plötsligt räkna med att folk tar illa upp, att ses som freakshow eller att få glåpord efter mig? Låter det rimligt? Jag blir så förbaskat ledsen att vi som ammar längre än normen inte ska få stå för det utan att vara rädd för att ses som ”hippies” (i dålig benämning) eller freakshows.
Att jämföra amning av ett barn under året och ett barn närmare dubbla åldern går inte. Det är två helt olika saker, fast ändå så lika. Vi ger fortfarande värmen och närheten till våra små. Vi har fortfarande ett band av guld mellan oss. Och vet ni, vi förtjänar fortfarande samma respekt FAST vårt barn ”överlever” utan amningen.
I och med att min instagram och blogg blir större så har jag insett att jag kommer behöva räkna med kommentarer som de ovan. Hur sorgligt är inte det? MEN jag har också insett att anledningen till detta är pga att vi lever i ett skevt samhälle där en sex-tutte alltid är okej, men en mat-tutte helst ska sitta hemma och det är faktiskt inte något jag tänker rätta mig efter.
Det är inga fel på mig. Jag är en kickass mamma som gör vad jag tror är bäst för mitt barn. Att amma gynnar oss, vilket också ger oss noll anledningar att sluta. Jag kommer fortsätta amma mitt barn tills hon eller jag inte vill längre, och jag hoppas att det åtminstone är några år till.
Normalisera amning, oavsett ålder.

Det stora perspektivet

Ibland förstår jag inte hur folk inte kan se saker i ett större perspektiv. Jag kan ju göra det så varför kan inte de? Återigen blossar en debatt upp om könsuppdelade avdelningar för barnkläder i diverse klädbutiker. Grunden denna gång var en skylt vid rosa overaller där det stod att pojkars ytterkläder fanns på ett annat ställe. Folk rasar åt två håll här. Vissa anser att det ”stormar i ett vattenglas” och andra ser faktiskt hur problematiskt det är. Varför får vi inte välja själva vad vi tycker om istället?

Så, lets take a walk on the stora perspektivet! Vi kollar på några kommentarer som brukar ploppa upp i sådana trådar på sociala medier:

  1. ”Men herregud, det är väl bara att handla vilka plagg man vill! Inget att bråka om!”

Ja. Visst är det så. Handla vart man vill, det är ju svinlätt!

Men! Vet du vad normer är? Normer är sådant vi tillsammans upprätthåller i samhället, medvetet och omedvetet. Det är som osynliga regler och koder, hur man är, klär sig eller pratar till exempel. En förväntning eller föreställning om hur något är, som ibland faktiskt inte alls behöver återspegla hur det måste vara. Det är alltså ingen lag. Självklart finns det normer gällande ”flickor” och ”pojkar”. SJÄLVKLART! Så nu gör vi ett test:

Tänk dig en pojke, Vad har han på sig? Kanske jeans? Och en mörk tröja med ett tufft tryck, är det en dinosaurie? Säkert. Hur beter han sig? Han är kanske lite bråkig? Lite bufflig (vilket är okej eftersom pojkar är så), han tar plats, gillar Spiderman och han har säkert svårt att sitta still?

Nu tänker vi oss en flicka. Vad har hon på sig? En klänning? Tights? Kanske tofsar? Ja, mycket möjligt. Hon gillar väl rosa och andra ljuva färger, eller hur? Hon vill kanske sitta i knät och prata lite lågmält? Hon gillar säkert djur, barbies och att vara med de vuxna. Hon vill väl inte springa runt och härja direkt, heller? Kan det stämma?

Här har vi en skev föreställning som ligger djupt inom oss vuxna, något många av oss har med oss från vår egen barndom. En norm gällande hur flickor och pojkar är. Eftersom vi nu har de här föreställningarna och osynliga förväntningarna på barnen så vill de såklart vara oss till lags. Vi visar tydligt med hela vårt jag, medvetet eller omedvetet, vad vi anser vara rätt och fel. Barnen ser hur vi klär oss och hur vi är. De hör hur vi pratar. De ser på sociala medier och i andra medier hur andra människor är. De ser i butiker hur vi upprätthåller den här förlegade normen gällande kön. Ni minns väl vad jag skrev här uppe, en norm är en föreställning – alltså ingen lag. Normen kan ändras rent av och oavsett så måste man inte följa normen! Men, fast man inte måste följa normer så är det något i oss som gör att vi vill. Vi vill ju passa in.

Visste ni att barn är mästare på att kategorisera? De är iallafall det. Barn har ett behov av att kategorisera för att få ett sammanhang. Så redan i låg ålder finns nu dessa två kategorier, flickor och pojkar. Och hur de är, enligt normen, har vi ju precis pratat om. Kanske hade det varit bättre att kategorisera barn som barn istället?

Nu till problemet: I barns värld handlar pojkar kläder på avdelningen för pojkar och flickor handlar på avdelningen för flickor. Pojkkläder är på pojkavdelningen och flickkläder på flickavdelningen. Detta har vi vuxna medvetet och omedvetet signalerat till barnen, i olika former. Korsar någon avdelningarna, till exempel en flicka som handlar på avdelningen för pojkar så har hon gått mot normen, alltså det som förväntas av henne. För ett barn kan det vara märkligt. Butiker upprätthåller normer om hur flickor och pojkar ska klä sig genom att tydligt ha två avdelningar. Det lämnar inte särskilt mycket spelrum till valfrihet utan det fasar in barnen i ramarna för flickor eller pojkar helt baserat på deras könsorgan, alltså inte könsidentitet.

För en vuxen kan det vara svårt att bryta mot normen. Det kan vara obekvämt, kännas olustigt och lite fel. Man kan känna en oro för att hamna utanför eller inte bli tagen på allvar. Som vuxen kan man hantera det på ett annat sätt än barn, en vuxen kan lättare sätta ord på sina känslor, läsa på och hitta stöd på olika sätt. För ett barn är det ännu svårare. Barn vill vara till lags, de vill passa in och vara en del av gemenskap. Ett barn som är fyra år och identifierar sig som tjej kan inte riktigt stå upp mot frågan ”Varför har du en pojktröja på dig?”. Den fyraåringen kommer överge den tröjan mot något mer passande. Den fyraåringen kommer kanske överta de andra barnens värderingar och förväntningar, och därmed tappa bort sig själv. Eftersom denna fyraårings jag anses fel så kommer hon rätta sig i ledet. Och på den andra sidan då: ett barn ser sin kompis ha en pojktröja. Fast hon är ju en tjej? Varför har hon en pojktröja? Det här är ju helt fel.. Kompisen upplevs nu som udda och gör något som inte känns helt okej, hon går mot normen. Kompisen får inte längre vara med. Situationen blir olustig och det uppkommer mobbing.

Men för all del, det är väl bara att handla vart man vill.

2. ”Varför inte fokusera på verkliga problem?”

Se punkt 1. Mobbning är ett problem i allra högsta grad. Precis som psykisk ohälsa som även mobbning kan leda till, och psykisk ohälsa hos unga bara ökar..  Visste du att 20% av alla 14-20-åringar har upplevt ett år av psykisk ohälsa? De har iallafall gjort det. En del av orsakerna är normer bundna till det könsorgan man har. Ser ni hur många av dessa bollar som den snäva könsnormen är en del i?

psykisk ohälsa

På samhällsnivå, ser ni?

3. ”Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.”

Ja. Det är ju just det vi kämpar för här. Men måste alla pojkar vara lika? Måste alla flickor vara lika? Snoppar och snippor styr inte vad vi gillar för färger, tryck eller material – jag lovar! Det handlar om tycke och smak, inte vad som finns mellan benen.

4. ”Ska vi ha ihopslagna vuxenavdelningar också?”

Nja. Alltså nu är det ju så att vuxna kvinnor och män har olika kroppar. Kvinnor och kvinnor/män och män har också olika kroppar så rent krasst – fine! Men vuxenkroppar har ju påverkats av hormoner som bidrar till bröst, höfter och snoppar som behöver utrymme på olika ställen. Beroende på vilket sorts hormon man påverkas av alltså. Så där är kropparna och kläderna faktiskt inte likadana.

Med det sagt så vill jag också lyfta vikten av att inte alla killar har snopp och inte alla tjejer har fitta/bröst.

5. ”Det finns inga kalsonger på Gina Tricot. Wähäääääää.”

Nä, det finns ju inte det. Men är det vad detta handlar om då? Nej, precis. Det här handlar inte om huruvida Gina Tricot säljer kalsonger eller inte.

Varför tror du att pojkar förknippas med bilar och flickor med dockor? Jo, för det är så det presenteras, medvetet och omedvetet. Det är normen som finns. Även om ”barnen får välja själv” så kan de inte välja själv. De styrs in i dessa val med hjälp av oss vuxna och hur vårt samhälle är uppbyggt. Se på reklam och på butiker. Så, visst är det bara att handla kläder på vilken avdelning man vill men det kan komma med konsekvenser. Hur stora för just ditt barn kan du inte veta innan…

Repris: Jag är din förälder, inte din kompis.

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2016.

 

Relation mellan barn och föräldrar finns det ju många varianter på, ungefär lika många som det finns barn. Det är så otroligt spännande med hur olika familjer fungerar, och även hur olika relationer funkar i samma familj. Man har ju olika relation till sina olika barn – inbillar jag mig iallafall.

 

Det jag sakta vill glida in på är vänskapsrelationen mellan barn och föräldrar, och huruvida vissa anser att en inte kan vara vän med sina barn när man faktiskt är en förälder.

 

Men vad är då en förälder? Och vad är en vän?

 

 

En god förälder för mig är en trygghet som barnet kan vända sig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

 

En god vän för mig är en trygghet jag kan vända mig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

 

En god förälder för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

 

En god vän för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

 

En god förälder för mig kan ha en konflikt med sitt barn och lösa det igen, vara ärlig och vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

 

En god vän för mig kan ha en konflikt med mig och lösa det igen, vara ärlig, vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

 

Jag är mitt barns förälder och vän, och kommer alltid vara både och. Jag vill stötta Lykke till att bli den hon vill vara, jag vill lyssna när hon pratar, ge henne tips och dela hennes glädje och sorg – för hela livet.

 

Är inte det ett rätt okej koncept?

 

Att vänta på slutet

Jag stod där i badrummet med ett positivt graviditetstest i handen. Efter månader av negativa test så höll jag nu i ett stort jäkla plus. Jag kunde knappt tro det; det fanns en bebis i min mage! Nu börjar en fantastisk resa, tänkte jag!

Några dagar senare började ett illamående krypa fram. Nåväl, det är ju inte mer än normalt. Jag laddade om kvällarna med mariekex och kallt vatten vid sängen, ifall jag skulle vakna på natten, men annars för att stilla det värsta på morgonen. Ett tag gick det att mota bort illamåendet med sådana små knep. Det eskalerade och jag fick börja småäta kexen på jobbet och rätt snart fick jag lägga till pauser för mellanmål – ofta. På jobbet fick mina kollegor dra ett större lass och likaså min man hemma, då jag gång på gång behövde pausa för att kräkas, vila eller mota bort illamåendet med snacks. Det dåliga samvetet började gro för första gången..

Plötsligt blir jag sämre och får knappt behålla något alls. Jag blir riktigt dålig och mina värden hänger på gränsen för vad som ska innebära en inläggning med dropp – jag får välja men min barnmorska råder mig starkt till att välja sjukhuset. Nålrädd som jag är så tackar jag för mig och åker hem. Jag sjukskrivs två veckor och upplever sedan att det börjar vända.

Veckorna går och jag börjar känna av en värk i mitt bäcken. Jag ser fram emot en lång julledighet och tänker att lite vila gör susen! Efter julledigheten har jag en ny placering på jobbet som väntar, men redan under julen börjar jag få stora problem. På nyårsafton krashar jag totalt och kan inte resa mig från golvet. Sen börjar helvetet.

Fredrik hjälper mig upp från golvet för mina ben bär mig inte. Det känns som elstötar genom underkroppen och mitt bäcken känns krossat. Jag vet att det inte orkar att hålla upp min kropp! Paniken sprider sig och jag blir eskorterad till sängen, men först får jag hjälp på toaletten av min man – för jag kommer ju varken upp eller ner själv på toalettstolen. Det var bara en av många gånger… Men det visste jag inte då.

Jag hinner vara en vecka på min nya arbetsplats innan faktumet hinner ikapp – jag kan inte gå. Även om en förmiddag kunde kännas okej så ökade smärtan ju längre dagen fortlöpte. Trots ett extra brett stödbälte bar inte min kropp mer framåt eftermiddagen och hela kvällen som borde vara ägnad åt familjetid fick spenderas, ensam, i sängen. Jag får snabbt en läkartid och det konstateras att det inte bara är foglossning utan att jag även har drabbats av falsk ischias. Jag lämnar läkaren med en ordination att vara stilla eller använda kryckor, plus en sjukskrivning. Jag lämnar mina nya kollegor i sticket.

Så, jag är gravid i vecka 20 och kan inte längre gå. Jag börjar missa mitt stora barns ridning då jag inte kommer i och ur bilen, Lykke och pappan får åka utan mig. Vi får tacka nej till att träffa vänner eftersom jag inte sover om nätterna utan ligger vaken pga smärtan, varje gång jag rör mig i sömnen vaknar jag av en stöt genom kroppen. Ibland åker familjen utan mig och jag stannar hemma och vilar. Från att ha varit en social person som träffar många personer på mitt arbete men även umgås massor med vänner och familj så blir jag väldigt isolerad. Jag börjar missa saker i mitt barns liv.

I samma veva får Fredrik nytt jobb. Han erbjuds en tjänst som kriminalvårdare och jobbar många och långa pass på fängelset. Det är mycket som ska läras, många rutiner och otroligt mycket säkerhet som måste präntas in. Jag bestämmer mig för att Lykke inte ska behöva gå efter Fredriks schema då det skulle leda till otroligt långa dagar med tidig start. Jag är liksom hennes mamma och jag är ju ändå på hemmaplan så det blir mitt ansvar att hämta och lämna på föris. Det jag inte vet när vi tar det här beslutet är att detta åtagande är det enda jag kommer göra kommande månader.

Jag har alltså ett uppdrag nu, att få Lykke till och från föris. Allt tar tid för mig, jag går med kryckor många dagar och det är otroligt smärtsamt att komma i och ur bilen. Inte heller kan jag lyfta Lykke så hon får helt enkelt lära sig att klättra i och ur bilen. Dåligt samvete... Dagarna spenderas sedan hemma, ibland i soffan och ibland i sängen. Jag ser på olika serier och försöker mig på att färglägga lite bilder från sådana mindfulnessböcker. När serierna tar slut börjar jag plöja ljudböcker. Det är härligt att höra någons röst och jag är ändå så dåsig i huvudet om dagarna. Instagram blir min enda vän då jag inte orkar annat. Jag älskar och hatar att se vad alla andra gör om dagarna, hur de umgås med vänner, sina barn och njuter av livet. Vad härligt de har det, jag blir så glad av alla fina bilder! Jag har nu sett samma väggar i flera veckor och de lediga dagar där vi ska njuta av livet har blivit Fredriks och Lykkes dagar. Jag kommer ju ingen vart. När jag hämtat Lykke från föris är ofta smärtan på väg upp även om jag vilat, så när vi kommit hem fortsätter vi med det – vila. Jag tackar gudarna för iPaden, mitt otroligt tålmodiga barn och får själv zappa på tvn och äta värktabletter. Jag hoppas att jag får ihop någon middag… Dåligt samvete varvas med sorg. Alla andra kan ju….

Vissa kvällar kommer jag inte ur soffan. Jag kan inte gå ens med kryckorna. Jag kommer inte ens till toaletten. Jag måste få hjälp av min man att kissa, jag måste alltså be honom att ta mig till toaletten, få av byxorna och sättas ner. Ibland når jag inte papperet utan måste ropa att jag är färdig.  Det är så kränkande. Jag är 28 år och kan inte ens gå på toaletten själv.

Jag är nu inte bara en dålig mamma som missar allt, inte kan leka och inte ens kan fixa en hemlagad jäkla middag varje dag, utan även en usel fru. Jag är inte kul att umgås med, sover nästan alla hans lediga tid, låter honom ratta hela huset och behöver hjälp på toa och med påklädning. Jahapp… Så jäkla kass. D å l i g t  s a m v e t e.

En dag vid lunchtid börjar jag må dåligt. Jag känner ett begynnande magknip och tänker att jag borde äta. Men knipet fortsätter öka. Jag går på toaletten och kissar, men blir bara sämre. Jag tar mig till sängen och vill vila bort det, men drabbas plötsligt av fruktansvärda smärtor i magen. Jag drabbas av panik, får av mig kläderna halvt och svettas enormt. Tårarna forsar och jag kan inte andas eller röra mig. Jag vet att jag håller på att dö, något brister just nu inom mig, jag dör ensam. Får hem Fredrik som kör mig till förlossningen där det konstateras att jag fått ett njurstensanfall och jag repar mig, fysiskt, utan behandling.

Sen kommer karpaltunnelsyndromet och jag kan inte ens plocka fram frukost utan att tappa skålar och mjölkpaket. Jag tappar känseln helt i tre fingrar och är så svag i händerna på morgonen att jag inte ens fixar att hälla upp flingor till Lykke. Vi börjar också renovera badrummet på entréplan och nu finns inte en chans att jag ska hinna på toa alla gånger jag behöver, för jag kan ju inte gå i trappor. Jag kämpar med att ta mig till övervåningen, nedervåningen, ut eller till Lykkes potta. Många gånger hinner jag inte. Jag är vuxen och kissar ner mig. Kränkande. 

På vägen hem från ett kalas bryter jag ihop bakom ratten. Mitt på motorvägen tåras ögonen så jag inte ser vägen, det är livsfarligt. Dåligt samvete… Lykke sitter i baksätet och pratar om hur vi ska till Astrid Lindgrens värld i sommar, jag gråter eftersom jag inte kommer få följa med. Jag kommer aldrig få uppleva hennes glädje på plats utan allt jag får är att höra hennes längtan – det är så orättvist. Hemma har jag gjort små sorterade klädhögar i storleksordning, för att underlätta för Fredrik och Lykke sen. Det finns listor som skrivits mellan blommorna som jag målat i olika gröna nyanser till ljudet av en deckare. Men det vet ingen. Jag har planerat för deras liv tillsammans, min familj. Utan mig.

I min kropp finns ett stort slukhål där allt som har med bebisen att göra hamnar. För jag är säker på att jag inte får uppleva bebisen. Jag ser inget efter förlossningen. Det är svart. Jag är plötsligt säker på att jag inte kommer överleva förlossningen. Jag fixade ju inte graviditeten och har varit oduglig, full av smärta och otillräcklig i flera månader – så en förlossning fixar jag aldrig. Jag gör det jag kan: jag planerar så att de andra klarar sig.

När det väl kommit fram i ljuset så hjälper Fredrik mig att erkänna för min barnmorska. Hon tar det på allvar direkt och ringer på en gång till en kurator på kvinnokliniken. Jag får en tid samma vecka. Väl där konstateras att jag drabbats av GAD, generaliserat ångestsyndrom. Jag har drabbats av en depression och dödsångest samt upplevs ha anknytningsproblem till bebisen i magen (då jag under en av sessioner ”vågade” erkänna att jag ofta bara ville att allt var som innan, att bebisen inte fanns. Dåligt samvete, förlåt Nell). Snabbt kan det konstateras att dödsångesten troligen utlösts av njurstensanfallet och bara efter några veckor börjar jag komma ifrån tankarna på att jag kommer dö. Men ångesten projiceras på annat så vi försöker styra den till småsaker istället. Jag får lära mig ”Stopp och tänk” när tankarna skenar iväg och får jobba på att stärka mig själv istället för att ständigt trycka ner mig ännu mer i tuffa situationer. Vi jobbar mycket med något som kallas ”den automatiska tanken” som alltid kommer och att vara mer tillåtande när det handlar om ork eller att göra misstag. Plötsligt kan jag spilla lite kaffe utan att hela dagen är förstörd pga att jag är så värdelös att jag inte ens kan hålla kaffet i en kopp.

Eller ja, vissa dagar. Vissa dagar kunde jag göra misstag eller inte orka men ändå känna att det är okej – det händer alla. Men sen kom Nell. Med dunder och brak, jag hann knappt tänka. Hon fanns helt plötsligt och inget hemskt hade hänt. Jag levde. Jag upplevde henne. Jag älskade henne.

På BB kom min kurator för att se på bebisen och, vad jag tror, främst se till mig. På grund av mitt mående och den dåliga anknytningen till bebisen i magen led jag av otroligt hög risk för förlossningsdepression. En vecka efter bebisens födelse hade jag ett samtal med kuratorn igen. Ett jättehärligt, hjärtligt, samtal där vi båda kunde ta på glädjen i luften. Vi kunde redan där och då avsluta vår kontakt. Det var som att allt det hemska försvann när Nell kom, all smärta, både fysisk och psykisk.

Jag var ute på andra sidan.


 

 

 

 

 

 

 

Rosa, den farliga färgen

Lykke, jag och hennes pappa kliver in på Polarn och Pyret. Lykke behöver nya skalkläder eftersom hon tydligen växt en meter sen i höstas. Vi möts direkt av den nya kollektionens klara färger: orange, rosa, röd, grön, ljusblå och mörkblå. De är verkligen jättefina!

Jag fastnar direkt för den gröna och den orangea jackan, pappan gillar den ljusblå. Lykke fastnar för tågbanan mitt i rummet. Jag och pappan börjar kika på jackorna och diskuterar vilken vi ska välja eftersom vi inte är överens. Sen slår det oss att vi kanske ska fråga huvudpersonen. Lykke väljer direkt den rosa. Det var ju inte vad vi hade tänkt.. Måste hon alltid ha rosa..?


Varken jag eller Lykkes pappa gillar rosa särskilt mycket. Jag gillar jordiga toner och han gillar, tja, jag vet faktiskt inte – men lite nedtonade färger. Vi båda gillar lite tuffare kläder och trivs i snygga jeans och en enkel t-shirt med schysst passform. Kanske med ett tryck. Så skulle jag gärna se Lykke klä sig, förstå hur coolt med snygga (mjuka) jeans och en cool tisha?

Lykke är snart 4 år. Hon har skaffat egna preferenser gällande kläder, film, mat osv. Precis som jag. Jag vet ju vad jag gillar. När jag hade min möhippa hade Fredrik packat en väska åt mig. I den fanns saker jag inte alls tycker matchar och sådant jag inte alls trivs i. Han lyckades verkligen pricka helt fel, och jag minns hur besviken jag blev när jag skulle byta om för kvällens middag och inte alls kunde känna mig fin eller bekväm, utan bara ”utklädd”. Han däremot ansåg att han hade packat jättefina saker!

Det här är något jag påminner mig själv om ibland. Jag kände mig inte bekväm då men Fredrik tyckte att det var fint. Vi har ändå lite olika smak. Precis som att jag, Fredrik och Lykke inte heller delar smak bara för att vi råkar ingå i samma familj.

Lykke älskar rosa, blått och rött. Hon älskar kjolar, klänningar och glitter. Hon gillar mönster och stora tryck, gärna med Frost eller My Little Pony. Helst vill hon blanda allt  för att kunna använda alla sina favvoplagg samtidigt vilket leder till en himla röra, kan en tycka. Men då känner hon sig allra finast; Med my little pony-tights, en snurrkjol och en tröja i glada färger. Vem är jag att hävda att det är fel? Varför ska hon inte få ha det på sig?

Ofta får vi påminna varandra, jag och pappan, att det är faktiskt Lykke som ska ha kläderna på sig. Det är hon som ska vara bekväm och trivas – inte vi. Vi får ju bestämma vad vi ska ha på oss utifrån vad vi trivs i, varför ska vi neka henne det? Om hon nu vill ha en rosa jacka och inte en grön så rör det ju inte oss i ryggen egentligen, det är ju inte vi som ska använda jackan.

Som sagt, nu har hon dragit iväg en sväng på längden och garderoben behöver uppdateras till 110/116 inom kort, så jag tänker försöka vara taktisk. Jag har köpt enfärgade kjolar för att bryta av lite på mitten, och kjolar älskar hon.  Men sen får jag bara acceptera att det inte är någon idé i nuläget att köpa jeans och ”stilrena” tröjor till exempel, det är plagg hon inte gillar. Klänning och leggings eller kjol och leggings är vad som är aktuellt.

Jag hittade min stil genom att få prova mig fram. Jag har kört all in på prinsess-looken, drunknat i snurrklänningskjolar och varit emo. Jag har hunnit med att testa åt alla håll. Jag har följt samhällets normer men också känt behovet att bryta mig fri och göra tvärtom. Nu har jag hittat mig, men det tog tid. Lykke måste också få chansen utan att vi föräldrar styr henne – det finns så mycket annat för henne att förhålla sig till, omedvetet. Varför Lykke älskar Frost eller glitter vet vi inte, det kan finnas många anledningar. Det finns en rådande popkultur även hos barn och just nu är Frost och My Little Pony i topp. Älskar hon det för att andra gör det, för att hon upplever att det förväntas av henne (som flicka pga ovan nämnda attribut anses som ”tjejiga” av samhället) eller älskar hon det för att det tilltalar henne? Eller är det en kombination? Oavsett anledningen till förälskelsen i färgen rosa eller Elsa så är det en äkta känsla i henne, det är vad hon vill ha. Jag skulle aldrig ifrågasätta en vuxens användande av en t-shirt med Jurassic Park-tryck till exempel, ”Jaha, har du en filmtröja nu bara för att du tror att det förväntas av dig som man?”.

Genus för mig handlar om att man väljer själv. En genusmedveten förälder låter sitt barn prova allt, inget ska tas bort eller styras om.  Jag har pratat om det här en miljon gånger, förespråkar ett genusmedvetet föräldraskap och tankesätt över lag, men jag tycker det är SÅ viktigt, speciellt nu när jag själv insåg att jag fastnade där. Jag är en del av samhället som det så hårt sitter inpräntat i vem ska ”får” bära vad, vad som är ”pojkigt” vs ”tjejigt”, jag är så rädd att göra fel och styra in mitt barn i olika fack. Men jag försökte få mitt barn att välja om av helt egoistiska anledningar: jag gillar inte rosa och ”hon kan väl för en gångs skull ta något annat än rosa…”, när jag egentligen inte borde lägga någon som helst värdering i barnets val. Mitt barn tycker om rosa just nu, och hon råkar ha en snippa. Hon identifierar sig som tjej. Det gör mig varken till mer eller mindre medveten förälder för att hon valt en rosa jacka. Anledningen till att hon valt en rosa jacka är egentligen irrelevant, det viktiga är att hon trivs i sin jacka.


Så här ger jag mig själv en påminnelse: Rosa är en färg. Precis som blå, grön, orange och lila. Färger är för alla. Alltid. Hon behöver inte skyddas, hon gör redan sina egna val och är en otroligt stark individ. Rosa kommer inte göra henne svagare.

Och ja hon måste tydligen alltid ha rosa just nu. Låt henne, Angelica.

 

”Det gick ju bra sist”

Att jag är förlossningsrädd denna gången är inget jag förnekar, snarare tvärtom, jag är rätt öppen med det i hopp om att det ska hjälpa mig. Min rädsla handlar i första rummet inte om smärtan, även om jag till och från påminns om hur jävligt det kommer bli samt ifrågasätter jag hur dum jag är som utsätter mig för det igen. För datt det gör skitont att föda barn vet jag ju nu! Men främst handlar det om en rädsla för att dö eller skadas. Jag är livrädd för att något ska gå fel och jag antingen dör där och då, eller att jag drabbas av en förlossningsskada som jag sedan får dras med. Något som påverkar min förmåga att vara med Lykke och som drar ner min livskvalité, något som hindrar mig att göra sådant jag vill. Precis så som foglossningen gör nu. När foglossningen inte stjäl hela mitt liv längre så måste jag kunna leva igen, jag klarar inte av att vara så här stillasittande och missa Lykkes vardag.

Jag har börjat läsa boken ‘Föda utan rädsla’ och har kommit ungefär halvvägs. Den har många bra poänger och jag kan känna igen mig i mycket. Jag hade kommit en bra bit på vägen rent mentalt kände jag, tills jag öppnade dagstidningarna idag och möttes av rubriker gällande en kvinna som dött under förlossningen. I fredags dog Lara. Hon skulle föda sitt andra tvillingpar på sjukhuset i Kristianstad. Samma förlossningmottagning som jag beräknas föda mitt barn på. Hon dog av en ”läkarmiss”, de drog sönder hennes moderkaka.

– Det som har hänt är helt fruktansvärt. Alla är förkrossade. Detta är inget som ska hända, men det hände tyvärr ändå, säger Sergio Padoan, chefsläkare med ansvar för kirurgivården i östra Skåne.

Det ska inte hända, men hände ändå, tyvärr. Ja. Så himla rimligt sagt. Dåså.

Det är exakt det här jag menar! Det spelar ingen roll att jag är en frisk kvinna med en ”normal” graviditet och en ”normal” förlossning i bagaget, jag är ändå inte säker! Det kan vara Lykke som inte får tillbaka sin mamma, pga något som råkade hända fast det inte ska. Min förra förlossning gick som sagt bra, som man säger. Jag drabbades inte av några bristningar, fick en pigg bebis och det värsta efterföljande jag drabbade av var hemorrojder. Jag borde känna mig trygg denna gången. Istället känner jag tvärt om. Att trösta mig med att ”det gick ju bra sist”, ”kvinnor har fött barn i alla tider” eller ”men det händer ju så sällan” funkar inte. Sällan innebär att det händer, och med en ”normal” förlossning bakom mig så kanske det är min tur nu. Och det är ju inte direkt mörkat att förlossningspersonal går på knäna..

Sen Lykke kom har jag blivit mer medveten om min dödlighet. Inte bara min, utan även hennes såklart. Och Fredriks. Vi behöver varandra, vi är en familj. Jag kan inte åka in till förlossningen och sen inte komma tillbaka mer, men tänk om det händer? Tänk om jag kommer hem igen men inte funkar som förut längre? Kommer vi kunna anpassa huset för en rullstol? Lykke ska inte behöva gå igenom något sådant! Allt ska bara bli som det var innan graviditeten, bara det att det efterlängtade syskonet ska finnas.

Det är helt fruktansvärt att den här kvinnan dog. Hon har flera barn hemma som inte får tillbaka sin mamma och  en man som plötsligt blev ensam med fyra barn. De skulle fara in på sjukhuset och förgylla familjen med två små medlemmar till, men istället för att tre personer kom hem igen så saknas en för alltid. Det skulle inte hända, men det hände. ”Tyvärr”, hälsar förlossningsvården i välfärdslandet Sverige år 2017.

 

Att glida på patriarkatmackan


Den här snubben känner ni nog igen. Det är Fredrik, min man och pappa till våra barn. Han och jag är ett team. Vi har ett hus tillsammans och vi har snart 2 barn ihop, med allt vad det innebär – och det är ju inte lite.

Jag provoceras av hur många snubbar som tillåts smita undan allt vad ansvar heter pga den förlegade strukturen som ännu kan anses som norm i samhället! Med ansvar menar jag hushåll, husdjur, barn, trädgård osv. Ni vet allt sådant som måste tas omhand inom det gemensamma familjelivet. Värre än de som smiter undan är de män som deltar i sysslorna, men ska ha cred för det. Jag ser inget fel med att ge varandra cred men allt för sällan ges det till kvinnor för samma eller liknande saker. ”Tog du bebisen h  e l a natten? Åh, vad du är duktig!” fick ingen mamma någonsin höra. ”Nämen, har du dammsugit? Din man kan då skatta sig lycklig!” sa ingen till en kvinna, ever.

Som gravid är jag med i en del gruppen på Facebook för gravida och nyblivna mammor. Flera gånger om dagen möts jag av inlägg från utmattade brudar vars snubbar inte lyfter ett finger, de undrar om andra får någon tid för sig själv, det är tjejer som känner sig ensamma, tjejer som undrar när de ska få sova eller duscha, och än värre – tjejer som prisar deras snubbar när de gör, enligt mig, mangrisiga saker. Ett exempel: Nybliven mamma får inte sova alls. Hon hade sagt till sin snubbe att hon var så trött och behövde mer sömn. Han flyttar in spjälsängen och skötbordet till sovrummet, så hon får närmare. Wow! Vilken fin kille, prisar massorna. Nä, säger jag. Han kanske skulle kunna ta bebisen någon gång om natten, det funkar  ju eftersom just denna bebis äter ersättning? En gång kanske. Mamman tar ju bebisen hela tiden, varje natt. Vaaaarje natt. Och varje dag. Annat exempel: Mamma till förskolebarn barn bli akut kräksjuk, precis som barnet. Hon ringer hem sin sambo från After Work då hon känner att situationen blir övermäktig. Den stackars sambon blir arg, ringer sin mamma (oklart varför?) som även hon blir arg över att den magsjuka mamman förstörde hans kväll. Alltså..? Jag behöver nog inte ens förklara vad jag tänker här. Tänk om situationen var omvänd.. Men en mamma ska ju faktiskt mäkta med det där, hon valde faktiskt att skaffa barn.

14368877_1044150202370637_1809311533699780560_n

Kommentarerna som oftast ses i grupperna är av andra tjejer som kan relatera och vissa som anser att det är kvinnans jobb och att hon skulle tänkt på det innan hon skaffade barn. Hon skammas alltså för att hon anser att den andra föräldern bör ta ansvar, för att man bör hjälpas åt med sitt gemensamma barn. Värsta jag läst på länge var: Kul för er om att ni kan komma överens så du också kan få ha en hobby, men det ska man inte ta för givet.

Jag blir förbannad. Varför tas det för givet att pappan får ha en hobby då? Varför får han sova hela nätter jämt? Varför får han vara trött och slippa städa/laga mat/hämta-lämna på föris/byta blöjor? Det är ju helt orimligt. Varför tappar kvinnan sina rättigheter så snart hon bildat familj? Jag brukar presentera hur ett jämställd förhållande kan se ut. Jämställdhet för oss är inte att dela varje bajsblöja på mitten utan att se vilka behov som finns och dela upp dem någorlunda utifrån rådande läge: tidsmässigt, psykiskt och fysiskt. Det handlar om att ingen ska känna att den drar det tyngre lasset, hela tiden.

Hemma hos oss funkar det inte att Fredrik glassar runt med hjälp av patriarkatet. Inte för att han har försökt, tack och lov. Vi är två personer som är likvärdiga föräldrar och husägare. Vi delar på sömnen under lediga dagar, ena morgonen får min man sovmorgon och kan göra vad han vill på övervåningen tills han väljer att komma ner. Nästa morgon är det min tur. Då kan jag välja att sova, kolla netflix, lyssna på fågelkvitter eller vad jag nu vill – det är min tid. Har jag mer ork den där torsdagen när det behövs dammsugas så gör jag det, har min man ork så gör han det. Orkar ingen skiter vi i det just då. Min man gillar att laga mat, men det gör inte jag, så det är hans grej men under tiden får ju jag se till att rodda barnet. Åker jag och handlar så är ju såklart Fredrik hemma med barnet, men inte fan är han barnvakt för det. Fredrik gymmar och jag fixar naglarna ibland, vi bokar upp oss på saker vi vill göra och RÄKNAR faktiskt med att den andra föräldern håller ställningarna på hemmaplan. Det går åt båda hållen, jag har samma rättigheter som min man – trots att bebisen kom ur min kropp.

När nästa bebis väljer att komma så får ju jag stå för matning av hen, eftersom vi tänker amma och jag är den med de mjölkstinna brösten. Men det påverkar ju inte vår jämställdhet, det finns massor av saker att göra i vårt hushåll! Som sagt, det handlar inte om att mata varannan gång eller byta varannan blöja utan om att se vilka behov som finns. När jag ammar kanske Fredrik leker med Lykke under tiden? Jag ammar, han betalar räkningarna. Jag ammar, han lagar mat. Det finns alltid något som måste göras, och amningen måste göras precis som allt annat.


Jag hoppas att den här texten kan peppa någon som inte trivs att faktiskt se över sin situation. Om du inte är nöjd med hur du har det så säg ifrån! Alla, oavsett kön, har faktiskt samma rättigheter men många av oss är uppväxta i ett samhälle som porträtterar kvinnan på ett 1900-tals vis. Vi har väl ändå kommit längre..?  Varför ska du sköta det mesta bara för att du är kvinna? Ifrågasätt! Vi måste börja lyfta faktumet att det är en rätt förlegad och sunkig syn att kvinnorna ska dra det största lasset med hem och barn. Det är dags att bli mer medvetna nu, det är slutglidet på patriarkatmackan känner jag!