’Att vända nattsvart till grådis’ Jennys berättelse.

Här kommer min vän Jennys berättelse om sin graviditet och tiden som efterföljde den. Hon har valt att delge oss sin upplevelse med egna ord. Tack för att du delar med dig, kompis! 

För dig som läser: Lämna gärna en kommentar!

Del 1: Graviditeten

Att göra barn, skaffa barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid så enkelt. Men med rätt hjälp så går det att ändra nattsvart till i alla fall lite grådisigt. Här är min historia om min andra graviditet. Vår regnbågsgraviditet. Vårt regnbågsbarn.

”Ett regnbågsbarn är vad man kallar barn födda efterimg_8244 att man förlorat ett barn, efter ett missfall eller dödfödsel. De kallas de eftersom dessa barn kommer till världen för att ge hopp, ljus och färg till föräldrar som har gått igenom den smärtsammaste upplevelsen som finns, sorgeprocessen är lång och svår för hela familjen och alla är rädda för att förlora den nya bebisen också. Men regnbågen ger ett slut på den mörka tiden. Den nya bebisen kommer och skriver sin egen historia.”

 De är viktigt att prata om psykisk ohälsa. Att känna stöd i folk som upplevt liknande eller bara få bearbeta genom att uttrycka sig. Att vid ett så kraftigt hormonpåslag som en graviditet i sig är, är det många som kan uppleva känslostormar. Några får de lite värre än andra och för de allra flesta försvinner det när graviditeten är över.

De tog ett bra tag innan vi vågade oss på att ens försöka igen efter missfallet och sorgen vi fick känna på den där hösten 2015. En morgon i februari 2017 kom de där pluset, väldigt snabbt efter att vi faktiskt beslutat oss för att försöka igen.

Livet var oförskämt bra, jag gjorde min sista månad inom nattpatrullen samtidigt som jag utbildade mig inom räddningstjänsten. Tyvärr sa kroppen ifrån oerhört snabbt även denna gången, i såväl kräkningar som magkatarr och upprepade infektioner som inte ville ge med sig. De blev en tidig sjukskrivning redan i Mars. De fysiska (foglossning, kräkningar och huvudvärk) var en liten sak i jämförelse med de psykiska. De här skulle ju aldrig gå vägen, jag väntade mig samma utgång som sist. Jag var inte värd lycka! Trots upprepande ultraljud, lovord ifrån barnmorskan och extra kontroller så trodde jag aldrig på dem. Jag slösade min tid. Varför skulle de gå bra denna gången? Inte ens när de första fladdret i magen började märkas ganska tidigt, så valde jag att aldrig känna efter. Utan jag tog avstånd från graviditeten och ville inte prata om den. Att bli gratulerad var som ett hugg i bröstet, vad var de att gratulera till? Jag ville inte att någon skulle vara glad, än mindre skapa en relation till något som ändå inte skulle få stanna.

Storasystern här hemma var jag värst emot, hon skulle egentligen inte få veta nånting ansåg jag. När hon väl fick veta så fick hon inte vara glad, inte fråga något och absolut inte skapa en relation. Jag stötte ifrån mig henne och alla nyfikna frågor hon hade om allt som hände där bakom naveln på mig. Någon gång efter halva tiden så insåg jag att i vilket fall som så kommer jag vid detta laget behöva föda ut barnet. Något helt otänkbart i min värld. Jag visste ju hur förra förlossningen gick till och hur traumatisk den var. Jag skrev mitt testamente, skrev ett brev till min man om hur han tillsammans med storasyster skulle ordna med min begravning och ta hand om varandra. Han skulle lova att alltid påminna henne om hur värdefull hon var för mig. Kort därefter tog dödsångesten ett hårt grepp om mig, jag var uppe nätterna igenom och petade på min sovande dotter för att säkerställa att hon andades, likadant med bebis i magen. Aldrig fick dem vara i fred. Jag har aldrig varit rädd för min egen död, den kan jag aldrig påverka och lite egoistiskt sagt men de är inte min sorg att bära. Min största rädsla är att sörja, jag vill inte mista någon, jag vill inte försöka leva utan någon annan, de såkallade efterlivet.

Tänk att de skulle ta flera timmars terapi med världens bästa kurator innan jag en kväll sitter och soffan och säger till min man, jag är ju rädd att förlora bebisen, därför jag är såhär orolig. Logiskt för andra kanske, men inte där och då. Av kärlek föds rädsla.

Tillsammans med kuratorn och spec mödravårdens team så skrev vi en förlossningsplanering. Jag skrev även ett eget förlossningsbrev med mina egna tankar och ord. Jag är oerhört tacksam att jag hade den självinsikten ganska tidigt, att detta är tankar jag inte kan tampas med själv. Jag hade turen att få en fantastisk barnmorska som lyssnade på mig och alltid såg mig. Jag hittade vänner jag kunde prata av mig till, och som bara lyssnade och fanns där i tid och otid. Jag är dem alla evigt tacksamma. Utan dem hade de funnits dagar då jag inte gått upp.

img_8247

Del 2: Förlossningen

Jag och kuratorn avslutade vår kontakt runt v37-38. Jag var nöjd då, jag längtade efter att göra detta. Att starta upp vår plan. Jag var jätte orolig över att behöva gå på överburenhet, dels för att då lägger bebisen på sig mer vikt och blir större vilket försvårar en vaginal förlossning ytterligare. Dels för att jag var rädd att annat skulle ske. Dem lovade att göra allt som stod i deras makt att hjälpa mig att slippa gå över tiden. Så vi startade upp med hinnsvepningar 2 ggr i veckan redan v37. När jag väl ändå gick över så gick all luft ur mig. Jag grävde ner mig i de där svarta hålet jag en gång varit i. Jag gick inte upp ur sängen, där låg jag och räknade rörelser och grät. Bredvid mig låg min stora dotter och torkade mina tårar och frågade om jag hade ont. Ja jag hade ont, hela min kropp värkte.

Efter de som skulle bli de sista barnmorskebesöket så hjälpte min barnmorska mig att ringa spec mvc igen. Vi fick överväga en medicinsk igångsättning även om de var vad jag hade kämpat emot och absolut inte ville. Vi fick en snabb tid på fredagen för ställningstagande, jag som varit med om en igångsättning förut visste att dem aldrig satte igång någon som de inte handlade om liv eller död en fredag. Självklart hade jag rätt, vi blev hemskickade med ny tid för ställningstagande på måndagen där efter. Jag njöt hela helgen av att detta skulle vara de sista dagarna jag var gravid. Passade på att mysa extra mycket med stora tjejen. På måndagen så checkade vi in och blev uppkopplade på ctg och alla andra grejor dem behöver göra. Efter 2 timmar i de där rummet så kommer läkaren med beskedet att de inte blir något idag heller, de är fullt!! Gissa om jag bröt ihop fullständigt, jag bestämde mig där och då att ljuga för dottern där hemma. Vi ordnade med barnpassning som tog över efter varandra. Jag vägrade möta hennes besvikelse om att de inte kommit någon bebis. Den natten sov jag inte en minut, dagen efter var jag lika förbannad som kvällen innan när vi än en gång åkte in på ställningstagande. Samma läkare mötte oss i korridoren med ett så stort leende, idag blir de bebis säger hon. De tror jag på när jag ser de sa jag argt.

Och jo, hon hade ordnat så hon kunde hålla sitt ord. 11.45 tog jag min första shot cystotec, hela eftermiddagen var behaglig. Min man körde till maxi och handlade, kontaktade alla som behövde veta. Jag var ute och gick, vaggade i korridoren, läste och dansade. När sammandragningarna började tillta och första undersökningen gjordes kl 17:25 var jag ledsen och uppgiven, ville absolut inte mer. Ville inte ha barn, ville inte föda barn och ville absolut inte ligga kvar där. I samråd med överläkaren gavs en fjärde dos cystotec och jag fick alvedon tillsammans med oxynorm för att få ner ångestnivån. Fick även testa lite lustgas. 20.10 undersöks jag igen och då är jag öppen 4 cm, de tar hål på hinnorna som vi beslutat om att vi skulle göra så fort de fanns möjlighet. Min barnmorska förklarar att de är ett tag till, håll ut. Man öppnar sig ungefär 1cm i timmen, då gav jag upp helt. De betydde att jag hade minst 6 timmar kvar. Jag bad om EDA bedövning och hon gick för att ringa narkos läkaren. Med hjälp av min man kom jag över i sängen igen, vilket jäkla tryck jag upplevde när vattnet gick. Vad jag kom ihåg från förra förlossningen så blev de lite som en lättnad när vattnet gick, men inte nu. 20:35 skriker jag till min man att hon kommer, han klappar mig fint på axeln och säger till mig att andas. Jag skriker ännu högre att han måste trycka på knappen. Han fattar ingenting men till slut förstår han att han behöver hjälp i att handskas med mig. In kommer barnmorskan igen och min man säger lite nonchalant – hon säger att bebisen kommer. Ja de ser jag säger hon, varsågod att kryst. De var jag inte beredd på, jag tror jag frågade henne hundra gånger om hon var säker? Hon sa ju 6 timmar!!!!!

20:47 kom Ebba efter 3 krystvärkar. Den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Jag gjorde de helt själv, på Alvedon och lustgas. Vilken revansch! Att få avsluta på topp. Den finaste lilla lillasystern som gjorde familjen fulländad.

img_8245

Del 3: Efterarbetet

Att man ska förbereda sig på babyblues är löjligt egentligen. Vad är de att förbereda sig på? De kommer oavsett i en koasartad lavin som ingen människa i världen kan förbereda sig för, i alla fall för mig. Likadant som förra gången så börjar de när vi sätter oss i bilen påväg hem från sjukhuset och tryggheten och varar i 2 veckor. De är amma, gråta, kissa, amma, gråta, kissa i två hela veckor. Jag trodde att allt hade med babybluesen att göra, men min ångest kvarstod. Nu var ju alla problem utanför magen. Enda lättnaden var att nu kunde jag dela ansvaret om hennes välmående med min man. De var ständiga vakna nätter för att säkerställa att hon sov och att hon andades. De där med andningen är min akilleshäl, förmodligen pga alla känslor jag känt under graviditeten att jag vägrar gått igenom allt de där för att sen om de otänkbara skulle hända. Vi införskaffade larm, såväl blöjlarm som larm i hennes säng. Med dessa känner jag mig lugn och kan koppla av på ett annat sätt.

Idag är de nästan 3 månader sedan Ebba kom till världen, mitt mående är bättre. Visst har jag dåliga dagar, speciellt när de varit en skrik dag eller hon kanske enligt mig verkar sjuk, då blir jag ledsen och ordentligt orolig igen. De blir bara bättre och bättre, jag litar mer och mer på mig själv och min förmåga att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag litar på att Ebba är här för att stanna och att vi som föräldrar gör vårt yttersta för att de ska bli så. Ebba och storasyster är de bästa som hänt mig.

Jag har som nämnt världens bästa nätverk som alltid ställer upp för mig och mina ibland osunda tankar. Min man är en klippa och min motpol i allt detta. Min bästa vän hjälper mig så fort de behövs trots att hon har den tyngsta ryggsäcken att bära själv.

Så att skaffa barn, bära barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid de lättaste. Men med rätt hjälp så går det att vända nattsvart till lite grådisigt, tro mig. Idag lyser solen allt oftare hos mig än den gjort på flera månader.

/Jenny

img_8248

(Bilder: Angelica Samevall)

Repris: Att gå utanför amningsnormen – Näthat.

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2015.

Näthat. Detta eviga näthat. Jag är så förbannat trött på det!
Shaming är något som används alldeles för mycket och jag stöter på det till höger och vänster. Det känns som en slags högstadiemobbning som krypit ut på internet.
Shaming innebär helt enkelt att en får någon att skämmas över något de gör/är. (källa)
Senast igår skedde detta i en föräldragrupp. En föräldragrupp som jag hållt nära hjärtat och verkligen trivts i. En tråd gled plötsligt in på ämnet: Amning längre än normen.
Att säga att ”alla får göra som de vill” men att ändå nämna att långtidsamning är något hen äcklas av och verkligen poängterar att hen finner det äckligt rättfärdigar inte det hen säger. När en uttalar sig negativt om ett känsligt ämne så vågar folk ofta haka på. ”Jag tycker också det är äckligt (men vågade inte erkänna det först..)”. Plötsligt är häxjakten ett faktum. Den lilla människan som vågar stå upp för det som man plötsligt bör känna skuld över står ensam. Igår var det jag, tack och lov! Och tur var väl det, för jag tar inte åt mig personligt.
En stor del av alla mail jag får av hjälpsökande ammande handlar om omgivningens kommentarer. Ammande skriver att de är så ledsna för de vill inte sluta amma men mår för dåligt av omgivningens attityd och kommentarer. De vill inte sluta amma men skäms så mycket att de ammar i smyg. De fortsätter amma men säger att de har slutat. Att någon skriver eller säger ”alla får göra som de vill, men jag tycker det är äckligt” till en som ammar utanför normen (tex) eller i en grupp där det kan befinnas människor som gör det nämnda bidrar till detta. Det bidrar alltså ofta till att den ammande känner skuld och skam.
Jag har nu fått mail av medlemmar i gruppen som plötsligt sitter i den sitsen efter gårdagen.
”Vågar jag verkligen fortsätta med detta, fast vi mår bra av det?”
”Jag kommer inte orka möta kritiken”
”Det känns ju rätt för oss, varför måste jag må dåligt och vilja gömma mig?”
 
Är det verkligen rättvist? Vem gav dig rätten att förstöra någon annans amning? Ja, för det är att förstöra. Den härliga känslan byts ut mot en känsla av skam vilket leder till att amningen inte alls är lika mysig längre.
Bara för att man säger att ”alla får göra som de vill (men)..” så sårar det inte mindre. Det leder inte till mindre skuldkänslor. Jag kan dra exempel av liknande som det ovan fast angående andra ämnen men jag väljer att inte göra det. Man kan byta ut amning mot till exempel vikt, sexualitet eller religion. Alla är känsliga ämnen.
En amningsbild jag nyligen postade på instagram fick så mycket hat att jag valde att ta bort de elaka kommentarerna. Jag valde att ta bort dem för att inte låta näthat och skuldbeläggande finnas där. Jag vill att de som finns hos mig på instagram ska få vara stolta och finna styrka i mina bilder. Jag är stolt över att inspirera människor till att våga stå för sin amning, även om det ‘bara’ är på nätet eller för en familjemedlem.
Just den bilden levererade en sk. hatestorm. En person skriver något nedlåtande och ett helt gäng vågar hänga på. Jag brukar försöka svara ärligt och informativt – för alla vet faktiskt inte att amning är mer än bara mat till exempel.
Jag har lämnat föräldragruppen. Jag vill inte befinna mig i en grupp där det är okej att skuldbelägga och kalla andras handlingar äckliga. Indirekt att kalla andra människor äckliga.
Jag kommer fortsätta, varje dag, att peppa ammande i sin amning.
Jag kommer fortsätta stå upp för amning.
Jag kommer a l d r  i g skämmas över att jag gör det som är bäst för mig och mitt barn.
Jag kommer fortsätta finnas offentligt för att normalisera amning.
Jag kommer fortsätta jobba för att alla ska våga amma.
Jag ammar. Jag står för min amning, och jag står för din amning. Du är inte ensam.
Att amma är ditt val. Bara ditt och ditt barns val.
I en facebookgrupp där många ammar utanför normen ställde jag frågan vad de ser som fördelar med sin amning. Så här svarade några av dem:
För att det har gett oss båda så bra sömn. Och härliga sovmorgnar när tutten fått honom att somna om.
 
Jag utgår från mitt barns behov och hans egna instinkter. Han har inte visat något tecken på att vilja sluta och jag kan tydligt tolka att amningen fyller en viktig funktion för honom.
Sen har han ju på egen hand trappat ner intensiteten på amningen och det kan gå en hel dag utan att han ammar. Och då vill jag tro att han själv innehar förmågan att bedöma/känna/instinktivt agera när det är dags att sluta oxå.

 
Lätt att söva om på natten så man får sova. Jag somnar medan han ammar.
 
Trygghet, samspel, mys, gos, näring, törstsläckare, avkoppling, mellanmål, kvällsfika, frukost, närhet, hud, ro, ögonkontakt. Allt detta är ju så underbart att kunna ge genom att amma. Dessutom ger jag hellre min mjölk än en yoghurt med tillsatser socker å en kall sked
 
Behöver aldrig oroa sig för vätskebrist vid värme eller sjukdom, perfekt mellanmål, enklaste trösten, nattningen och återknytningen efter en lång dag på tex fsk.”
Om det är det som barnet vill ha och mamman klarar av det så finns det inget negativt med det.
Jag har ammat varje läggning och natt med min 18 månaders. Barnet tar inte napp eller flaska. Trors det kunde den andra föräldern, utan några som helst problem, ta läggning, natt och dag när det plötsligt, utan förberdelse krävdes för några dagar sedan.
Amning är bra tröst! Ibland den bästa som finns eftersom bröstmjölken – om jag är korrekt underrättad – även har en milt smärtlindrande effekt. Jag råkade klämma 2,5-åringens lillfinger (hu!) i en dörr idag. Fingret blev rött och svullet och barnet skrek hjärtskärande. Jag blev orolig och ringde 1177. Under hela samtalet satt barnet knäpptyst och ammade. De enda gångerna han gallskrek var när han råkade tappa bröstet. (Det verkar inte vara allvarligt med fingret, tack och lov).
 
Jag har fått sova om nätterna!
 
För att det trots böket och stöket är rätt mysigt och behändigt. Aldrig har vi struliga läggningar (inte ens utan tutte pga så trygg i inskolning vid det här laget), blir livet för mycket och allt kaos kan vi lugna ner oss tillsammans, extra skönt med ett litet syskon, blir vi osams kan vi bli sams. Enkelt uttryckt är det en del av vår relation som jag inte vill ta bort förrän barnet visar att det är redo och vill sluta.
 
Jag håller med om mycket som skrivits, framförallt anknytningen och trösten, samt möjligheten till easy access-näring vid både friskhet och sjukdom. Men en annan grej, fullständigt ytligt och egotrippat: jag har börjat älska mina bröst. Tidigare tyckte jag de var för små, bröstvårtorna var för bulliga, de satt konstigt, jag ogillade att visa mig naken etc etc etc. Nu tittar jag på dem och bara förundras hur fina de är!
Själv uppskattar jag verkligen att amningen är vår stund. En stund att pausa och hitta tillbaka till varandra efter en lång dag ifrån varandra, mitt i en hetsig lek eller bara framför tvn. Det är den absolut största fördelen enligt mig.

Visste du att:

 

Support moms. Support babies. 
 
Påverkas du av omgivningens åsikter angående din amning/flaskmating? Kommentera gärna!
Rekommenderad läsning:

 

Repris: Normalisera amning!

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2015.

Snart har jag ammat i 2 år. T v å år.
Tutte är det bästa mitt barn vet. Hon väljer själv när hon vill och behöver amma, det är näring, tröst och mys.
Amningen ingår i vår relation och besluten vi tar kring vår amning är något som bara angår henne och mig. Jag har alltid varit öppen med min amning och ser ingen som helst anledning till att skämmas eller på något sätt må dåligt över att vi ammar. Fortfarande, som vissa gärna vill påpeka.
Men jag säger att vi ammar. Punkt.
Igår fick jag den här kommentaren på instagram och skillnaden på att amma ett litet barn och ett lite äldre blev återigen så tydlig. Under hela min amningskarriär så har jag blivit bemött rätt schysst, ute i verkligheten. Jag borde väl vara tacksam. Har fått en sned blick från en sur tant och blivit använd som zooattraktion när jag ammade i bilen. Däremot på nätet…. Vad gör människor så trygga bakom sin skärm eller smartphone att de plötsligt vågar vräka ur sig?  Bland annat i en mammagrupp online har jag blivit kallad pervers. Av andra mammor. Som inte ammat eller ammade till rimlig ålder. Ni vet. Den där gyllene siffran av ålder som är r i m l i g. Vilken det nu än är.
Mitt barn kan komma till mig när hon behöver amma, hon kan berätta för mig när hon vill och hon kan säga när hon inte vill mer. Varför är det fel? Att amma ett mindre barn är det ingen som höjer på ögonbrynet åt (förutom om hen fläker ut sin mat-tutte, vilket är förbjudet, förbjudet, förbjudet) men så fort barnet anses som ”stort” så ska jag plötsligt räkna med att folk tar illa upp, att ses som freakshow eller att få glåpord efter mig? Låter det rimligt? Jag blir så förbaskat ledsen att vi som ammar längre än normen inte ska få stå för det utan att vara rädd för att ses som ”hippies” (i dålig benämning) eller freakshows.
Att jämföra amning av ett barn under året och ett barn närmare dubbla åldern går inte. Det är två helt olika saker, fast ändå så lika. Vi ger fortfarande värmen och närheten till våra små. Vi har fortfarande ett band av guld mellan oss. Och vet ni, vi förtjänar fortfarande samma respekt FAST vårt barn ”överlever” utan amningen.
I och med att min instagram och blogg blir större så har jag insett att jag kommer behöva räkna med kommentarer som de ovan. Hur sorgligt är inte det? MEN jag har också insett att anledningen till detta är pga att vi lever i ett skevt samhälle där en sex-tutte alltid är okej, men en mat-tutte helst ska sitta hemma och det är faktiskt inte något jag tänker rätta mig efter.
Det är inga fel på mig. Jag är en kickass mamma som gör vad jag tror är bäst för mitt barn. Att amma gynnar oss, vilket också ger oss noll anledningar att sluta. Jag kommer fortsätta amma mitt barn tills hon eller jag inte vill längre, och jag hoppas att det åtminstone är några år till.
Normalisera amning, oavsett ålder.

Amningsresan tar fart, igen.

Igår hade jag och magen besök hos barnmorskan. Vädret var fantastiskt, jag fick tag i parkeringsplats nära ingången och jag hade inte ens jätteont! Ljuvligt utgångsläge kände jag. Både jag och bebisen fick en okejstämpel även detta besök.

Det som skulle avhandlas på besöket var egentligen grunderna kring amning, men både barnmorskan och jag kände väl att det inte direkt fanns anledning då hon vet min historia. Så vi pratade istället amning på andra sätt! Samhällets syn på amning och hur det påverkar främst förstföderskor, brösten som sexuella symboler, vikten av stöd från omgivningen och långtidsamning såklart. Det var ett givande och spännande samtal! Kul att höra hur det upplevs inom vården och hur just min barnmorska jobbar amningspositivt, utan att för den delen lägga värderingar i sina patienters val.

1902774_10151973511336722_7809548151158395285_n

Amning i Mexiko 2014.

Apropå synen på amning och hur det påverkar främst förstföderskor så mötte jag en fråga i en facebook-grupp för gravida häromdagn. En blivande förälder undrade kring huruvida andra i gruppen tänkte amma. Jag valde först att bara bevaka, och av över 15 kommentarer fanns ingen amningspositiv. Det var otroligt mycket tyckande som presenterades som fakta, bland annat skrevs ”du kommer bli deprimerad om du ammar, det blir alla”, ”du blir helt låst och kommer aldrig kunna göra något”, ”tuttar är till för sex, inte för barn, det är ju äckligt” och ”amning gör jätteont och är bara jobbigt”. Dessa kommentarer handlar ju om dessa personers erfarenheter, deras sanningar, men det gör det inte till beprövad erfarenhet som gäller alla. Hade det varit mitt inlägg, där jag stod rätt ovetandes och jag hade mötts av de kommentarerna så hade jag ALDRIG försökt mig på att amma. Jag lämnade till slut en amningspositiv kommentar efter min erfarenhet och hänvisade personen till amningshjälpen för att se över faktabaserad info.

Alla måste inte amma, men alla har rätt till korrekt info. Att ta ett beslut gällande amning (eller vad som helst för den delen) och basera det på att 15 personer upplevde det negativt blir ju inte rätt. Hade beslutet baserats på 15 negativa och 15 positiva kommentarer så har man ett mer rättvist utgångsläge. Amningen kanske skulle/kommer vara fantastiskt för den här personen?

Lykke valde nyligen att sluta amma vid 3,5 års ålder och det känns konstigt. Det känns varken tomt eller skönt, det bara är. Det rann ut i sanden, och när jag sedan frågade henne om vi hade slutat sa hon att det är bebisens tuttar – hon är storasyster. Jag ser verkligen fram emot att börja en ny amning med småsyskonet. Med mig i ryggsäcken har jag erfarenheten från Lykkes amning, men jag är fullt medveten om att jag kommer starta om från noll. En ny liten människa, en ny relation och en helt ny amningsresa.

13239885_10153518291001722_7697911162894151377_nNyfödda Lykke-fötter.

Vad har du haft för uppfattning om amning innan ditt barn föddes? Ändrades den när bebisen väl var här? 


Psst! Klicka gärna på ”gilla”-knappen här nere när du läst ett inlägg. 👇🏻

Ett tryggt föräldraskap

Att vara gravid andra gången är långt ifrån likt den första, på många olika plan. När jag väntade Lykke hade jag stora tankar kring föräldraskapet. Vad blir jag för förälder? Vad blir min man för förälder? Hur kommer vår familj bli?

Den här gången har jag inte alls funderat så mycket. Jag är redan förälder. Jag har redan titeln mamma och det blir jag varse om ungefär varje sekund.Vår familj är redan en barnfamilj och vi har vårt sätt att göra saker på och vi lever efter våra värderingar.  Värderingar som har fått växa fram i takt med att vårt barn växer och tar sin plats i världen. Vi vet vilka metoder vi tror på i detta nu och än starkare, vilka metoder vi inte tror på. Både jag och Fredrik vet vilka vi är när vi är mamma och pappa, vi är trygga i vår föräldraroll. Vi vet vad vi anser vara viktigt i föräldraskapet, och låter det ändå formas och formas om flera gånger om.

Respekt, jämställdhet och frihet under vuxenansvar. För oss är det viktigt att Lykke och hennes kommande syskon känner sig respekterade, att de känner sig hörda och sedda. Att de känner att deras känslor aldrig är fjantiga. I vår familj är det viktigt att alla känner att de är lika viktiga, vi spelar alla en lika stor roll i familjen Samevall. Det är viktigt att Lykke och syskonet känner att de får förtroende att prova sina teorier, leta sig fram i sina känslor och utforska omgivningen med vuxenstöd. I vår familj sitter inte vuxna på lösningar och svar – vi hittar lösningarna och svar tillsammans, om det än är huruvida en sten sjunker till vad det innebär att vara flicka. Prova! Lita på dig själv! Vi vuxna finns här och upptäcker med dig.


Allt jag nämnt ovan visste jag inte när jag väntade Lykke. Det enda jag kunde jämföra med var föräldrar på olika forum, och där kunde jag mest se saker jag inte ville anamma. Hur jag ville vara som förälder var svårt att urskilja bland alla tips, råd och metoder, eftersom jag inte hade någon aning om vad det innebar att ha ett barn 24/7. Det kommer ju med så otroligt mycket nya känslor att det egentligen är svårt att förbereda sig. Men med facit i hand så kan jag säga att jag ändå var på rätt väg i tankarna redan under graviditeten. Den här gången behöver jag inte fundera, föräldraskapet finns redan. Säkerligen kommer det ändras men grundpelarna är satta och det är en trygghet.

Hur har ni känt inför att bli förälder för första, andra eller sjunde gången?


 

Första inlägget

Första nervösa inlägget på en helt ny plattform. Jag har spenderat alla mina år på blogg.se men nu insett att jag måste ”flyga fritt”. Jag hoppas och ber att jag inom kort lär mig alla funktioner här, men hittills har jag fått ca 3000 psykbryt för jag hatar att behöva göra saker jag inte kan.

cropped-13103522_10153495971186722_6609503657514181171_n1.jpg