’Att vända nattsvart till grådis’ Jennys berättelse.

Här kommer min vän Jennys berättelse om sin graviditet och tiden som efterföljde den. Hon har valt att delge oss sin upplevelse med egna ord. Tack för att du delar med dig, kompis! 

För dig som läser: Lämna gärna en kommentar!

Del 1: Graviditeten

Att göra barn, skaffa barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid så enkelt. Men med rätt hjälp så går det att ändra nattsvart till i alla fall lite grådisigt. Här är min historia om min andra graviditet. Vår regnbågsgraviditet. Vårt regnbågsbarn.

”Ett regnbågsbarn är vad man kallar barn födda efterimg_8244 att man förlorat ett barn, efter ett missfall eller dödfödsel. De kallas de eftersom dessa barn kommer till världen för att ge hopp, ljus och färg till föräldrar som har gått igenom den smärtsammaste upplevelsen som finns, sorgeprocessen är lång och svår för hela familjen och alla är rädda för att förlora den nya bebisen också. Men regnbågen ger ett slut på den mörka tiden. Den nya bebisen kommer och skriver sin egen historia.”

 De är viktigt att prata om psykisk ohälsa. Att känna stöd i folk som upplevt liknande eller bara få bearbeta genom att uttrycka sig. Att vid ett så kraftigt hormonpåslag som en graviditet i sig är, är det många som kan uppleva känslostormar. Några får de lite värre än andra och för de allra flesta försvinner det när graviditeten är över.

De tog ett bra tag innan vi vågade oss på att ens försöka igen efter missfallet och sorgen vi fick känna på den där hösten 2015. En morgon i februari 2017 kom de där pluset, väldigt snabbt efter att vi faktiskt beslutat oss för att försöka igen.

Livet var oförskämt bra, jag gjorde min sista månad inom nattpatrullen samtidigt som jag utbildade mig inom räddningstjänsten. Tyvärr sa kroppen ifrån oerhört snabbt även denna gången, i såväl kräkningar som magkatarr och upprepade infektioner som inte ville ge med sig. De blev en tidig sjukskrivning redan i Mars. De fysiska (foglossning, kräkningar och huvudvärk) var en liten sak i jämförelse med de psykiska. De här skulle ju aldrig gå vägen, jag väntade mig samma utgång som sist. Jag var inte värd lycka! Trots upprepande ultraljud, lovord ifrån barnmorskan och extra kontroller så trodde jag aldrig på dem. Jag slösade min tid. Varför skulle de gå bra denna gången? Inte ens när de första fladdret i magen började märkas ganska tidigt, så valde jag att aldrig känna efter. Utan jag tog avstånd från graviditeten och ville inte prata om den. Att bli gratulerad var som ett hugg i bröstet, vad var de att gratulera till? Jag ville inte att någon skulle vara glad, än mindre skapa en relation till något som ändå inte skulle få stanna.

Storasystern här hemma var jag värst emot, hon skulle egentligen inte få veta nånting ansåg jag. När hon väl fick veta så fick hon inte vara glad, inte fråga något och absolut inte skapa en relation. Jag stötte ifrån mig henne och alla nyfikna frågor hon hade om allt som hände där bakom naveln på mig. Någon gång efter halva tiden så insåg jag att i vilket fall som så kommer jag vid detta laget behöva föda ut barnet. Något helt otänkbart i min värld. Jag visste ju hur förra förlossningen gick till och hur traumatisk den var. Jag skrev mitt testamente, skrev ett brev till min man om hur han tillsammans med storasyster skulle ordna med min begravning och ta hand om varandra. Han skulle lova att alltid påminna henne om hur värdefull hon var för mig. Kort därefter tog dödsångesten ett hårt grepp om mig, jag var uppe nätterna igenom och petade på min sovande dotter för att säkerställa att hon andades, likadant med bebis i magen. Aldrig fick dem vara i fred. Jag har aldrig varit rädd för min egen död, den kan jag aldrig påverka och lite egoistiskt sagt men de är inte min sorg att bära. Min största rädsla är att sörja, jag vill inte mista någon, jag vill inte försöka leva utan någon annan, de såkallade efterlivet.

Tänk att de skulle ta flera timmars terapi med världens bästa kurator innan jag en kväll sitter och soffan och säger till min man, jag är ju rädd att förlora bebisen, därför jag är såhär orolig. Logiskt för andra kanske, men inte där och då. Av kärlek föds rädsla.

Tillsammans med kuratorn och spec mödravårdens team så skrev vi en förlossningsplanering. Jag skrev även ett eget förlossningsbrev med mina egna tankar och ord. Jag är oerhört tacksam att jag hade den självinsikten ganska tidigt, att detta är tankar jag inte kan tampas med själv. Jag hade turen att få en fantastisk barnmorska som lyssnade på mig och alltid såg mig. Jag hittade vänner jag kunde prata av mig till, och som bara lyssnade och fanns där i tid och otid. Jag är dem alla evigt tacksamma. Utan dem hade de funnits dagar då jag inte gått upp.

img_8247

Del 2: Förlossningen

Jag och kuratorn avslutade vår kontakt runt v37-38. Jag var nöjd då, jag längtade efter att göra detta. Att starta upp vår plan. Jag var jätte orolig över att behöva gå på överburenhet, dels för att då lägger bebisen på sig mer vikt och blir större vilket försvårar en vaginal förlossning ytterligare. Dels för att jag var rädd att annat skulle ske. Dem lovade att göra allt som stod i deras makt att hjälpa mig att slippa gå över tiden. Så vi startade upp med hinnsvepningar 2 ggr i veckan redan v37. När jag väl ändå gick över så gick all luft ur mig. Jag grävde ner mig i de där svarta hålet jag en gång varit i. Jag gick inte upp ur sängen, där låg jag och räknade rörelser och grät. Bredvid mig låg min stora dotter och torkade mina tårar och frågade om jag hade ont. Ja jag hade ont, hela min kropp värkte.

Efter de som skulle bli de sista barnmorskebesöket så hjälpte min barnmorska mig att ringa spec mvc igen. Vi fick överväga en medicinsk igångsättning även om de var vad jag hade kämpat emot och absolut inte ville. Vi fick en snabb tid på fredagen för ställningstagande, jag som varit med om en igångsättning förut visste att dem aldrig satte igång någon som de inte handlade om liv eller död en fredag. Självklart hade jag rätt, vi blev hemskickade med ny tid för ställningstagande på måndagen där efter. Jag njöt hela helgen av att detta skulle vara de sista dagarna jag var gravid. Passade på att mysa extra mycket med stora tjejen. På måndagen så checkade vi in och blev uppkopplade på ctg och alla andra grejor dem behöver göra. Efter 2 timmar i de där rummet så kommer läkaren med beskedet att de inte blir något idag heller, de är fullt!! Gissa om jag bröt ihop fullständigt, jag bestämde mig där och då att ljuga för dottern där hemma. Vi ordnade med barnpassning som tog över efter varandra. Jag vägrade möta hennes besvikelse om att de inte kommit någon bebis. Den natten sov jag inte en minut, dagen efter var jag lika förbannad som kvällen innan när vi än en gång åkte in på ställningstagande. Samma läkare mötte oss i korridoren med ett så stort leende, idag blir de bebis säger hon. De tror jag på när jag ser de sa jag argt.

Och jo, hon hade ordnat så hon kunde hålla sitt ord. 11.45 tog jag min första shot cystotec, hela eftermiddagen var behaglig. Min man körde till maxi och handlade, kontaktade alla som behövde veta. Jag var ute och gick, vaggade i korridoren, läste och dansade. När sammandragningarna började tillta och första undersökningen gjordes kl 17:25 var jag ledsen och uppgiven, ville absolut inte mer. Ville inte ha barn, ville inte föda barn och ville absolut inte ligga kvar där. I samråd med överläkaren gavs en fjärde dos cystotec och jag fick alvedon tillsammans med oxynorm för att få ner ångestnivån. Fick även testa lite lustgas. 20.10 undersöks jag igen och då är jag öppen 4 cm, de tar hål på hinnorna som vi beslutat om att vi skulle göra så fort de fanns möjlighet. Min barnmorska förklarar att de är ett tag till, håll ut. Man öppnar sig ungefär 1cm i timmen, då gav jag upp helt. De betydde att jag hade minst 6 timmar kvar. Jag bad om EDA bedövning och hon gick för att ringa narkos läkaren. Med hjälp av min man kom jag över i sängen igen, vilket jäkla tryck jag upplevde när vattnet gick. Vad jag kom ihåg från förra förlossningen så blev de lite som en lättnad när vattnet gick, men inte nu. 20:35 skriker jag till min man att hon kommer, han klappar mig fint på axeln och säger till mig att andas. Jag skriker ännu högre att han måste trycka på knappen. Han fattar ingenting men till slut förstår han att han behöver hjälp i att handskas med mig. In kommer barnmorskan igen och min man säger lite nonchalant – hon säger att bebisen kommer. Ja de ser jag säger hon, varsågod att kryst. De var jag inte beredd på, jag tror jag frågade henne hundra gånger om hon var säker? Hon sa ju 6 timmar!!!!!

20:47 kom Ebba efter 3 krystvärkar. Den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Jag gjorde de helt själv, på Alvedon och lustgas. Vilken revansch! Att få avsluta på topp. Den finaste lilla lillasystern som gjorde familjen fulländad.

img_8245

Del 3: Efterarbetet

Att man ska förbereda sig på babyblues är löjligt egentligen. Vad är de att förbereda sig på? De kommer oavsett i en koasartad lavin som ingen människa i världen kan förbereda sig för, i alla fall för mig. Likadant som förra gången så börjar de när vi sätter oss i bilen påväg hem från sjukhuset och tryggheten och varar i 2 veckor. De är amma, gråta, kissa, amma, gråta, kissa i två hela veckor. Jag trodde att allt hade med babybluesen att göra, men min ångest kvarstod. Nu var ju alla problem utanför magen. Enda lättnaden var att nu kunde jag dela ansvaret om hennes välmående med min man. De var ständiga vakna nätter för att säkerställa att hon sov och att hon andades. De där med andningen är min akilleshäl, förmodligen pga alla känslor jag känt under graviditeten att jag vägrar gått igenom allt de där för att sen om de otänkbara skulle hända. Vi införskaffade larm, såväl blöjlarm som larm i hennes säng. Med dessa känner jag mig lugn och kan koppla av på ett annat sätt.

Idag är de nästan 3 månader sedan Ebba kom till världen, mitt mående är bättre. Visst har jag dåliga dagar, speciellt när de varit en skrik dag eller hon kanske enligt mig verkar sjuk, då blir jag ledsen och ordentligt orolig igen. De blir bara bättre och bättre, jag litar mer och mer på mig själv och min förmåga att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag litar på att Ebba är här för att stanna och att vi som föräldrar gör vårt yttersta för att de ska bli så. Ebba och storasyster är de bästa som hänt mig.

Jag har som nämnt världens bästa nätverk som alltid ställer upp för mig och mina ibland osunda tankar. Min man är en klippa och min motpol i allt detta. Min bästa vän hjälper mig så fort de behövs trots att hon har den tyngsta ryggsäcken att bära själv.

Så att skaffa barn, bära barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid de lättaste. Men med rätt hjälp så går det att vända nattsvart till lite grådisigt, tro mig. Idag lyser solen allt oftare hos mig än den gjort på flera månader.

/Jenny

img_8248

(Bilder: Angelica Samevall)

3 thoughts on “’Att vända nattsvart till grådis’ Jennys berättelse.

  1. Anna skriver:

    Tack för att du delar med dig. Vi är många som på något sätt i samband med barn inte mått bra. Tyvärr delar vi oftast inte det med andra, vilket vi borde göra oftare. För att stötta, hjälpa och inte känna skuldkänslor.

    Gilla

  2. Jonna skriver:

    Tack för du delar med dig Jenny!
    Du är absolut inte ensam med alla dessa tankar. Kämpa på så hoppas jag du och din familj bara ska få uppleva solsken!

    Gilla

  3. Sara skriver:

    Känner så väl igen Mig! En förkossnings dep åt upp Neelas första år!
    När väl lillebror låg i magen så ville jag inte… Han va inte önskad av mig. Men när väl det planerade kjejsarsnittet utfördes (som va bestämt av psykologen som jag gick till pga graviditet nr 2 INTE skulle bli som nr 1)
    Den känslan, den lilla luften som fanns kvar i mig.. När dem springer iväg med min son och först efter 30 min när jag bett narkos läkaren gå och kolla…
    När han kommer tillbaka och säger- Han mår inte så bra, dem håller på med honom!
    Då förstod jag!
    Jag hade ju inte velat knyta än under hela graviditeten, så varför skulle han leva NU!?
    Filip kommer gråtandes 45 min senare..
    Då vet jag att han har Dött!
    Men han levde, kämpade.. men han levde!
    Livet går fortfarande upp och ner.. men dem mörka stunderna blir mindre och mindre❤❤❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s