Repris: Att gå utanför amningsnormen – Näthat.

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2015.

Näthat. Detta eviga näthat. Jag är så förbannat trött på det!
Shaming är något som används alldeles för mycket och jag stöter på det till höger och vänster. Det känns som en slags högstadiemobbning som krypit ut på internet.
Shaming innebär helt enkelt att en får någon att skämmas över något de gör/är. (källa)
Senast igår skedde detta i en föräldragrupp. En föräldragrupp som jag hållt nära hjärtat och verkligen trivts i. En tråd gled plötsligt in på ämnet: Amning längre än normen.
Att säga att ”alla får göra som de vill” men att ändå nämna att långtidsamning är något hen äcklas av och verkligen poängterar att hen finner det äckligt rättfärdigar inte det hen säger. När en uttalar sig negativt om ett känsligt ämne så vågar folk ofta haka på. ”Jag tycker också det är äckligt (men vågade inte erkänna det först..)”. Plötsligt är häxjakten ett faktum. Den lilla människan som vågar stå upp för det som man plötsligt bör känna skuld över står ensam. Igår var det jag, tack och lov! Och tur var väl det, för jag tar inte åt mig personligt.
En stor del av alla mail jag får av hjälpsökande ammande handlar om omgivningens kommentarer. Ammande skriver att de är så ledsna för de vill inte sluta amma men mår för dåligt av omgivningens attityd och kommentarer. De vill inte sluta amma men skäms så mycket att de ammar i smyg. De fortsätter amma men säger att de har slutat. Att någon skriver eller säger ”alla får göra som de vill, men jag tycker det är äckligt” till en som ammar utanför normen (tex) eller i en grupp där det kan befinnas människor som gör det nämnda bidrar till detta. Det bidrar alltså ofta till att den ammande känner skuld och skam.
Jag har nu fått mail av medlemmar i gruppen som plötsligt sitter i den sitsen efter gårdagen.
”Vågar jag verkligen fortsätta med detta, fast vi mår bra av det?”
”Jag kommer inte orka möta kritiken”
”Det känns ju rätt för oss, varför måste jag må dåligt och vilja gömma mig?”
 
Är det verkligen rättvist? Vem gav dig rätten att förstöra någon annans amning? Ja, för det är att förstöra. Den härliga känslan byts ut mot en känsla av skam vilket leder till att amningen inte alls är lika mysig längre.
Bara för att man säger att ”alla får göra som de vill (men)..” så sårar det inte mindre. Det leder inte till mindre skuldkänslor. Jag kan dra exempel av liknande som det ovan fast angående andra ämnen men jag väljer att inte göra det. Man kan byta ut amning mot till exempel vikt, sexualitet eller religion. Alla är känsliga ämnen.
En amningsbild jag nyligen postade på instagram fick så mycket hat att jag valde att ta bort de elaka kommentarerna. Jag valde att ta bort dem för att inte låta näthat och skuldbeläggande finnas där. Jag vill att de som finns hos mig på instagram ska få vara stolta och finna styrka i mina bilder. Jag är stolt över att inspirera människor till att våga stå för sin amning, även om det ‘bara’ är på nätet eller för en familjemedlem.
Just den bilden levererade en sk. hatestorm. En person skriver något nedlåtande och ett helt gäng vågar hänga på. Jag brukar försöka svara ärligt och informativt – för alla vet faktiskt inte att amning är mer än bara mat till exempel.
Jag har lämnat föräldragruppen. Jag vill inte befinna mig i en grupp där det är okej att skuldbelägga och kalla andras handlingar äckliga. Indirekt att kalla andra människor äckliga.
Jag kommer fortsätta, varje dag, att peppa ammande i sin amning.
Jag kommer fortsätta stå upp för amning.
Jag kommer a l d r  i g skämmas över att jag gör det som är bäst för mig och mitt barn.
Jag kommer fortsätta finnas offentligt för att normalisera amning.
Jag kommer fortsätta jobba för att alla ska våga amma.
Jag ammar. Jag står för min amning, och jag står för din amning. Du är inte ensam.
Att amma är ditt val. Bara ditt och ditt barns val.
I en facebookgrupp där många ammar utanför normen ställde jag frågan vad de ser som fördelar med sin amning. Så här svarade några av dem:
För att det har gett oss båda så bra sömn. Och härliga sovmorgnar när tutten fått honom att somna om.
 
Jag utgår från mitt barns behov och hans egna instinkter. Han har inte visat något tecken på att vilja sluta och jag kan tydligt tolka att amningen fyller en viktig funktion för honom.
Sen har han ju på egen hand trappat ner intensiteten på amningen och det kan gå en hel dag utan att han ammar. Och då vill jag tro att han själv innehar förmågan att bedöma/känna/instinktivt agera när det är dags att sluta oxå.

 
Lätt att söva om på natten så man får sova. Jag somnar medan han ammar.
 
Trygghet, samspel, mys, gos, näring, törstsläckare, avkoppling, mellanmål, kvällsfika, frukost, närhet, hud, ro, ögonkontakt. Allt detta är ju så underbart att kunna ge genom att amma. Dessutom ger jag hellre min mjölk än en yoghurt med tillsatser socker å en kall sked
 
Behöver aldrig oroa sig för vätskebrist vid värme eller sjukdom, perfekt mellanmål, enklaste trösten, nattningen och återknytningen efter en lång dag på tex fsk.”
Om det är det som barnet vill ha och mamman klarar av det så finns det inget negativt med det.
Jag har ammat varje läggning och natt med min 18 månaders. Barnet tar inte napp eller flaska. Trors det kunde den andra föräldern, utan några som helst problem, ta läggning, natt och dag när det plötsligt, utan förberdelse krävdes för några dagar sedan.
Amning är bra tröst! Ibland den bästa som finns eftersom bröstmjölken – om jag är korrekt underrättad – även har en milt smärtlindrande effekt. Jag råkade klämma 2,5-åringens lillfinger (hu!) i en dörr idag. Fingret blev rött och svullet och barnet skrek hjärtskärande. Jag blev orolig och ringde 1177. Under hela samtalet satt barnet knäpptyst och ammade. De enda gångerna han gallskrek var när han råkade tappa bröstet. (Det verkar inte vara allvarligt med fingret, tack och lov).
 
Jag har fått sova om nätterna!
 
För att det trots böket och stöket är rätt mysigt och behändigt. Aldrig har vi struliga läggningar (inte ens utan tutte pga så trygg i inskolning vid det här laget), blir livet för mycket och allt kaos kan vi lugna ner oss tillsammans, extra skönt med ett litet syskon, blir vi osams kan vi bli sams. Enkelt uttryckt är det en del av vår relation som jag inte vill ta bort förrän barnet visar att det är redo och vill sluta.
 
Jag håller med om mycket som skrivits, framförallt anknytningen och trösten, samt möjligheten till easy access-näring vid både friskhet och sjukdom. Men en annan grej, fullständigt ytligt och egotrippat: jag har börjat älska mina bröst. Tidigare tyckte jag de var för små, bröstvårtorna var för bulliga, de satt konstigt, jag ogillade att visa mig naken etc etc etc. Nu tittar jag på dem och bara förundras hur fina de är!
Själv uppskattar jag verkligen att amningen är vår stund. En stund att pausa och hitta tillbaka till varandra efter en lång dag ifrån varandra, mitt i en hetsig lek eller bara framför tvn. Det är den absolut största fördelen enligt mig.

Visste du att:

 

Support moms. Support babies. 
 
Påverkas du av omgivningens åsikter angående din amning/flaskmating? Kommentera gärna!
Rekommenderad läsning:

 

Repris: Normalisera amning!

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2015.

Snart har jag ammat i 2 år. T v å år.
Tutte är det bästa mitt barn vet. Hon väljer själv när hon vill och behöver amma, det är näring, tröst och mys.
Amningen ingår i vår relation och besluten vi tar kring vår amning är något som bara angår henne och mig. Jag har alltid varit öppen med min amning och ser ingen som helst anledning till att skämmas eller på något sätt må dåligt över att vi ammar. Fortfarande, som vissa gärna vill påpeka.
Men jag säger att vi ammar. Punkt.
Igår fick jag den här kommentaren på instagram och skillnaden på att amma ett litet barn och ett lite äldre blev återigen så tydlig. Under hela min amningskarriär så har jag blivit bemött rätt schysst, ute i verkligheten. Jag borde väl vara tacksam. Har fått en sned blick från en sur tant och blivit använd som zooattraktion när jag ammade i bilen. Däremot på nätet…. Vad gör människor så trygga bakom sin skärm eller smartphone att de plötsligt vågar vräka ur sig?  Bland annat i en mammagrupp online har jag blivit kallad pervers. Av andra mammor. Som inte ammat eller ammade till rimlig ålder. Ni vet. Den där gyllene siffran av ålder som är r i m l i g. Vilken det nu än är.
Mitt barn kan komma till mig när hon behöver amma, hon kan berätta för mig när hon vill och hon kan säga när hon inte vill mer. Varför är det fel? Att amma ett mindre barn är det ingen som höjer på ögonbrynet åt (förutom om hen fläker ut sin mat-tutte, vilket är förbjudet, förbjudet, förbjudet) men så fort barnet anses som ”stort” så ska jag plötsligt räkna med att folk tar illa upp, att ses som freakshow eller att få glåpord efter mig? Låter det rimligt? Jag blir så förbaskat ledsen att vi som ammar längre än normen inte ska få stå för det utan att vara rädd för att ses som ”hippies” (i dålig benämning) eller freakshows.
Att jämföra amning av ett barn under året och ett barn närmare dubbla åldern går inte. Det är två helt olika saker, fast ändå så lika. Vi ger fortfarande värmen och närheten till våra små. Vi har fortfarande ett band av guld mellan oss. Och vet ni, vi förtjänar fortfarande samma respekt FAST vårt barn ”överlever” utan amningen.
I och med att min instagram och blogg blir större så har jag insett att jag kommer behöva räkna med kommentarer som de ovan. Hur sorgligt är inte det? MEN jag har också insett att anledningen till detta är pga att vi lever i ett skevt samhälle där en sex-tutte alltid är okej, men en mat-tutte helst ska sitta hemma och det är faktiskt inte något jag tänker rätta mig efter.
Det är inga fel på mig. Jag är en kickass mamma som gör vad jag tror är bäst för mitt barn. Att amma gynnar oss, vilket också ger oss noll anledningar att sluta. Jag kommer fortsätta amma mitt barn tills hon eller jag inte vill längre, och jag hoppas att det åtminstone är några år till.
Normalisera amning, oavsett ålder.