Det var inte slutet, det var Nell.

Här kommer ni förlossningsberättelse med Nell. Det är ingen sockersöt, ljusrosa historia om hur vår efterlängtade bebis föds i ljudet av vindspel och valsång direkt. Mer kantad av en livrädd blivande tvåbarnsmorsa som lider av en graviditetsdepression med dödsångest. Så, med de förorden avklarade så kör vi!

Den 16 maj vaknar jag och är på ett hiskeligt humör. Jag är otroligt sur. Ännu en natt har gått och ingen förlossning har startat, och jag är nu 4 dagar över tiden. Jag vill å ena sidan att det startar eftersom jag är så trött på att ha ont men å andra sidan vill jag inte att något sker eftersom jag inte vill föda.

Fredrik och Lykke börjar förbereda sig inför förskolan och de blir osams om allt. Jag blir provocerad, lägger mig i och beter mig värre än jag någonsin gjort mot Fredrik. Jag tar bilnycklarna och tänker köra henne själv men det slutar med att vi båda åker med och lämnar Lykke. Jag är fortfarande arg som ett bi av oklar anledning men vi stannar på Espressohouse på vägen hem och tar en varsin kaffe innan Fredrik ska till jobbet.

Väl hemma far Fredrik till jobbet och jag återgår till min vanliga vardasgsyssla: Ligga i soffan och se på tv. Framåt lunch drabbas jag av en yrselliknande huvudvärk och jag överväger att be svärmor hämta Lykke. Men den duktiga flickan i mig tar över så jag packar in mig i bilen och hämtar henne. Eftermiddagen spenderas med iPad så jag får vila tills Fredrik slutade klockan 19.

Lykke nattas och vi startar tvn för att se på GWs mord. Under programmets gång börjar jag känna av sammandragningar av annan karaktär än det vanliga. Jag brukar ha många sammandragningar i det här skedet av graviditeten men dessa ilar plötsligt neråt i snippan. Här hinner jag drabbas av lätt panik och börjar förneka vad jag känner – Jag vill ju inte att det är på riktigt. Jag sätter mig på pilatesbollen efter programmet men väljer istället att gå och lägga mig för att sova bort det. Väl uppe i sovrummet tilltar sammandragningarna och plötsligt kan jag inte annat än göra ljud för att ta mig igenom dem. Nu ringer jag förlossningen och de ber mig komma in genast efter att jag tagit några värkar under samtalet.

Jag går ner till Fredrik och berättar att jag har ringt och att han måste ringa sin mamma. Plötsligt måste jag beta av värkarna genom att stanna upp, huka mig och andas. Eventuellt också morra lite. Fredrik samlar ihop våra saker och svärmor anländer. På vägen ut i bilen hinner jag drabbas av panik igen, jag vill inte och jag är inte redo!

Det har blivit midnatt när vi sätter oss i bilen och vi pratar inte så värst mycket. Fredrik påminner mig om andningen och jag hinner rätta honom då jag anser att han kör fel. Istället för att ta motorvägen ska han plötsligt köra genom stan. Han hävdar än idag att det är bättre att köra där på natten medan jag anser att han helt enkelt körde fel i rena stressen. Jag hinner också notera att nu är det fan tätt mellan värkarna… Det är tätt och det gör ont.. Nära sjukhuset var det renovering på gång och asfalten saknades, vilket gjorde mig otroligt förbannad då det är enda vägen till sjukhuset. Hur tänker de när de river bort asfalten så bilen hoppar fram samtidigt som jag har värkar? Förstår de inte hur ont det gör? Idioter, de kan ju räkna med ett argt samtal från mig så snart det är morgon igen..

Väl framme ska ju parkeringen betalas och jag hinner beta av värkar på parkeringen. Mot bilen och med Fredrik som stöttepelare. Sen ska jag gå hela vägen in på akuten för att lyckas ta mig till förlossningen som är under renovering. Väl inne på akuten finns ingen personal i receptionen och Fredrik ställer sig snällt och väntar….. Ja. ”Man vill ju inte störa.” Jag hamnar på huk med en stol som stöd och försöker fokusera på andningen, för nu gör det fruktansvärt ont så jag misstänker att jag även här gör märkliga ljud för att liksom distrahera mig själv! Det står tre män inne i väntrummet på akuten och ser nervösa ut. Plötsligt kommer den ena fram till mig och lägger en hand på min axel och frågar: ”Are you okay?”. ”No..” får jag fram och börjar skratta åt Fredriks håll. Då får han kontakt med kvinnan i receptionen som suttit vid en dator och hon kallar ner någon från förlossningen. Jag byter stol med Fredriks hjälp och hukar mot en som står närmare hissen. Nu ska vi upp.

Hissdörrarna öppnas och där står en kvinna som ser på mig med ett leende. Minsann, nu var jag på rätt ställe! Det syntes på hela hennes ansikte. Det tar en stund innan jag tar mig upp från stolen som jag ligger över men väl i hissen klappar kvinnan på varenda ficka hon har. Trevande. Sökande. Sen utbrister hon leende ”Hoppsan, jag måste ha glömt mitt kort! Tänka sig!”. Jag. dör. På allvar?! Jodå.. Vi får kalla på receptionisten igen som traskar bort till oss och hjälper oss att starta hissen.

Vi far upp äntligen upp med hissen mot förlossningsavdelningen. Upp på en våg eftersom jag inte vägt mig under graviditeten och den visar stadiga 20 kilo plus. Vilken grej! Vi får följa sköterskan genom korridorerna och det känns som att den förslossningspersonal som vi möter stirrar på mig, och det känns som att de undrar vad jag gör där. Är det verkligen på riktigt? Sen får vi komma in på ett rum och en sköterska ger mig en vit urtvättad skjorta och nättrosor. Jag ifrågasätter genast, hon har ju inte ens undersökt mig! Det är kanske falskt alarm? Jag kanske måste åka hem och vänta? Jag är liksom inte redo för detta… Men hon säger bara att en undersökning behövs inte för att veta att jag behöver byta om och lägga mig på sängen.

Så. Nu är vi här. Klockan är halv ett på natten och vi är på förlossningen. Jag ligger på sängen, som är obekväm och jag är lika rädd som smärtpåverkad. Det gör ont, jag vet inte om jag kommer överleva och jag är så himla varm… Den här härliga stämningen jag hade övertalat mig själv att vi skulle ha, med musik och ett mysigt klimat finns inte ens på världskartan. Jag har så fruktansvärt ont och värkarna är täta. Jag hade en inbillad vision att vi skulle ha det avslappnat, jag och Fredrik skulle kunna småprata mellan värkarna, kanske spela quizkampen och dricka lite juice. Jag skulle berätta hur jag upplever allt och vi skulle se varandra i ögonen och hålla handen. Jag skulle titta på honom och förhoppningsfullt säga (med ett leende): ”Åh, nu kommer en värk” och så skulle vi andas tillsammans genom den. Allt tvärtemot förra förlossningen när jag liksom stängde honom ute. Men nu gör jag samma. Fredrik får serva mig med kylda trasor på pannan, men det är väl allt han tillåts göra. Jag tror minsann jag hinner skälla på honom för att göra det fel också. Han beordras av personalen att ta trasorna och kyla om men nåde honom om han rör trasorna som jag tröstande trycker mot mitt ansikte. Jag vill inte att någon rör min kropp eller något som är i anslutning till mig – Låt mig vara.

Jag får testa lite lustgas och barnmorskan förklarar hur man gör men låter mig sen testa fritt. Med Lykke fick jag också prova lustgas men då kom det med massa pekpinnar och jag fick höra att jag gjorde fel vilket resulterade att jag slog bakut och vägrade. Jag testar och känner en viss trygghet med den – men hjälper gör den inte direkt. Däremot är den svala masken en skön grej att fokusera på och det susande ljudet akompanjeras rätt snyggt med mina morrande, vrål och grymtande.

Jag vet inte riktigt själv vad som händer men plötsligt eskalerar smärtan enormt och min rumpa hamnar i farozonen. Att jag fick en känsla av att behöva bajsa är en underdrift.. Jag höll på att sprängas, neråt. Jag bara vrålar rakt ut i panik! Barnmorskan som sitter och skriver lite på datorn vänder sig mot mig, mitt i en värk, med meningen: ”Nu klipper vi trosorna!”

Nu har jag barnmorskan och en sköterska i fotänden av sängen och Fredrik står bredvid mig och ser lidande ut, alla är koncentrerade på sitt. Mitt i en annan värk känner jag hur något brister i snippy och jag upplever som att jag kissar ner mig helt utom min kontroll. Jag frågar flämtande om vattnet gick och alla svarar glatt jakande. Då är klockan 01.35. Fem minuter senare drar krystvärkarna igång ordentligt och 01.50 är allt över. Pang, tjong, bom. Jag minns hur barnmorskan ber mig ta emot henne, precis som jag sagt att ville, men att jag vägrar. Hon säger upprepat ”Nu kommer bebisen, nu får du ta henne!” medan jag chockat svarar ”nej, nej, nej!”. Det blir barnmorskan Marie som tar emot vår dotter och med flinka fingrar snurrar hon lös navelsträngen som satt kring bebisens hals. Marie, med sitt mjuka sätt, som stöttat och peppat mig under hela timmen vi hinner vara där.

”Det kom en bebis!”

Den 17 maj 2017 föds Nell Anne Evy Samevall och läggs på min mage. 3705 gram lätt och 48 centimeter lång.  Jag minns inte om hon skriker men jag minns att hon kissar på mig och hur det rinner varm vätska överallt. Jag minns chocken över att det plötsligt fanns en bebis och jag minns min egen exalterade och chockade röst upprepa ”Det är en bebis!”. Jag kunde inte förstå att det faktiskt kom en bebis. Jag minns Fredriks blick och våra tårar. Och jag minns hur jag plötsligt älskade henne. Hon. Min unge, som jag önskat bort så många gånger, hon som jag trodde skulle förstöra allt. Jag älskade henne omgående och visste att jag aldrig någonsin släpper henne ifrån mig. Hon är ju min, och Fredriks. Lykkes lillasyster är ju här. Nu är familjen komplett.

 

Så gick det till när Nell kom till världen. Ingen dog. Några fick panik. Någon  var rädd och någon var lugn. Det var inte blodigt eller kaosartat.

Det gick alltså precis som det ska. 

Med denna berättade vi att vårt barn var här! Vår första bild.

Nell. Lilla nyfödda Nell.

Den första sniffen.. Lykkes efterlängtade lillasyster.

De

Nu 5 månader. Vår älskade solstråle!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s