Det stora perspektivet

Ibland förstår jag inte hur folk inte kan se saker i ett större perspektiv. Jag kan ju göra det så varför kan inte de? Återigen blossar en debatt upp om könsuppdelade avdelningar för barnkläder i diverse klädbutiker. Grunden denna gång var en skylt vid rosa overaller där det stod att pojkars ytterkläder fanns på ett annat ställe. Folk rasar åt två håll här. Vissa anser att det ”stormar i ett vattenglas” och andra ser faktiskt hur problematiskt det är. Varför får vi inte välja själva vad vi tycker om istället?

Så, lets take a walk on the stora perspektivet! Vi kollar på några kommentarer som brukar ploppa upp i sådana trådar på sociala medier:

  1. ”Men herregud, det är väl bara att handla vilka plagg man vill! Inget att bråka om!”

Ja. Visst är det så. Handla vart man vill, det är ju svinlätt!

Men! Vet du vad normer är? Normer är sådant vi tillsammans upprätthåller i samhället, medvetet och omedvetet. Det är som osynliga regler och koder, hur man är, klär sig eller pratar till exempel. En förväntning eller föreställning om hur något är, som ibland faktiskt inte alls behöver återspegla hur det måste vara. Det är alltså ingen lag. Självklart finns det normer gällande ”flickor” och ”pojkar”. SJÄLVKLART! Så nu gör vi ett test:

Tänk dig en pojke, Vad har han på sig? Kanske jeans? Och en mörk tröja med ett tufft tryck, är det en dinosaurie? Säkert. Hur beter han sig? Han är kanske lite bråkig? Lite bufflig (vilket är okej eftersom pojkar är så), han tar plats, gillar Spiderman och han har säkert svårt att sitta still?

Nu tänker vi oss en flicka. Vad har hon på sig? En klänning? Tights? Kanske tofsar? Ja, mycket möjligt. Hon gillar väl rosa och andra ljuva färger, eller hur? Hon vill kanske sitta i knät och prata lite lågmält? Hon gillar säkert djur, barbies och att vara med de vuxna. Hon vill väl inte springa runt och härja direkt, heller? Kan det stämma?

Här har vi en skev föreställning som ligger djupt inom oss vuxna, något många av oss har med oss från vår egen barndom. En norm gällande hur flickor och pojkar är. Eftersom vi nu har de här föreställningarna och osynliga förväntningarna på barnen så vill de såklart vara oss till lags. Vi visar tydligt med hela vårt jag, medvetet eller omedvetet, vad vi anser vara rätt och fel. Barnen ser hur vi klär oss och hur vi är. De hör hur vi pratar. De ser på sociala medier och i andra medier hur andra människor är. De ser i butiker hur vi upprätthåller den här förlegade normen gällande kön. Ni minns väl vad jag skrev här uppe, en norm är en föreställning – alltså ingen lag. Normen kan ändras rent av och oavsett så måste man inte följa normen! Men, fast man inte måste följa normer så är det något i oss som gör att vi vill. Vi vill ju passa in.

Visste ni att barn är mästare på att kategorisera? De är iallafall det. Barn har ett behov av att kategorisera för att få ett sammanhang. Så redan i låg ålder finns nu dessa två kategorier, flickor och pojkar. Och hur de är, enligt normen, har vi ju precis pratat om. Kanske hade det varit bättre att kategorisera barn som barn istället?

Nu till problemet: I barns värld handlar pojkar kläder på avdelningen för pojkar och flickor handlar på avdelningen för flickor. Pojkkläder är på pojkavdelningen och flickkläder på flickavdelningen. Detta har vi vuxna medvetet och omedvetet signalerat till barnen, i olika former. Korsar någon avdelningarna, till exempel en flicka som handlar på avdelningen för pojkar så har hon gått mot normen, alltså det som förväntas av henne. För ett barn kan det vara märkligt. Butiker upprätthåller normer om hur flickor och pojkar ska klä sig genom att tydligt ha två avdelningar. Det lämnar inte särskilt mycket spelrum till valfrihet utan det fasar in barnen i ramarna för flickor eller pojkar helt baserat på deras könsorgan, alltså inte könsidentitet.

För en vuxen kan det vara svårt att bryta mot normen. Det kan vara obekvämt, kännas olustigt och lite fel. Man kan känna en oro för att hamna utanför eller inte bli tagen på allvar. Som vuxen kan man hantera det på ett annat sätt än barn, en vuxen kan lättare sätta ord på sina känslor, läsa på och hitta stöd på olika sätt. För ett barn är det ännu svårare. Barn vill vara till lags, de vill passa in och vara en del av gemenskap. Ett barn som är fyra år och identifierar sig som tjej kan inte riktigt stå upp mot frågan ”Varför har du en pojktröja på dig?”. Den fyraåringen kommer överge den tröjan mot något mer passande. Den fyraåringen kommer kanske överta de andra barnens värderingar och förväntningar, och därmed tappa bort sig själv. Eftersom denna fyraårings jag anses fel så kommer hon rätta sig i ledet. Och på den andra sidan då: ett barn ser sin kompis ha en pojktröja. Fast hon är ju en tjej? Varför har hon en pojktröja? Det här är ju helt fel.. Kompisen upplevs nu som udda och gör något som inte känns helt okej, hon går mot normen. Kompisen får inte längre vara med. Situationen blir olustig och det uppkommer mobbing.

Men för all del, det är väl bara att handla vart man vill.

2. ”Varför inte fokusera på verkliga problem?”

Se punkt 1. Mobbning är ett problem i allra högsta grad. Precis som psykisk ohälsa som även mobbning kan leda till, och psykisk ohälsa hos unga bara ökar..  Visste du att 20% av alla 14-20-åringar har upplevt ett år av psykisk ohälsa? De har iallafall gjort det. En del av orsakerna är normer bundna till det könsorgan man har. Ser ni hur många av dessa bollar som den snäva könsnormen är en del i?

psykisk ohälsa

På samhällsnivå, ser ni?

3. ”Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.”

Ja. Det är ju just det vi kämpar för här. Men måste alla pojkar vara lika? Måste alla flickor vara lika? Snoppar och snippor styr inte vad vi gillar för färger, tryck eller material – jag lovar! Det handlar om tycke och smak, inte vad som finns mellan benen.

4. ”Ska vi ha ihopslagna vuxenavdelningar också?”

Nja. Alltså nu är det ju så att vuxna kvinnor och män har olika kroppar. Kvinnor och kvinnor/män och män har också olika kroppar så rent krasst – fine! Men vuxenkroppar har ju påverkats av hormoner som bidrar till bröst, höfter och snoppar som behöver utrymme på olika ställen. Beroende på vilket sorts hormon man påverkas av alltså. Så där är kropparna och kläderna faktiskt inte likadana.

Med det sagt så vill jag också lyfta vikten av att inte alla killar har snopp och inte alla tjejer har fitta/bröst.

5. ”Det finns inga kalsonger på Gina Tricot. Wähäääääää.”

Nä, det finns ju inte det. Men är det vad detta handlar om då? Nej, precis. Det här handlar inte om huruvida Gina Tricot säljer kalsonger eller inte.

Varför tror du att pojkar förknippas med bilar och flickor med dockor? Jo, för det är så det presenteras, medvetet och omedvetet. Det är normen som finns. Även om ”barnen får välja själv” så kan de inte välja själv. De styrs in i dessa val med hjälp av oss vuxna och hur vårt samhälle är uppbyggt. Se på reklam och på butiker. Så, visst är det bara att handla kläder på vilken avdelning man vill men det kan komma med konsekvenser. Hur stora för just ditt barn kan du inte veta innan…

Det var inte slutet, det var Nell.

Här kommer ni förlossningsberättelse med Nell. Det är ingen sockersöt, ljusrosa historia om hur vår efterlängtade bebis föds i ljudet av vindspel och valsång direkt. Mer kantad av en livrädd blivande tvåbarnsmorsa som lider av en graviditetsdepression med dödsångest. Så, med de förorden avklarade så kör vi!

Den 16 maj vaknar jag och är på ett hiskeligt humör. Jag är otroligt sur. Ännu en natt har gått och ingen förlossning har startat, och jag är nu 4 dagar över tiden. Jag vill å ena sidan att det startar eftersom jag är så trött på att ha ont men å andra sidan vill jag inte att något sker eftersom jag inte vill föda.

Fredrik och Lykke börjar förbereda sig inför förskolan och de blir osams om allt. Jag blir provocerad, lägger mig i och beter mig värre än jag någonsin gjort mot Fredrik. Jag tar bilnycklarna och tänker köra henne själv men det slutar med att vi båda åker med och lämnar Lykke. Jag är fortfarande arg som ett bi av oklar anledning men vi stannar på Espressohouse på vägen hem och tar en varsin kaffe innan Fredrik ska till jobbet.

Väl hemma far Fredrik till jobbet och jag återgår till min vanliga vardasgsyssla: Ligga i soffan och se på tv. Framåt lunch drabbas jag av en yrselliknande huvudvärk och jag överväger att be svärmor hämta Lykke. Men den duktiga flickan i mig tar över så jag packar in mig i bilen och hämtar henne. Eftermiddagen spenderas med iPad så jag får vila tills Fredrik slutade klockan 19.

Lykke nattas och vi startar tvn för att se på GWs mord. Under programmets gång börjar jag känna av sammandragningar av annan karaktär än det vanliga. Jag brukar ha många sammandragningar i det här skedet av graviditeten men dessa ilar plötsligt neråt i snippan. Här hinner jag drabbas av lätt panik och börjar förneka vad jag känner – Jag vill ju inte att det är på riktigt. Jag sätter mig på pilatesbollen efter programmet men väljer istället att gå och lägga mig för att sova bort det. Väl uppe i sovrummet tilltar sammandragningarna och plötsligt kan jag inte annat än göra ljud för att ta mig igenom dem. Nu ringer jag förlossningen och de ber mig komma in genast efter att jag tagit några värkar under samtalet.

Jag går ner till Fredrik och berättar att jag har ringt och att han måste ringa sin mamma. Plötsligt måste jag beta av värkarna genom att stanna upp, huka mig och andas. Eventuellt också morra lite. Fredrik samlar ihop våra saker och svärmor anländer. På vägen ut i bilen hinner jag drabbas av panik igen, jag vill inte och jag är inte redo!

Det har blivit midnatt när vi sätter oss i bilen och vi pratar inte så värst mycket. Fredrik påminner mig om andningen och jag hinner rätta honom då jag anser att han kör fel. Istället för att ta motorvägen ska han plötsligt köra genom stan. Han hävdar än idag att det är bättre att köra där på natten medan jag anser att han helt enkelt körde fel i rena stressen. Jag hinner också notera att nu är det fan tätt mellan värkarna… Det är tätt och det gör ont.. Nära sjukhuset var det renovering på gång och asfalten saknades, vilket gjorde mig otroligt förbannad då det är enda vägen till sjukhuset. Hur tänker de när de river bort asfalten så bilen hoppar fram samtidigt som jag har värkar? Förstår de inte hur ont det gör? Idioter, de kan ju räkna med ett argt samtal från mig så snart det är morgon igen..

Väl framme ska ju parkeringen betalas och jag hinner beta av värkar på parkeringen. Mot bilen och med Fredrik som stöttepelare. Sen ska jag gå hela vägen in på akuten för att lyckas ta mig till förlossningen som är under renovering. Väl inne på akuten finns ingen personal i receptionen och Fredrik ställer sig snällt och väntar….. Ja. ”Man vill ju inte störa.” Jag hamnar på huk med en stol som stöd och försöker fokusera på andningen, för nu gör det fruktansvärt ont så jag misstänker att jag även här gör märkliga ljud för att liksom distrahera mig själv! Det står tre män inne i väntrummet på akuten och ser nervösa ut. Plötsligt kommer den ena fram till mig och lägger en hand på min axel och frågar: ”Are you okay?”. ”No..” får jag fram och börjar skratta åt Fredriks håll. Då får han kontakt med kvinnan i receptionen som suttit vid en dator och hon kallar ner någon från förlossningen. Jag byter stol med Fredriks hjälp och hukar mot en som står närmare hissen. Nu ska vi upp.

Hissdörrarna öppnas och där står en kvinna som ser på mig med ett leende. Minsann, nu var jag på rätt ställe! Det syntes på hela hennes ansikte. Det tar en stund innan jag tar mig upp från stolen som jag ligger över men väl i hissen klappar kvinnan på varenda ficka hon har. Trevande. Sökande. Sen utbrister hon leende ”Hoppsan, jag måste ha glömt mitt kort! Tänka sig!”. Jag. dör. På allvar?! Jodå.. Vi får kalla på receptionisten igen som traskar bort till oss och hjälper oss att starta hissen.

Vi far upp äntligen upp med hissen mot förlossningsavdelningen. Upp på en våg eftersom jag inte vägt mig under graviditeten och den visar stadiga 20 kilo plus. Vilken grej! Vi får följa sköterskan genom korridorerna och det känns som att den förslossningspersonal som vi möter stirrar på mig, och det känns som att de undrar vad jag gör där. Är det verkligen på riktigt? Sen får vi komma in på ett rum och en sköterska ger mig en vit urtvättad skjorta och nättrosor. Jag ifrågasätter genast, hon har ju inte ens undersökt mig! Det är kanske falskt alarm? Jag kanske måste åka hem och vänta? Jag är liksom inte redo för detta… Men hon säger bara att en undersökning behövs inte för att veta att jag behöver byta om och lägga mig på sängen.

Så. Nu är vi här. Klockan är halv ett på natten och vi är på förlossningen. Jag ligger på sängen, som är obekväm och jag är lika rädd som smärtpåverkad. Det gör ont, jag vet inte om jag kommer överleva och jag är så himla varm… Den här härliga stämningen jag hade övertalat mig själv att vi skulle ha, med musik och ett mysigt klimat finns inte ens på världskartan. Jag har så fruktansvärt ont och värkarna är täta. Jag hade en inbillad vision att vi skulle ha det avslappnat, jag och Fredrik skulle kunna småprata mellan värkarna, kanske spela quizkampen och dricka lite juice. Jag skulle berätta hur jag upplever allt och vi skulle se varandra i ögonen och hålla handen. Jag skulle titta på honom och förhoppningsfullt säga (med ett leende): ”Åh, nu kommer en värk” och så skulle vi andas tillsammans genom den. Allt tvärtemot förra förlossningen när jag liksom stängde honom ute. Men nu gör jag samma. Fredrik får serva mig med kylda trasor på pannan, men det är väl allt han tillåts göra. Jag tror minsann jag hinner skälla på honom för att göra det fel också. Han beordras av personalen att ta trasorna och kyla om men nåde honom om han rör trasorna som jag tröstande trycker mot mitt ansikte. Jag vill inte att någon rör min kropp eller något som är i anslutning till mig – Låt mig vara.

Jag får testa lite lustgas och barnmorskan förklarar hur man gör men låter mig sen testa fritt. Med Lykke fick jag också prova lustgas men då kom det med massa pekpinnar och jag fick höra att jag gjorde fel vilket resulterade att jag slog bakut och vägrade. Jag testar och känner en viss trygghet med den – men hjälper gör den inte direkt. Däremot är den svala masken en skön grej att fokusera på och det susande ljudet akompanjeras rätt snyggt med mina morrande, vrål och grymtande.

Jag vet inte riktigt själv vad som händer men plötsligt eskalerar smärtan enormt och min rumpa hamnar i farozonen. Att jag fick en känsla av att behöva bajsa är en underdrift.. Jag höll på att sprängas, neråt. Jag bara vrålar rakt ut i panik! Barnmorskan som sitter och skriver lite på datorn vänder sig mot mig, mitt i en värk, med meningen: ”Nu klipper vi trosorna!”

Nu har jag barnmorskan och en sköterska i fotänden av sängen och Fredrik står bredvid mig och ser lidande ut, alla är koncentrerade på sitt. Mitt i en annan värk känner jag hur något brister i snippy och jag upplever som att jag kissar ner mig helt utom min kontroll. Jag frågar flämtande om vattnet gick och alla svarar glatt jakande. Då är klockan 01.35. Fem minuter senare drar krystvärkarna igång ordentligt och 01.50 är allt över. Pang, tjong, bom. Jag minns hur barnmorskan ber mig ta emot henne, precis som jag sagt att ville, men att jag vägrar. Hon säger upprepat ”Nu kommer bebisen, nu får du ta henne!” medan jag chockat svarar ”nej, nej, nej!”. Det blir barnmorskan Marie som tar emot vår dotter och med flinka fingrar snurrar hon lös navelsträngen som satt kring bebisens hals. Marie, med sitt mjuka sätt, som stöttat och peppat mig under hela timmen vi hinner vara där.

”Det kom en bebis!”

Den 17 maj 2017 föds Nell Anne Evy Samevall och läggs på min mage. 3705 gram lätt och 48 centimeter lång.  Jag minns inte om hon skriker men jag minns att hon kissar på mig och hur det rinner varm vätska överallt. Jag minns chocken över att det plötsligt fanns en bebis och jag minns min egen exalterade och chockade röst upprepa ”Det är en bebis!”. Jag kunde inte förstå att det faktiskt kom en bebis. Jag minns Fredriks blick och våra tårar. Och jag minns hur jag plötsligt älskade henne. Hon. Min unge, som jag önskat bort så många gånger, hon som jag trodde skulle förstöra allt. Jag älskade henne omgående och visste att jag aldrig någonsin släpper henne ifrån mig. Hon är ju min, och Fredriks. Lykkes lillasyster är ju här. Nu är familjen komplett.

 

Så gick det till när Nell kom till världen. Ingen dog. Några fick panik. Någon  var rädd och någon var lugn. Det var inte blodigt eller kaosartat.

Det gick alltså precis som det ska. 

Med denna berättade vi att vårt barn var här! Vår första bild.

Nell. Lilla nyfödda Nell.

Den första sniffen.. Lykkes efterlängtade lillasyster.

De

Nu 5 månader. Vår älskade solstråle!