Den sista droppen 

Den här förmiddagen bröt jag ihop. Jag ville bara lämna bebisen i vagnen och gå därifrån. 

Efter en påfrestande förmiddag med det stor barnet så for hon och pappan för att köpa en såg. Så snart bilen lämnat uppfarten slår Nell igång och börjar gråta. Jag testar att amma utan framgång, kollar blöjan, sjalar upp, sjalar ner, vaggar i famnen, vaggar i vagnen och efter nästan en timme känner jag hur allt rinner ur mig. 

Jag är ganska ”chill” med Nells gråt och kan oftast känna att det är lugnt och kommer gå över, för det kommer göra det. Kolik är junågot  som går över.  Hon blir två månader idag och har redan bytt ut en hel del gråt mot skratt, det blir bättre och bättre. Men ibland kan jag inte se det, då blir bägaren full och det rinner över. Idag rann det över. Jag står och vaggar vagnen och tårarna rinner, på oss båda. Plötsligt känner jag att jag måste därifrån för jag kan inte det här. Jag kan ju inte ta hand om henne! Jag klarar inte mer. 

Tack och lov fick jag tag i Tessan. Min klippa i det stormiga livshavet. Hon kunde påminna mig om hur det kommer gå över och att jag inte kan ska gå ifrån henne. ”Förstår det. Men vi gör inte så. Inte idag”. Hon påminde mig om att pussa de små kinderna och försöka andas på det sätt som går. Jag började leta ytan igen. 

Nell gråter fortfarande men Fredrik är hemma igen. Han har tagit över vaggandet och jag har gått därifrån. Jag ligger uppe i sängen och luktar på Lykkes kudde. Snart ska jag gå ner igen, knyta upp Nell i sjalen och dansa henne till sömns i trädgården. Jag klarar det. Som varje dag. 


One thought on “Den sista droppen 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s