Som den samlade personen jag är

Jag gick upp på övervåningen och klädde på mig. Shorts och en t-shirt kändes lagom eftersom solen sken och jag skulle klippa gräset. Jag går ut och släpar fram gräsklipparen och känner hur huden knottrar sig, solen gör inte riktigt sitt jobb och det blåser riktigt kyligt. Nåväl, bara att vända in efter en kofta.

I uterummet ligger min terracottafärgade ullkofta och jag tänker att den blir lagom med sina korta ärmar. Jag sveper den om mig och känner ett stick i ryggen följt av en svidande känsla som försvinner lika snabbt som den kom. Vad fan hände? Plötsligt börjar det bränna och jag får panik. Sömnbristen gör min hjärna seg och jag kan för allt i världen inte förstå vad som hände. Jag sliter av mig koftan och hör ett surr samt ser en mörk figur flyga iväg. En geting.

Jag börjar skrika som den samlade personen jag är. Eh…. Jag skriker osammanhängande till Fredrik. Inte bara för att jag blivit getingstucken, utan även av ilska för att han tydligen inte ens hör vad jag säger och inte kommer rusande. Till slut kommer Fredrik och jag börjar lugna mig. Han kunde titta och konstatera att jag var getingstucken i ryggen. Fan så ont det gjorde!

Jag ringde till Emma som är biodlare och fick råd hur jag skulle hantera sticket. Lite honung på och ett plåster. Det hjälpte snabbt men idag kliar det.

Inte nog med att sommaren sviker med vädret, jag blev också getingstucken. Sommaren 2017 kvalar lätt in som sämsta sommaren ever.
Fint hallon en någorlunda solig dag.

Den sista droppen 

Den här förmiddagen bröt jag ihop. Jag ville bara lämna bebisen i vagnen och gå därifrån. 

Efter en påfrestande förmiddag med det stor barnet så for hon och pappan för att köpa en såg. Så snart bilen lämnat uppfarten slår Nell igång och börjar gråta. Jag testar att amma utan framgång, kollar blöjan, sjalar upp, sjalar ner, vaggar i famnen, vaggar i vagnen och efter nästan en timme känner jag hur allt rinner ur mig. 

Jag är ganska ”chill” med Nells gråt och kan oftast känna att det är lugnt och kommer gå över, för det kommer göra det. Kolik är junågot  som går över.  Hon blir två månader idag och har redan bytt ut en hel del gråt mot skratt, det blir bättre och bättre. Men ibland kan jag inte se det, då blir bägaren full och det rinner över. Idag rann det över. Jag står och vaggar vagnen och tårarna rinner, på oss båda. Plötsligt känner jag att jag måste därifrån för jag kan inte det här. Jag kan ju inte ta hand om henne! Jag klarar inte mer. 

Tack och lov fick jag tag i Tessan. Min klippa i det stormiga livshavet. Hon kunde påminna mig om hur det kommer gå över och att jag inte kan ska gå ifrån henne. ”Förstår det. Men vi gör inte så. Inte idag”. Hon påminde mig om att pussa de små kinderna och försöka andas på det sätt som går. Jag började leta ytan igen. 

Nell gråter fortfarande men Fredrik är hemma igen. Han har tagit över vaggandet och jag har gått därifrån. Jag ligger uppe i sängen och luktar på Lykkes kudde. Snart ska jag gå ner igen, knyta upp Nell i sjalen och dansa henne till sömns i trädgården. Jag klarar det. Som varje dag. 


Det här trodde jag väl aldrig…

Jag har alltid velat ha höns. En flock med tama små höns och en maffig tupp! Ni vet en sån med stora byxor och fluffig krage? Fredrik däremot har aldrig varit sugen på höns även om han medgett att silkeshönsen är ganska söta. 

När vi beslutade oss för att flytta neråt Skåne drogs jag åt en mindre gård med möjlighet till djurhållning medan Fredrik sökte sig till klassiska villaområden. En kompromiss ledde oss dit vi landande till slut – i ett villaområde på landet. Inte direkt någon djurhållningsmöjlighet dock och grannarna skulle väl få fnatt om vi langade in en lammflock i trädgården. Lammen med för den delen.

Nåväl, åter till hönsen. En flock höns skulle inte gå väl i en villaträdgård då de flyger och låter en hel del. Och en tupp.. Bah, inte ens att snacka om! Vaktlar fick det bli. Mina fina små dinosauriefåglar! De kväker som grodor och tupparna låter som något från ett tv-spel, de lägger söta små ägg och de går att kela med – även om de helst slipper. De är faktiskt riktigt festliga! 


Igår var vi på smådjursmarknad med intentionen att få in lite nytt blod hos vaktlarna. Då vår flock börjar bli gamla så står vi nu med lite för få hönor per tupp. Men nä, vi är rätt kräsna med färger och hittade inga som lockade. Däremot traskade Fredrik och Lykke en vända själva och kom tillbaka med en kartong. ”Överraskning!” jublade Lykke! 


I kartongen fanns två kycklingar. Dvärgsilkeshöns. Två små, små vita kycklingar. Fredrik hävdar att det är en bröllopspresent och skyller sitt tidigare ”nej till silkeshöns” på att han faktiskt aldrig hade sett en på riktigt – och de var ju jättesöta! Inte heller flyger de eller låter särskilt mycket. Så ja. Säg hej till Rio och Irma! 


Nu ska vi jobba stenhårt för att få dem tama så de kan få gå fritt i trädgården när de blivit lite större. Plus att det finns en viss hund som behöver öva sig på att de FÅR gå i vår trädgård… 

Bajs i brevlådan

Häromdagen fick vi bajs i brevlådan, igen. Eller ja, tack och lov inte en fysisk bajskorv men en psykisk. Typ. En främlingsfientlig grupp la propaganda i vår brevlåda. Bajs. I Stockholm fick vi det en gång sen satte vi upp en skylt där vi avböjde främlingsfientlig reklam och vips fick vi inte ens från SD längre. Det är fint med självinsikt!

I flytten försvann skylten och nu har det börjat komma flyers av gräslig karaktär så jag fixade en ny skylt! Många har frågat var de kan köpa den men det är bara gjort av mig i, tro det eller ej, Word. Här är dokumentet, printa ut, välj vilken variant och tejpa upp för en renare brevlåda!


Klicka här för att ta del av dokumentet👉🏻 BREVLÅDA