”Det gick ju bra sist”

Att jag är förlossningsrädd denna gången är inget jag förnekar, snarare tvärtom, jag är rätt öppen med det i hopp om att det ska hjälpa mig. Min rädsla handlar i första rummet inte om smärtan, även om jag till och från påminns om hur jävligt det kommer bli samt ifrågasätter jag hur dum jag är som utsätter mig för det igen. För datt det gör skitont att föda barn vet jag ju nu! Men främst handlar det om en rädsla för att dö eller skadas. Jag är livrädd för att något ska gå fel och jag antingen dör där och då, eller att jag drabbas av en förlossningsskada som jag sedan får dras med. Något som påverkar min förmåga att vara med Lykke och som drar ner min livskvalité, något som hindrar mig att göra sådant jag vill. Precis så som foglossningen gör nu. När foglossningen inte stjäl hela mitt liv längre så måste jag kunna leva igen, jag klarar inte av att vara så här stillasittande och missa Lykkes vardag.

Jag har börjat läsa boken ‘Föda utan rädsla’ och har kommit ungefär halvvägs. Den har många bra poänger och jag kan känna igen mig i mycket. Jag hade kommit en bra bit på vägen rent mentalt kände jag, tills jag öppnade dagstidningarna idag och möttes av rubriker gällande en kvinna som dött under förlossningen. I fredags dog Lara. Hon skulle föda sitt andra tvillingpar på sjukhuset i Kristianstad. Samma förlossningmottagning som jag beräknas föda mitt barn på. Hon dog av en ”läkarmiss”, de drog sönder hennes moderkaka.

– Det som har hänt är helt fruktansvärt. Alla är förkrossade. Detta är inget som ska hända, men det hände tyvärr ändå, säger Sergio Padoan, chefsläkare med ansvar för kirurgivården i östra Skåne.

Det ska inte hända, men hände ändå, tyvärr. Ja. Så himla rimligt sagt. Dåså.

Det är exakt det här jag menar! Det spelar ingen roll att jag är en frisk kvinna med en ”normal” graviditet och en ”normal” förlossning i bagaget, jag är ändå inte säker! Det kan vara Lykke som inte får tillbaka sin mamma, pga något som råkade hända fast det inte ska. Min förra förlossning gick som sagt bra, som man säger. Jag drabbades inte av några bristningar, fick en pigg bebis och det värsta efterföljande jag drabbade av var hemorrojder. Jag borde känna mig trygg denna gången. Istället känner jag tvärt om. Att trösta mig med att ”det gick ju bra sist”, ”kvinnor har fött barn i alla tider” eller ”men det händer ju så sällan” funkar inte. Sällan innebär att det händer, och med en ”normal” förlossning bakom mig så kanske det är min tur nu. Och det är ju inte direkt mörkat att förlossningspersonal går på knäna..

Sen Lykke kom har jag blivit mer medveten om min dödlighet. Inte bara min, utan även hennes såklart. Och Fredriks. Vi behöver varandra, vi är en familj. Jag kan inte åka in till förlossningen och sen inte komma tillbaka mer, men tänk om det händer? Tänk om jag kommer hem igen men inte funkar som förut längre? Kommer vi kunna anpassa huset för en rullstol? Lykke ska inte behöva gå igenom något sådant! Allt ska bara bli som det var innan graviditeten, bara det att det efterlängtade syskonet ska finnas.

Det är helt fruktansvärt att den här kvinnan dog. Hon har flera barn hemma som inte får tillbaka sin mamma och  en man som plötsligt blev ensam med fyra barn. De skulle fara in på sjukhuset och förgylla familjen med två små medlemmar till, men istället för att tre personer kom hem igen så saknas en för alltid. Det skulle inte hända, men det hände. ”Tyvärr”, hälsar förlossningsvården i välfärdslandet Sverige år 2017.

 

One thought on “”Det gick ju bra sist”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s