Nu börjar vi gissa!

Nu är det väl ändå dags! Let the gissningslek begin känner jag.

Idag är jag i vecka 34 och jag vet att de kommande veckorna kommer springa förbi då jag har märkt att kalendern är tjock. Eller ja, tjock och tjock. Läkaren, kuratorn, barnmorskan, ultraljud, profylax, födelsedagar och sjukgymnast är sådant som håller den tjock. Med Lykke så gissade ingen rätt på vilket datum hon skulle födas utan alla gissade för sent. Lykke var beräknad till den 25/7 men hon föddes den 7/7 (efter att förlossningen först startades men kunde stoppas medicinskt i juni), och första gissningen var den 8/7. Så ingen hade rätt!

13239885_10153518291001722_7697911162894151377_n

Den här bebisen då? När kommer den tror ni? Enligt första ultraljudet är datumet 12/5 och enligt rutinultraljudet är datumet den 20/5. Vi har dock valt att gå på den 12/5 då bebisar växer i samma takt i början. Egentligen är datumet rätt oviktigt, bebisen gör ju som den vill ändå. Men nu är det fritt fram att gissa! Ni kan gissa på födelsedatum, vikt, längd och kön om ni vill. Tid också om ni känner er så säkra! Jag för in alla gissningar här nedan.

Heja!

April:

28: Lina 3350g, 49cm, flicka. Matilda 3152g, 49cm.

29: Jenny 3445g, 49cm.

Maj:

1: Greta 3272g, 49cm.

2: Josefin 3802g, 52cm.

6: Korina 3960g, 52cm, pojke

9: Petra 3120g, 50cm, flicka.

10: Farmor Anne 3483g, 50cm

16: Hanna 3570g, 50cm, flicka

img_2133

Rosa, den farliga färgen

Lykke, jag och hennes pappa kliver in på Polarn och Pyret. Lykke behöver nya skalkläder eftersom hon tydligen växt en meter sen i höstas. Vi möts direkt av den nya kollektionens klara färger: orange, rosa, röd, grön, ljusblå och mörkblå. De är verkligen jättefina!

Jag fastnar direkt för den gröna och den orangea jackan, pappan gillar den ljusblå. Lykke fastnar för tågbanan mitt i rummet. Jag och pappan börjar kika på jackorna och diskuterar vilken vi ska välja eftersom vi inte är överens. Sen slår det oss att vi kanske ska fråga huvudpersonen. Lykke väljer direkt den rosa. Det var ju inte vad vi hade tänkt.. Måste hon alltid ha rosa..?


Varken jag eller Lykkes pappa gillar rosa särskilt mycket. Jag gillar jordiga toner och han gillar, tja, jag vet faktiskt inte – men lite nedtonade färger. Vi båda gillar lite tuffare kläder och trivs i snygga jeans och en enkel t-shirt med schysst passform. Kanske med ett tryck. Så skulle jag gärna se Lykke klä sig, förstå hur coolt med snygga (mjuka) jeans och en cool tisha?

Lykke är snart 4 år. Hon har skaffat egna preferenser gällande kläder, film, mat osv. Precis som jag. Jag vet ju vad jag gillar. När jag hade min möhippa hade Fredrik packat en väska åt mig. I den fanns saker jag inte alls tycker matchar och sådant jag inte alls trivs i. Han lyckades verkligen pricka helt fel, och jag minns hur besviken jag blev när jag skulle byta om för kvällens middag och inte alls kunde känna mig fin eller bekväm, utan bara ”utklädd”. Han däremot ansåg att han hade packat jättefina saker!

Det här är något jag påminner mig själv om ibland. Jag kände mig inte bekväm då men Fredrik tyckte att det var fint. Vi har ändå lite olika smak. Precis som att jag, Fredrik och Lykke inte heller delar smak bara för att vi råkar ingå i samma familj.

Lykke älskar rosa, blått och rött. Hon älskar kjolar, klänningar och glitter. Hon gillar mönster och stora tryck, gärna med Frost eller My Little Pony. Helst vill hon blanda allt  för att kunna använda alla sina favvoplagg samtidigt vilket leder till en himla röra, kan en tycka. Men då känner hon sig allra finast; Med my little pony-tights, en snurrkjol och en tröja i glada färger. Vem är jag att hävda att det är fel? Varför ska hon inte få ha det på sig?

Ofta får vi påminna varandra, jag och pappan, att det är faktiskt Lykke som ska ha kläderna på sig. Det är hon som ska vara bekväm och trivas – inte vi. Vi får ju bestämma vad vi ska ha på oss utifrån vad vi trivs i, varför ska vi neka henne det? Om hon nu vill ha en rosa jacka och inte en grön så rör det ju inte oss i ryggen egentligen, det är ju inte vi som ska använda jackan.

Som sagt, nu har hon dragit iväg en sväng på längden och garderoben behöver uppdateras till 110/116 inom kort, så jag tänker försöka vara taktisk. Jag har köpt enfärgade kjolar för att bryta av lite på mitten, och kjolar älskar hon.  Men sen får jag bara acceptera att det inte är någon idé i nuläget att köpa jeans och ”stilrena” tröjor till exempel, det är plagg hon inte gillar. Klänning och leggings eller kjol och leggings är vad som är aktuellt.

Jag hittade min stil genom att få prova mig fram. Jag har kört all in på prinsess-looken, drunknat i snurrklänningskjolar och varit emo. Jag har hunnit med att testa åt alla håll. Jag har följt samhällets normer men också känt behovet att bryta mig fri och göra tvärtom. Nu har jag hittat mig, men det tog tid. Lykke måste också få chansen utan att vi föräldrar styr henne – det finns så mycket annat för henne att förhålla sig till, omedvetet. Varför Lykke älskar Frost eller glitter vet vi inte, det kan finnas många anledningar. Det finns en rådande popkultur även hos barn och just nu är Frost och My Little Pony i topp. Älskar hon det för att andra gör det, för att hon upplever att det förväntas av henne (som flicka pga ovan nämnda attribut anses som ”tjejiga” av samhället) eller älskar hon det för att det tilltalar henne? Eller är det en kombination? Oavsett anledningen till förälskelsen i färgen rosa eller Elsa så är det en äkta känsla i henne, det är vad hon vill ha. Jag skulle aldrig ifrågasätta en vuxens användande av en t-shirt med Jurassic Park-tryck till exempel, ”Jaha, har du en filmtröja nu bara för att du tror att det förväntas av dig som man?”.

Genus för mig handlar om att man väljer själv. En genusmedveten förälder låter sitt barn prova allt, inget ska tas bort eller styras om.  Jag har pratat om det här en miljon gånger, förespråkar ett genusmedvetet föräldraskap och tankesätt över lag, men jag tycker det är SÅ viktigt, speciellt nu när jag själv insåg att jag fastnade där. Jag är en del av samhället som det så hårt sitter inpräntat i vem ska ”får” bära vad, vad som är ”pojkigt” vs ”tjejigt”, jag är så rädd att göra fel och styra in mitt barn i olika fack. Men jag försökte få mitt barn att välja om av helt egoistiska anledningar: jag gillar inte rosa och ”hon kan väl för en gångs skull ta något annat än rosa…”, när jag egentligen inte borde lägga någon som helst värdering i barnets val. Mitt barn tycker om rosa just nu, och hon råkar ha en snippa. Hon identifierar sig som tjej. Det gör mig varken till mer eller mindre medveten förälder för att hon valt en rosa jacka. Anledningen till att hon valt en rosa jacka är egentligen irrelevant, det viktiga är att hon trivs i sin jacka.


Så här ger jag mig själv en påminnelse: Rosa är en färg. Precis som blå, grön, orange och lila. Färger är för alla. Alltid. Hon behöver inte skyddas, hon gör redan sina egna val och är en otroligt stark individ. Rosa kommer inte göra henne svagare.

Och ja hon måste tydligen alltid ha rosa just nu. Låt henne, Angelica.

 

”Det gick ju bra sist”

Att jag är förlossningsrädd denna gången är inget jag förnekar, snarare tvärtom, jag är rätt öppen med det i hopp om att det ska hjälpa mig. Min rädsla handlar i första rummet inte om smärtan, även om jag till och från påminns om hur jävligt det kommer bli samt ifrågasätter jag hur dum jag är som utsätter mig för det igen. För datt det gör skitont att föda barn vet jag ju nu! Men främst handlar det om en rädsla för att dö eller skadas. Jag är livrädd för att något ska gå fel och jag antingen dör där och då, eller att jag drabbas av en förlossningsskada som jag sedan får dras med. Något som påverkar min förmåga att vara med Lykke och som drar ner min livskvalité, något som hindrar mig att göra sådant jag vill. Precis så som foglossningen gör nu. När foglossningen inte stjäl hela mitt liv längre så måste jag kunna leva igen, jag klarar inte av att vara så här stillasittande och missa Lykkes vardag.

Jag har börjat läsa boken ‘Föda utan rädsla’ och har kommit ungefär halvvägs. Den har många bra poänger och jag kan känna igen mig i mycket. Jag hade kommit en bra bit på vägen rent mentalt kände jag, tills jag öppnade dagstidningarna idag och möttes av rubriker gällande en kvinna som dött under förlossningen. I fredags dog Lara. Hon skulle föda sitt andra tvillingpar på sjukhuset i Kristianstad. Samma förlossningmottagning som jag beräknas föda mitt barn på. Hon dog av en ”läkarmiss”, de drog sönder hennes moderkaka.

– Det som har hänt är helt fruktansvärt. Alla är förkrossade. Detta är inget som ska hända, men det hände tyvärr ändå, säger Sergio Padoan, chefsläkare med ansvar för kirurgivården i östra Skåne.

Det ska inte hända, men hände ändå, tyvärr. Ja. Så himla rimligt sagt. Dåså.

Det är exakt det här jag menar! Det spelar ingen roll att jag är en frisk kvinna med en ”normal” graviditet och en ”normal” förlossning i bagaget, jag är ändå inte säker! Det kan vara Lykke som inte får tillbaka sin mamma, pga något som råkade hända fast det inte ska. Min förra förlossning gick som sagt bra, som man säger. Jag drabbades inte av några bristningar, fick en pigg bebis och det värsta efterföljande jag drabbade av var hemorrojder. Jag borde känna mig trygg denna gången. Istället känner jag tvärt om. Att trösta mig med att ”det gick ju bra sist”, ”kvinnor har fött barn i alla tider” eller ”men det händer ju så sällan” funkar inte. Sällan innebär att det händer, och med en ”normal” förlossning bakom mig så kanske det är min tur nu. Och det är ju inte direkt mörkat att förlossningspersonal går på knäna..

Sen Lykke kom har jag blivit mer medveten om min dödlighet. Inte bara min, utan även hennes såklart. Och Fredriks. Vi behöver varandra, vi är en familj. Jag kan inte åka in till förlossningen och sen inte komma tillbaka mer, men tänk om det händer? Tänk om jag kommer hem igen men inte funkar som förut längre? Kommer vi kunna anpassa huset för en rullstol? Lykke ska inte behöva gå igenom något sådant! Allt ska bara bli som det var innan graviditeten, bara det att det efterlängtade syskonet ska finnas.

Det är helt fruktansvärt att den här kvinnan dog. Hon har flera barn hemma som inte får tillbaka sin mamma och  en man som plötsligt blev ensam med fyra barn. De skulle fara in på sjukhuset och förgylla familjen med två små medlemmar till, men istället för att tre personer kom hem igen så saknas en för alltid. Det skulle inte hända, men det hände. ”Tyvärr”, hälsar förlossningsvården i välfärdslandet Sverige år 2017.