Att glida på patriarkatmackan


Den här snubben känner ni nog igen. Det är Fredrik, min man och pappa till våra barn. Han och jag är ett team. Vi har ett hus tillsammans och vi har snart 2 barn ihop, med allt vad det innebär – och det är ju inte lite.

Jag provoceras av hur många snubbar som tillåts smita undan allt vad ansvar heter pga den förlegade strukturen som ännu kan anses som norm i samhället! Med ansvar menar jag hushåll, husdjur, barn, trädgård osv. Ni vet allt sådant som måste tas omhand inom det gemensamma familjelivet. Värre än de som smiter undan är de män som deltar i sysslorna, men ska ha cred för det. Jag ser inget fel med att ge varandra cred men allt för sällan ges det till kvinnor för samma eller liknande saker. ”Tog du bebisen h  e l a natten? Åh, vad du är duktig!” fick ingen mamma någonsin höra. ”Nämen, har du dammsugit? Din man kan då skatta sig lycklig!” sa ingen till en kvinna, ever.

Som gravid är jag med i en del gruppen på Facebook för gravida och nyblivna mammor. Flera gånger om dagen möts jag av inlägg från utmattade brudar vars snubbar inte lyfter ett finger, de undrar om andra får någon tid för sig själv, det är tjejer som känner sig ensamma, tjejer som undrar när de ska få sova eller duscha, och än värre – tjejer som prisar deras snubbar när de gör, enligt mig, mangrisiga saker. Ett exempel: Nybliven mamma får inte sova alls. Hon hade sagt till sin snubbe att hon var så trött och behövde mer sömn. Han flyttar in spjälsängen och skötbordet till sovrummet, så hon får närmare. Wow! Vilken fin kille, prisar massorna. Nä, säger jag. Han kanske skulle kunna ta bebisen någon gång om natten, det funkar  ju eftersom just denna bebis äter ersättning? En gång kanske. Mamman tar ju bebisen hela tiden, varje natt. Vaaaarje natt. Och varje dag. Annat exempel: Mamma till förskolebarn barn bli akut kräksjuk, precis som barnet. Hon ringer hem sin sambo från After Work då hon känner att situationen blir övermäktig. Den stackars sambon blir arg, ringer sin mamma (oklart varför?) som även hon blir arg över att den magsjuka mamman förstörde hans kväll. Alltså..? Jag behöver nog inte ens förklara vad jag tänker här. Tänk om situationen var omvänd.. Men en mamma ska ju faktiskt mäkta med det där, hon valde faktiskt att skaffa barn.

14368877_1044150202370637_1809311533699780560_n

Kommentarerna som oftast ses i grupperna är av andra tjejer som kan relatera och vissa som anser att det är kvinnans jobb och att hon skulle tänkt på det innan hon skaffade barn. Hon skammas alltså för att hon anser att den andra föräldern bör ta ansvar, för att man bör hjälpas åt med sitt gemensamma barn. Värsta jag läst på länge var: Kul för er om att ni kan komma överens så du också kan få ha en hobby, men det ska man inte ta för givet.

Jag blir förbannad. Varför tas det för givet att pappan får ha en hobby då? Varför får han sova hela nätter jämt? Varför får han vara trött och slippa städa/laga mat/hämta-lämna på föris/byta blöjor? Det är ju helt orimligt. Varför tappar kvinnan sina rättigheter så snart hon bildat familj? Jag brukar presentera hur ett jämställd förhållande kan se ut. Jämställdhet för oss är inte att dela varje bajsblöja på mitten utan att se vilka behov som finns och dela upp dem någorlunda utifrån rådande läge: tidsmässigt, psykiskt och fysiskt. Det handlar om att ingen ska känna att den drar det tyngre lasset, hela tiden.

Hemma hos oss funkar det inte att Fredrik glassar runt med hjälp av patriarkatet. Inte för att han har försökt, tack och lov. Vi är två personer som är likvärdiga föräldrar och husägare. Vi delar på sömnen under lediga dagar, ena morgonen får min man sovmorgon och kan göra vad han vill på övervåningen tills han väljer att komma ner. Nästa morgon är det min tur. Då kan jag välja att sova, kolla netflix, lyssna på fågelkvitter eller vad jag nu vill – det är min tid. Har jag mer ork den där torsdagen när det behövs dammsugas så gör jag det, har min man ork så gör han det. Orkar ingen skiter vi i det just då. Min man gillar att laga mat, men det gör inte jag, så det är hans grej men under tiden får ju jag se till att rodda barnet. Åker jag och handlar så är ju såklart Fredrik hemma med barnet, men inte fan är han barnvakt för det. Fredrik gymmar och jag fixar naglarna ibland, vi bokar upp oss på saker vi vill göra och RÄKNAR faktiskt med att den andra föräldern håller ställningarna på hemmaplan. Det går åt båda hållen, jag har samma rättigheter som min man – trots att bebisen kom ur min kropp.

När nästa bebis väljer att komma så får ju jag stå för matning av hen, eftersom vi tänker amma och jag är den med de mjölkstinna brösten. Men det påverkar ju inte vår jämställdhet, det finns massor av saker att göra i vårt hushåll! Som sagt, det handlar inte om att mata varannan gång eller byta varannan blöja utan om att se vilka behov som finns. När jag ammar kanske Fredrik leker med Lykke under tiden? Jag ammar, han betalar räkningarna. Jag ammar, han lagar mat. Det finns alltid något som måste göras, och amningen måste göras precis som allt annat.


Jag hoppas att den här texten kan peppa någon som inte trivs att faktiskt se över sin situation. Om du inte är nöjd med hur du har det så säg ifrån! Alla, oavsett kön, har faktiskt samma rättigheter men många av oss är uppväxta i ett samhälle som porträtterar kvinnan på ett 1900-tals vis. Vi har väl ändå kommit längre..?  Varför ska du sköta det mesta bara för att du är kvinna? Ifrågasätt! Vi måste börja lyfta faktumet att det är en rätt förlegad och sunkig syn att kvinnorna ska dra det största lasset med hem och barn. Det är dags att bli mer medvetna nu, det är slutglidet på patriarkatmackan känner jag!

18 thoughts on “Att glida på patriarkatmackan

    • angelicasamevall skriver:

      Då får det stå för dem och då ska en inte gnälla 😉 Vi gör våra val. Min man får tex inte vattna mina pelargoner – men då kan jag ju inte sura den dagen jag ansåg att han borde ha gjort det. Öppen dialog är svaret tror jag!

      Gilla

  1. Sara skriver:

    När vår tiomånaders blev magsjuk och kräktes och bajsade ner sängen, mig och sig själv så jag fick bädda rent i sängen tre gånger och gjorde av med alla våra badhanddukar och sov sammanlagt en timme så behagade sig inte barnens pappa att komma hem från sin AW. Han kom inte heller hem när den var slut, då gick han hem till en kompis. Kom han hem tidigt dagen efter för att byta av mig? Nä. Kl 17 kom han hem, trots att han mycket väl visste hur situationen var hemma.
    Det här var inte första gången han ignorerat mitt behov. Men det fick bli den sista.
    Vi separerade för ungefär tre månader sen, och jag kan väl inte påstå att han tar sitt ansvar nu heller…

    Gilla

    • Helene skriver:

      Bra att ni gick skilda vägar även om det är tungt att vara ensam förälder. En person som så till den milda grad skiter i den han delar livet med är det bättre att vara utan. Hoppas du får bra stöd av din omgivning. Det fick jag och det är viktigt. Fostra ett jämställt barn och lev väl❣️

      Gilla

      • Sara skriver:

        Hej! Tack för omtanken! ❤️
        Ja, jag får jättebra stöd av vänner och familj. Så det känns helt ok ändå. Även om det såklart är riktigt jobbigt bitvis.

        Gilla

  2. Malin skriver:

    Jag blir matt varenda gång jag hör eller läser om sådana här situationer. I min värld finns det liksom inte på kartan att min snubbe INTE skulle diska/tvätta/ta ansvar för vårt GEMENSAMMA barn. Men tror det ligger så djupt rotat i människor, hur rollerna i en familj är uppdelade. Både min man och jag är uppväxta i familjer där våra pappor gjort hushållsarbetet lika mkt som våra mammor och jag tror man påverkas (mer än man ibland vill) av sin egen uppväxt.
    Inte sällan jag hör kollegor som gjort listor till sina män med uppgifter så som -dammsuga -städa toaletten osv osv….. Jag hade blivit skogstokig om jag fått en lista med olika uppgifter att bocka av under en lediga dag. Och lika provocerad blir jag när jag får en förvånad fråga ”åååh, men… är din man hemma då??” När jag precis berättat att barnet är sjukt och jag uppenbarligen är på jobbet.

    Gilla

  3. Eva skriver:

    Hej ! När jag skrev en tenta i socialpolitik om vårdnad skillsmässa och sådant , då skrev jag att mödrar var hemma med barnet det första året och fixar det mesta då, mannen kommer hem och vänjer sig fort att kvinnan har skött markservicen. Nör kvinnan återgår till arbetslivet har mannen fortfarande låtit kvinnan ta all markservice i hemmet och efter ett tag har kvinnan fått funderingen att hon gör allt och skiljer hon sig behöver hon inte sköta servica av fullvuxen man, sedan tyckte jag att det lät lite för bittert och skrev om det till läraren när han skulle opponera på min tenta. Han tyckte att det var klockrent, paff blev jag för läraren var en man i trettioårsåldern( forskare) Nu har ju några månader blivit vikta till männen och det är bra! Det gemensamma projektet borde vara barn och hem och man ska hjälpas åt! 😀 Och vill en man inte vara delaktig så har han ju självt ställt sig utanför sin familj!

    Gilla

  4. Anna skriver:

    Åh du har sååå rätt!! Man delar ju upp familjelivet så som man trivs att ha det och behandlar varandra med respekt liksom. Alla familjemedlemmar är ju värda uppskattning oavsett roll och kön. Min gubbe längtar efter pappaledigheten, fattar inte hur en pappa inte kan vilja vara med sina barn när dom har världens möjlighet att knyta en så nära och fin relation redan från start ❤ en relation som oftast finns naturligt mellan mamma och barn redan från graviditeten.

    Gilla

  5. Anita Bøen skriver:

    Vi har det som er 🙂 Skulle bli skogstokig om jag hade levt ii dom där relationerna där pappan är ”barnvakt” åt sitt eget barn. Jag tänker också vad ger det för signaler till barnen? Hur blir barnen själv i sina framtida relationer om dom har en mamma som gör allt och en pappa som hänger i garaget hela dagarna typ…

    Gilla

  6. Helene skriver:

    Ja det verkar inte ha hänt så mycket… ibland undrar jag hur tjejer tänker. Många säger att JAG ska ha all ledighet (typ; jag är värd det då jag burit barnet i 9 månader…) Tycker att ledigheten ska delas mer och att det ska vara tvingande. Vill inte pappan ta ut ledighet så förfaller den. Gillar inte att behöva betala skatt för att ojämställdheten ska fortsätta. Sen jobbar VÄLDIGT många kvinnor deltid ganska länge och blir förvånade när pensionen blir låg. Men deltiden är ett fritt val som ger många konsekvenser. Måste man hämta tidigt kan man väl dela deltiden så BÅDA jobbat typ 90%… våra barn gör som vi gör och vi ska inte heller glömma att vi som mammor har ett ansvar att fostra våra söner (och i viss mån våra barns fäder)… Mina barn är stora, 46, 30 och 25 men min man har varit hemma med dem, lagat mat, delat vab, bytt blöjor och tagit vaknätter av just de skäl som Angelica anger. Nu är vi snart pensionärer och han lagar numera maten för jämnan eftersom jag tycker det är trist och vi delar det mesta på samma sätt som du gör med din man. Tror inte att det är en generationsfråga utan att kvinnor måste se sitt eget värde och ställa krav i de fall ens partner inte finns där på det sätt man kan förvänta sig. Jag säger grattis till dig Angelica men inte för att din man ”hjälper till” utan för att du hittat en jämbördig partner i livet. Förhoppningsvis blir ert liv tillsammans långt och givande.

    Gilla

  7. Ava skriver:

    Bra skrivet och jag håller med till 100%!

    Har precis som du reagerat på kvinnors inlägg i dessa grupper på Facebook, och jag blir på riktigt mörkrädd. Jag trodde att vi var på väg mot lite ljusare tider, men det låter som 50-talet fortfarande när man läser vad folk är med om. Så fruktansvärt beklämmande!

    Gilla

  8. Lisen skriver:

    Åh känner så väl igen detta, innan föräldraledigheten delade vi någorlunda på allt och jag kände stark. Nu har jag tappat allt och vet inte vem jag är längre. Han är alltid tröttare, lite sjukare alltid är det nåt. Vårt förhållande är på botten och jag vet inte hur jag ska få han att inse de. Han prioriterar alltid sig själv först, sen barnen och jag kommer efter hans familj. Har han en ledig dag sticker han iväg och gör grejer med sin familj och vänner för han är jue ledig. Jag står ut för tanken på att inte få ha barnen hela tiden är outhärdlig. Jag har gråtit, brutit ihop, pratat men inget funkar att jag plockar är jue för att JAG tycker de är stökigt och då får jag göra de säger han.

    Gilla

  9. Sofie skriver:

    Jag blir så arg när barnet är sjuk eller gjort sig illa i skolan då ringer dem jämt mamma. Det finns ju en pappa! Jag reser mycket med jobbet och när jag skickar en lapp att händer det något denna vecka ring pappa tack, får jag konstiga blickar. Fattar verkligen inte varför. I USA där jag bor är det väldigt uppdelat på vad mamma gör och vad pappa gör. Det värsta är att dem även säger det till barnen, flickorna får duka medan pojkarna får bära stolar. Hemskt!!

    Gilla

  10. Johanna skriver:

    Jag kan tala för egen del, och jag håller med om allt du skriver! Många män glider på en räkmacka i dag. Men jag tycker att det känns fel att skuldbelägga kvinnan till 100% i denna situation, Det är hon som är offret och det är ite alltid så lätt att ändra en sådan situation, De flesta kvinnor jag känner i den situationen inlusive mig själv som yngre..gjorde allt för att det skulle bli bättre.

    Man disskuterade, bråkade, ställde ultimatum, helt enkelt struntade i att ta ansvar medan man såg på hur diskberget ökade och tvätten låg i högar. Jag orkade säkert i 1-2 månader och såg då hur hemmet förfallde helt och kontot sinade då pengarna gick till hämtmat och färdiglagat istället för middagarna jag vägrade göra. Vi flyttade isär, tog pauser..grät och mådde dåligt. Han var trots allt den jag älskade mest av alla och var min bästa vän. Man slets mellan hjärtat och hjärnan helt enkelt. Att skuldbelägga en kvinna som redan vänder ut och in på sig själv för att hon inte luyckas få samma privilegier som någon annan har fått är fel. Det är klart man har en egen skuld i det också, men fokus bör ligga på dessa män som inte gör något, eller deras föräldrar. Jag träffade min sambo som 16 åring, vi flyttade ihop på en gång. Jag gjorde allt, jag städade tillochmed hans pojkrum innan vi hade flyttat ihop för att jag ville vara snäll. Jag var kanske uppfostrad så, ville vara en bra flickvän liksom någon som tog hand om sin partner. Men jag såg det ju liksom inte som någon framtid, jag såg det som att jag var snäll och gjorde nåt kärleksfullt då och då. Och har man väl börjat vara den som gör allt så är det väldigt svårt att kräla ur det facket.

    Det handlar också om dåligt sälvförtroende. Man intalar sig själv att man inte förtjänar bättre, att man inte kan hitta bättre, att han är ju den enda som vill ha en, han är ju faktiskt bra ibland, jag kommer ju aldrig hitta någon annan som är så …….o och gillar ……. precis som mig. Man jämför även med andra, andra som har det bättre än en själv. Och man tittar på deras killar och inser att absolut ingenting av deras personlighet attraherar dig, om min kille höll på och svansade för mig och gjorde min minsta vink så skulle jag tappa all attraktion för honom.

    Gradvis så ändrades allt mer och mer, istället för att ALDRIG dammsuga så började han dammsuga 30% av gångerna, och istället för att aldrig diska, så började han diska 30% av gångerna. Ma började urrsäkta beteendet – ” han gör ju ändå betydligt mer nu, han lär sig. Det är inte hans fel att han aldrig behövde lära sig städa som barn. Han anstränger sig ju! ”

    Vi skaffade hund och i början var ansvaret bådas men sen började det låta som: ”jag vaknar ju inte av henne på natten, inte mitt fel att det bara är du som vaknar, förlåt”. Det blir en rutin tlllslut. Det är jobbigare för en själv att ställa till en scen och kräva att han kliver upp och tar ut hunden ‘n att man själv snabbt springer ner och upp och inte riktigt ens hinner vakna till liv under nattrastningen. Ju fler saker som blir rutin til slut…desto färre gånger börjar man räkna in sin partner i situationen och man blir uppriktigt förvånad och förbluffad när någon annan räknar in din partner ”som, varför gör inte HAN det?”. Jag vet iinte hur många gånger jag hört saker som: Varför kan inte …… tapetsera? ”jamen jag gör det för jag vill ha det tapetserat, han bryr sig inte om det ändras eller inte. ” varför kan inte ….. ringa när du har så ont om tid?” Till slut blir svaret: Men jag vet inte ok! jag har inte frågat honom, jag räknar inte med honom i ekvationen.

    Till slut så ser man sin partner som väldigt oattraktiv för att man inser att man inte ser på honom som någon klippa eller någon ansvarstagande. Man ser på honom som någon med begränsningar som inte klarar av saker. Man har ursäktat sin partner och ljugit åt sin partner igen och igen för andra för att man vill ju att andra ska gilla ens partner. Så man börjar ändra meningar som. Igår när han stod och dammsug s knackade det på dörren…När det egntligen var en själv som dammsög osv. För att andra mnniskor kan inte se goda sidor på samma sätt som de ser dåliga sidor, så deras bild kommer för övrigt vara mörkad om man stannar hos sin partner. Och på så vis så ses man själv alltid som svag i andras ögon. vilket man inte vill.

    Egentligen så ser en kvinna som lever i den situationen det som att andra kvinnor har haft tur…som att de sitter där på sina höga hästar och pratar om att de ALDRIG skulle låta någon man behandla dem så..som att man får skylla sig själv. Som att de gjort någonting bättre än en själv och förtjänar då bättre när de endast haft tur. Det finns inga som kan skryta över sin egen situation bättre än kvinnor som haft en gynsam situation..Men egentligen kanske många av de kvinnorna gör samma som mig.. Kanske de också hittar på att när de vaknar mitt i natten så ber de sin partner om ett glas vatten och han blir inte arg över att bli väckt utan han skuttar upp ch hämtar ett glas vatten och säger varsågod älskling?? Vem vet egentligen.

    Jag tror att vi måste hjälpa varandra mer istället för att peka finger och döma, kanske man kan prata ärligt med varandra som kvinnor så att vi kan ge riktiga tips istället. Kanske männen ska få höra kollektivtt ifrån andra par att ”man gör helt enkelt inte så”. I många fall är kvinnan inte någon svag sate, utan en kapabel kvinna som helt enkelt tänker självständigt och roddar allt själv..tänker inte ens in mannen i ekvationen utan gör allt. Som en martyr eller superkvinna eller endast för att hålla skenet uppe. I många fall är mannen inte någon oduglig karl som struntar i att göra allt, i många fall så ser han helt enkelt inte allt partnen gör. han har en skev verklighetsbild och tror på allvar att de gör ca 50 % av sakerna. De hamnar också i slentrian. De behvde säkert aldrig ta ansvar hemma så de vande sig aldrig vid det. Jag försöker inte ursäkta beteendet, endast hitta förklarinar för det. Att det fortsätter hänger dock på mannen..då är mannen egooistisk, oempatisk och kanske rentav inte bryr sig lika mycket om sin partner för att ta sin del av ansvaret.

    Långt inlägg och kanske inte världens mesta substans, men ville ge lite perspektiv på situationen som skiljer sig ifrån alla andra kommentarer om hur man själv har det fantastiskt och aldrig skulle tillåta sig bli behandlad så.

    Gilla

    • Susanne skriver:

      Tänkte precis skriva en liknande kommentar men nu behövs det inte. Sluta skuldbelägga varann och stötta varann istället. Skulden ligger hos den som inte gör något inte på kvinnan som säkert har gett upp på att tjata och bråka med sin odugliga man och tycker det är enklast att bara göra allt själv till slut. Ni som befinner er i det perfekta förhållandet. Grattis! Jag är oerhört avundsjuk på er.

      Gilla

  11. Lisa skriver:

    Vi har det inte jämställt men orkar inte tjafsa för att få ändring utan nöjer mig men en arg liten röst säger att jag är värd bättre & mina(våra) barn med. 10 månader är yngsta & pappan har aldrig bytt blöja, matat, sövt barnet eller gått själv på promenad. 3 h var de utan mig & halleluja de överlevde.
    Ibland tänker jag att de vore lika att vara ensamstående, får hjälp med handling &städning &andra saker I alla fall.

    I nästa liv vill jag bli man…..

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s