Den fina linjen

 

Häromdagen när jag lämnade Lykke möttes vi av flera av hennes pedagoger som vanligt. Jag stannade upp och pratade med en av dem kring det orimliga faktumet att det bildats vattenpölar på förskolegården (vilket vi båda var enigt överens om att inte ska få hända okontrollerat),  hur fin relation Lykke har med sin bästa vän och faktumet att jag går som att jag har bajsat på mig pga foglossning. Jag sa att det är kämpigt och känns surt då jag precis bytt arbetsplats, men jag måste försöka acceptera att jag inte fixar att sköta mitt arbete pga smärtan. Om jag ens tar mig igenom arbetsdagen så kan jag inte ta hand om mitt eget barn eller mig själv när jag kommit hem, OM jag ens tar mig hem, förstås…

 

”Du har många år kvar att jobba sen, slit inte ut dig. Ingen kommer tacka dig i slutändan.”

 

Pedagogen lämnade mig med de orden och det är så sant. Så fruktansvärt sant. Om jag fortsätter plåga mig nu, så kanske jag inte kan jobba på flera år framöver? Mitt bäcken skriker efter vila, men jag lyssnar inte. Jag lyfter och bär, sitter på golvet, städar, sitter på huk, byter blöjor, lyfter i och ur vagnar, skjuter stolar, springer, står och går, klär av/på massor av barn osv. Ingen tackar mig för att jag kämpar mig igenom arbetsdagarna med smärta, för att jag ber arbetskamraterna om hjälp, för att jag gråter mig igenom kvällarna och behöver att min man bär mig till sängen/toaletten om kvällarna. Det är ju inget att tacka mig för? Varken nu eller sen. Tack för att du hade skitont och gjorde ett dåligt jobb, sa ingen någonsin.

Det är en fin linje mellan lojalitet och dumdristighet känner jag.


Idag hade jag möte med läkaren som konstaterade att foglossningen gått åt rätt hårt. Jag ska inte belasta bäckenet alls helst, men det är ju rätt svårt då det liksom finns mitt i kroppen och håller ihop allt. Jag har fått en lång lista på sådant jag ska ge fan i (jag ska egentligen varken stå eller sitta, hur lyckas jag med det?), en sjukskrivning och ska börja gå till en sjukgymnast. Kryckor har jag och ska försöka använda samt att jag ska vara noga med att ha bältet på mig när jag står eller går.

”Räkna inte med att det kommer bli bättre.”

Så.. Jag ska inte räkna med att det kommer bli bättre, men jag ska skärpa mig och vila så kanske det inte blir sämre. Eller ja, det beror på hormonerna. Men jag behöver ju inte försämra med hjälp av fysisk aktivitet. Nu skärper jag mig. 

Ni andra som är eller har varit sjukskrivna under graviditeten – vad har ni hittat på för att fördriva tiden? 

2 thoughts on “Den fina linjen

  1. mirijam geyerhofer skriver:

    OMG! Hej, proffset här! Sjukskriven från vecka 29+3 med beordrad vila, dvs helst liggläge men sittande gick bra. Så jag satt. På min balkong. Och drack kaffe och läste böcker. Och bloggade och hade sviiiiintrååååkigt. Det här var alltså pre barn när man inte behövde städa hundra gånger om dagen osv. Känner nu att det vore en dröm att få ligga i soffan och läsa utan dåligt samvete i en vecka eller två (minus att ha ont).

    Gilla

  2. Alexandra skriver:

    Darling 💕 Envisaste och lojalaste du.
    Bra att du lyssnar!

    Jag var sjukskriven för foglossning med Märta från v 14. Och jag .. Bakade muffins jag inte åt själv ( stoppade i alla andras frys ) och kollade serier dagarna i ett. Försökte ta minst en promenad om dagen för annars blev det värre.
    Typ. Ett varv runt vårt hus i sörby.

    Jag vet att du inte vill höra det. Men akupunktur blev min räddning. Då höll jag i tre – fyra dagar i rad. Det var som magi!

    ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s