Erkännande från the dark side

Åh, så glad jag blir att ni delar med er av era amningshistorier i mitt inlägg ”Amningsresan tar fart, igen!” inlägget! Glädjer mig åt att läsa era berättelser.

Idag är det tisdag men känns som söndag igen. Fredrik är ledig och så även Lykke och dagen verkligen sniglar sig fram. Jag har haft en otroligt dålig dag.. Det känns som längesedan sist jag hade en bra dag! Fy!

Här kommer en, för mig, svintuff bekännelse: Jag bet av en rotfylld tand förra veckan och har inte kunnat rycka upp mig sen dess. Jag vet att jag borde ha fixat tanden direkt den pajade men jag har otrolig tandläkarfobi så jag tänkte att det får vara så här.  Eftersom en bit av tanden saknas (och jag har en rackare som bör/ska dras ut bredvid) så har jag fått använda andra sidan av munnen för att tugga, och gissa vad..? Jo en av de rotfyllda tänderna på den sidan gjorde samma, det lossnade en bit. Det är fruktansvärt pinsamt att erkänna, men det är verkligen ett faktum. Jag har ingen sida att använda längre och jag börjar inse att jag inte kan leva på kaffe…. Jag ska ringa tandläkaren imorgon och se vad som kan göras. Det kommer bli fruktansvärt, otroligt pinsamt och rent av vidrigt. Att det också är dyrt är bara en bieffekt jämfört mot den känslomässiga turbulensen det här bidrar till. Jag har googlat runt på ”snälla” tandläkare och hittat en klinik i stan som jag ska våga mig på att ringa till. De har inget rykte om sig att vara snälla men jag såg en bild på en av tandläkarna som såg snäll ut, ska be om henne. That’s how i roll.

20140630-002105-1265529

Bildkälla.

Så det här bidrar alltså till grov ångest för mig, och jag har en lång historia inom psykisk ohälsa, främst ångest och depression. Mina känslor just nu oroar mig faktiskt och det bidrar till att jag känner att tänderna måste åtgärdas. Inte nog med att jag är hungrig liksom.. Jag oroar mig också huruvida jag kommer ta mig från mitt mående när tänderna är åtgärdade eller fortsätter jag på den här banan pga foglossningen och sedan glider rakt ner i en förlossningsdepression? Förra graviditeten gjordes båda dessa rotfyllningar som nu pajat med rätt tvivelaktigt resultat, och jag minns hur hemskt det var då. Då lyckades jag repa mig efter besöken och kunde må rätt bra psykiskt på slutet. Förlossningsdeppen höll sig borta också. Men den här gången är inte livet peachy så snart tänderna är fixade, mitt bäcken är fortfarande katastrof.

Jag har haft en hel del sammandragningar, känner mig helt utmattad med ändå på något sätt arg, och tycker världen är rätt grå. Jag känner en konstig mörk tomhet inuti. Imorse fastnade jag i ett par jeans och tappade förståndet helt. Jag hulkgrät i typ en kvart och kände mig som världens sämsta människa pga att min rumpa blivit för stora för ett par jeans jag tycker om.  Problemet där och då var storleken på rumpan, inte att jag inte kommer kunna använda jeansen mer (!?!). Det är inte klokt. Jag känner verkligen inte igen mig själv.

Så, här bjöd jag på the dark side av min graviditet. Ångest, känslostorm, halva tänder och en rumpa jag inte känner igen mer. Eller rättare sagt, en hel jäkla person jag inte känner igen. Varken på insidan eller utsidan.

Ni håller väl tummarna för mig imorgon när jag ska ringa? 

Kanske…?

Idag hade jag återbesök hos läkaren efter 10 dagar som sjukskriven pga foglossning. Vi kunde konstatera att det inte går åt rätt håll utan snarare som förväntat. Jag fasar lite över hur illa det kommer att bli om jag ska vara ärlig. Jag har verkligen skött mig, vilat och följt alla riktlinjer, och ändå är det försämrat.


Rätt snygg babymama, för några veckor sedan.

-Finns det någon fysisk aktivitet som kan vara okej…? 

-Nej. 

-Inget..? 

-Generellt nej. 

-En kort promenad? 

-Nej. Du ska inte belasta ditt bäcken. 

-Men, inte simning heller? 

-Nej. Det är bara att vänta ut tiden. 

Sååååååå, fortsätta sitta på rumpan och svälla är det som gäller då. Bara 3 månader kvar… Jag får prova att röra mig – men det finns liksom inget som ”brukar” hjälpa, jag måste däremot vara supernoga med att lyssna på kroppen om jag gör något. Men att typ existera gör ont så jag är feg. 

 Jag är redan uttråkad och känner hur hjärnan möglar

Tips på saker att göra från soffhörnan? Vad hjälpte mot din foglossning? 

Döden är ju så himla obekväm!

En helt vanlig annorlunda söndag. Bland annat jobbar Fredrik och åkte långt innan vi andra ens var i närheten av vakna. Framåt 8-snåret öppnar vi rullgardinen i sovrummet och jag ser kvarterets fasan i grannens trädgård – ett gott tecken i det grådassiga vädret. Fasanen brukar betyda tur för mig!

När vi kommer ner är det lite tystare än vanligt. Men med Fredrik på jobbet och Lykke som direkt engagerar sig i sitt dockhus tänker jag inte mer på det. Förrän jag ska släppa in hundarna och bara ser en undulat på pinnen. Silvia ligger på burbotten. Eftersom Fredrik jobbar är jag den som måste berätta för Lykke. Fan. Döden är ju så himla obekväm! Fasanen bringade ingen lycka idag direkt.

Jag berättade för Lykke att Silvia har dött. Hon frågade varför och jag svarade så ärligt jag kunde: ”Jag vet inte riktigt men jag tror hon var rätt gammal.” Lykke var nöjd med det och ville se på den lilla kroppen. Så vi tittade på Silvia, konstaterade att hon hade små fötter, mjuka fjädrar och jättefina vingar. Lykke berättade för mig att Silvias hjärta inte slår mer, men att hennes eget slår och så pekade hon pedagogiskt ut sitt eget hjärta och lät mig känna. Det slog minsann!


Lykke har haft många frågor om döden under det senaste året. Hon har blivit medveten om att hon har en farfar som lever och en farfar som är död. Vi har hållit oss till hennes frågor gällande farfar Roger samt varit så ärliga vi bara kan: han blev väldigt sjuk och inte ens en doktorn kunde hjälpa. Vi säger inte att någon ”somnat in” eller ”gått bort” utan vi använder ordet ”dött” och finns frågor kring varför någon dött så försöker vi svara så gott det går på en nivå som är begriplig och odramatisk för en treåring. Döden i sig är abstrakt nog så att använda en massa omskrivningar känns för avancerat. ”Jag vet inte” är ett svar vi ofta får ge, för det är mycket kring döden vi inte vet. Vi vet inte vart de som dött är idag eller vad de kan göra, men vi vet att en kropp som slutat leva blir till jord till slut. Men vad som händer med själva personen på insidan vet varken jag eller Fredrik, vi vet knappt vad vi tror händer ens. Vad vi tror är något som är föränderligt känns det som. Lykke vet att kroppen kan grävas ner på en kyrkogård och att vi som är kvar kan gå dit för att lägga blommor eller ljus men själv tror hon inte att personen som dött finns kvar där. Silvia ska begravas på en fin plats där vi kan lägga blommor när vi saknar henne men Lykke vill inte vara ledsen där sa hon. Det är helt makalöst hur bra barn hanterar döden!


För några år sedan (tiden går så fort!) fick Lykke en bok i födelsedagspresent av förlossningspodden-Emma och hennes familj. Boken heter ”Jättebra Olga!” och handlar om ett barn vars mamma är död. Den tar upp sorg och saknad på ett lättbegripligt sätt och är väldigt rakt på. Jag har haft svårt för den boken då den rör upp en massa känslor i mig med sitt raka sätt eftersom jag är väldigt rädd för döden. Den här veckan, passande nog, har Lykke och hennes pappa läst den om kvällarna innan hon ska sova.


När pappan slutat jobba får vi begrava Silvia tillsammans, sen ska vi fokusera på att minnas henne som den skrikiga lilla fågel hon var.

Hur pratar ni om döden?

 

Amningsresan tar fart, igen.

Igår hade jag och magen besök hos barnmorskan. Vädret var fantastiskt, jag fick tag i parkeringsplats nära ingången och jag hade inte ens jätteont! Ljuvligt utgångsläge kände jag. Både jag och bebisen fick en okejstämpel även detta besök.

Det som skulle avhandlas på besöket var egentligen grunderna kring amning, men både barnmorskan och jag kände väl att det inte direkt fanns anledning då hon vet min historia. Så vi pratade istället amning på andra sätt! Samhällets syn på amning och hur det påverkar främst förstföderskor, brösten som sexuella symboler, vikten av stöd från omgivningen och långtidsamning såklart. Det var ett givande och spännande samtal! Kul att höra hur det upplevs inom vården och hur just min barnmorska jobbar amningspositivt, utan att för den delen lägga värderingar i sina patienters val.

1902774_10151973511336722_7809548151158395285_n

Amning i Mexiko 2014.

Apropå synen på amning och hur det påverkar främst förstföderskor så mötte jag en fråga i en facebook-grupp för gravida häromdagn. En blivande förälder undrade kring huruvida andra i gruppen tänkte amma. Jag valde först att bara bevaka, och av över 15 kommentarer fanns ingen amningspositiv. Det var otroligt mycket tyckande som presenterades som fakta, bland annat skrevs ”du kommer bli deprimerad om du ammar, det blir alla”, ”du blir helt låst och kommer aldrig kunna göra något”, ”tuttar är till för sex, inte för barn, det är ju äckligt” och ”amning gör jätteont och är bara jobbigt”. Dessa kommentarer handlar ju om dessa personers erfarenheter, deras sanningar, men det gör det inte till beprövad erfarenhet som gäller alla. Hade det varit mitt inlägg, där jag stod rätt ovetandes och jag hade mötts av de kommentarerna så hade jag ALDRIG försökt mig på att amma. Jag lämnade till slut en amningspositiv kommentar efter min erfarenhet och hänvisade personen till amningshjälpen för att se över faktabaserad info.

Alla måste inte amma, men alla har rätt till korrekt info. Att ta ett beslut gällande amning (eller vad som helst för den delen) och basera det på att 15 personer upplevde det negativt blir ju inte rätt. Hade beslutet baserats på 15 negativa och 15 positiva kommentarer så har man ett mer rättvist utgångsläge. Amningen kanske skulle/kommer vara fantastiskt för den här personen?

Lykke valde nyligen att sluta amma vid 3,5 års ålder och det känns konstigt. Det känns varken tomt eller skönt, det bara är. Det rann ut i sanden, och när jag sedan frågade henne om vi hade slutat sa hon att det är bebisens tuttar – hon är storasyster. Jag ser verkligen fram emot att börja en ny amning med småsyskonet. Med mig i ryggsäcken har jag erfarenheten från Lykkes amning, men jag är fullt medveten om att jag kommer starta om från noll. En ny liten människa, en ny relation och en helt ny amningsresa.

13239885_10153518291001722_7697911162894151377_nNyfödda Lykke-fötter.

Vad har du haft för uppfattning om amning innan ditt barn föddes? Ändrades den när bebisen väl var här? 


Psst! Klicka gärna på ”gilla”-knappen här nere när du läst ett inlägg. 👇🏻

Ett tryggt föräldraskap

Att vara gravid andra gången är långt ifrån likt den första, på många olika plan. När jag väntade Lykke hade jag stora tankar kring föräldraskapet. Vad blir jag för förälder? Vad blir min man för förälder? Hur kommer vår familj bli?

Den här gången har jag inte alls funderat så mycket. Jag är redan förälder. Jag har redan titeln mamma och det blir jag varse om ungefär varje sekund.Vår familj är redan en barnfamilj och vi har vårt sätt att göra saker på och vi lever efter våra värderingar.  Värderingar som har fått växa fram i takt med att vårt barn växer och tar sin plats i världen. Vi vet vilka metoder vi tror på i detta nu och än starkare, vilka metoder vi inte tror på. Både jag och Fredrik vet vilka vi är när vi är mamma och pappa, vi är trygga i vår föräldraroll. Vi vet vad vi anser vara viktigt i föräldraskapet, och låter det ändå formas och formas om flera gånger om.

Respekt, jämställdhet och frihet under vuxenansvar. För oss är det viktigt att Lykke och hennes kommande syskon känner sig respekterade, att de känner sig hörda och sedda. Att de känner att deras känslor aldrig är fjantiga. I vår familj är det viktigt att alla känner att de är lika viktiga, vi spelar alla en lika stor roll i familjen Samevall. Det är viktigt att Lykke och syskonet känner att de får förtroende att prova sina teorier, leta sig fram i sina känslor och utforska omgivningen med vuxenstöd. I vår familj sitter inte vuxna på lösningar och svar – vi hittar lösningarna och svar tillsammans, om det än är huruvida en sten sjunker till vad det innebär att vara flicka. Prova! Lita på dig själv! Vi vuxna finns här och upptäcker med dig.


Allt jag nämnt ovan visste jag inte när jag väntade Lykke. Det enda jag kunde jämföra med var föräldrar på olika forum, och där kunde jag mest se saker jag inte ville anamma. Hur jag ville vara som förälder var svårt att urskilja bland alla tips, råd och metoder, eftersom jag inte hade någon aning om vad det innebar att ha ett barn 24/7. Det kommer ju med så otroligt mycket nya känslor att det egentligen är svårt att förbereda sig. Men med facit i hand så kan jag säga att jag ändå var på rätt väg i tankarna redan under graviditeten. Den här gången behöver jag inte fundera, föräldraskapet finns redan. Säkerligen kommer det ändras men grundpelarna är satta och det är en trygghet.

Hur har ni känt inför att bli förälder för första, andra eller sjunde gången?


 

Supermom

Jag vaknar av ett ljud men är alldeles desorienterad. Jag har inga linser i och min syn är usel så jag kan inte lokalisera vart jag är. Det luktar unket och jag fryser, jag känner att det ligger någon bredvid mig som har tagit hela täcket.

En sekund senare kommer ljudet igen, från personen bredvid mig. På ren instinkt hivar jag fram en bunke och jag fångar mitt barns spya. Supermom!

Igårkväll sa Lykke att hon hade ont i magen och var magsjuk, men hon sa det med ett busigt leende. Äsch, inte alls då, svarade jag henne. Vid middagen ville hon inte ha eftersom hon behövde vila i soffan sa hon och vi tjatar inte. Plötsligt gör Cesar några konstiga ljud från hallen och Fredrik ropar på honom, han kommer skamset in i vardagsrummet men ljuden fortsätter. Fredrik far upp på en sekund och hittar Lykke chockad i badrummet.  Det var kräk överallt.

Natten spenderade vi på soffan, hon och jag. Vi har aldrig sovit här nere men eftersom omfattningen av hennes uppkastningar krävde dusch och jag har för ont för trapporna så fick det bli så. Lykke tyckte det var spännande och vaknade på ett strålande humör! Jag däremot…. Herregud så sliten jag är efter den här natten! Sovit som på nålar och reagerat på minsta ljud. Varit upp och tvättat av henne, hjälp på toaletten osv.

Lykke har fått i sig vätskeersättning, lite torkade bär (på egen begäran) och inte kräkts  på 6 timmar nu, så jag tror det är över nu, för hennes del. Själv får jag sitta på nålar eftersom jag smittas otroligt lätt. Lykke är pigg som en lärka iallafall och otroligt besviken över att inte få åka till föris.Jag missar mitt besök hos barnmorskan idag också för nu blir det 48 timmar isolerade för oss. Det känns väldigt trist!


”Mitt kräk har kommit ut ur kroppen nu, gått ut på vägen och blivit ett djur som har sprungit iväg. Det kommer inte tillbaka mer! Jag KAN åka till föris!” – Mitt andliga barn

Internationella kramdagen

Det är internationella kramdagen idag! Härligt, känner de flesta, nu kramas vi loss! Eller?

Idag kan också vara en perfekt dag att lyfta faktumet att alla inte vill kramas, ni vet, den här ”lilla” detaljen om samtycke. Det gäller ju inte bara vid sex utan även vid fysisk kontakt över huvud taget, oavsett ålder.

Vi vill att våra barn ska bli självständiga vuxna. Vi vill att de ska våga sätta ner foten när något inte känns bra, vi vill att de ska respektera sina medmänniskor och att de ska stå för sina åsikter och känslor. Ändå, trots dessa förhoppningar, tvingas barnen bjuda på sin kropp i form av kramar när de inte vill. Det ska kramas med släktingar, andra vuxna, kompisar och ovänner.

Det är inte bara en kram med någon som inte vill, det är att strunta i barnets integritet och röra vid det som i allra högsta grad är hens, mot hens vilja. Bara för att vi är större så har vi inte rätten att ta detta ifrån dem. Krama inte ett barn som inte vill, tjata inte, skamma inte. Låt bli bara! Nästa gång kanske barnet vill kramas och då blir det så mycket härligare.


Lykke har världens bästa släkt! Hon är inte alltid kramsugen men får alltid bestämma det själv. Vill hon inte så tjatas det inte. Ju mer rätt kontroll hon har desto mer bjudigare på kramar blir hon – hon vet ju att hennes nej respekteras när hon inte vill. Jag är inte heller särskilt kramig. Jag kramar min man och mitt barn men inte så många fler. Vissa vänner kramar jag, men de flesta inte. Jag måste inte heller.

Att ha ett barn som kan säga nej är en vinst, särskilt gällande sin egen kropp. Det är ett barn som vågar lyssna och lita på sig själv. Även om det bara är något så oskyldig som en kram med en närstående så är det barnets rättighet att ta det beslutet själv.

Ha det i åtanke!

Slänger in en kul länk till en artikel från tidningen Mama som jag tycker är väldigt bra, läs den HÄR.

Den fina linjen

 

Häromdagen när jag lämnade Lykke möttes vi av flera av hennes pedagoger som vanligt. Jag stannade upp och pratade med en av dem kring det orimliga faktumet att det bildats vattenpölar på förskolegården (vilket vi båda var enigt överens om att inte ska få hända okontrollerat),  hur fin relation Lykke har med sin bästa vän och faktumet att jag går som att jag har bajsat på mig pga foglossning. Jag sa att det är kämpigt och känns surt då jag precis bytt arbetsplats, men jag måste försöka acceptera att jag inte fixar att sköta mitt arbete pga smärtan. Om jag ens tar mig igenom arbetsdagen så kan jag inte ta hand om mitt eget barn eller mig själv när jag kommit hem, OM jag ens tar mig hem, förstås…

 

”Du har många år kvar att jobba sen, slit inte ut dig. Ingen kommer tacka dig i slutändan.”

 

Pedagogen lämnade mig med de orden och det är så sant. Så fruktansvärt sant. Om jag fortsätter plåga mig nu, så kanske jag inte kan jobba på flera år framöver? Mitt bäcken skriker efter vila, men jag lyssnar inte. Jag lyfter och bär, sitter på golvet, städar, sitter på huk, byter blöjor, lyfter i och ur vagnar, skjuter stolar, springer, står och går, klär av/på massor av barn osv. Ingen tackar mig för att jag kämpar mig igenom arbetsdagarna med smärta, för att jag ber arbetskamraterna om hjälp, för att jag gråter mig igenom kvällarna och behöver att min man bär mig till sängen/toaletten om kvällarna. Det är ju inget att tacka mig för? Varken nu eller sen. Tack för att du hade skitont och gjorde ett dåligt jobb, sa ingen någonsin.

Det är en fin linje mellan lojalitet och dumdristighet känner jag.


Idag hade jag möte med läkaren som konstaterade att foglossningen gått åt rätt hårt. Jag ska inte belasta bäckenet alls helst, men det är ju rätt svårt då det liksom finns mitt i kroppen och håller ihop allt. Jag har fått en lång lista på sådant jag ska ge fan i (jag ska egentligen varken stå eller sitta, hur lyckas jag med det?), en sjukskrivning och ska börja gå till en sjukgymnast. Kryckor har jag och ska försöka använda samt att jag ska vara noga med att ha bältet på mig när jag står eller går.

”Räkna inte med att det kommer bli bättre.”

Så.. Jag ska inte räkna med att det kommer bli bättre, men jag ska skärpa mig och vila så kanske det inte blir sämre. Eller ja, det beror på hormonerna. Men jag behöver ju inte försämra med hjälp av fysisk aktivitet. Nu skärper jag mig. 

Ni andra som är eller har varit sjukskrivna under graviditeten – vad har ni hittat på för att fördriva tiden?