”Dagis finns inte”

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2016.

Jag måste skriva ett inlägg om förskolan.

Först och främst: dagis finns inte längre, inte heller dagisfröknar! Idag finns endast förskola som grudnas på en läroplan, och i förskolan arbetar pedagoger som är personer med namn. Fortfarande nämns ordet "dagis" i olika sorters media och av privatpersoner trots att dagis inte ens finns? Varför inte bara säga föris, istället?
 
Förskolan drivs sedan 1998 (nästan 20 år tillbaka) av en läroplan som gynnar varje barns rättigheter och utveckling. Förskolan lägger grunden för barnens livslånga lärande och ser till varje barns utveckling. När det inte fanns någon läroplan var förskolan ett dagis, en plats att vara på under dagen när vårdnadshavarna arbetar. Nu är förskolan mycket mer än bara förvaring, det är en plats fylld av mening för barnen där barnets enskilda utveckling sitter i främsta rummet. Vi arbetar till exempel med pedagogisk dokumentation för att kunna utveckla vårt arbete, något läroplanen kräver att vi gör – och vi gör det med glädje. Genom att använda oss av pedagogisk dokumentation kan vi se till varje enskilt barns utveckling men främst se hur vi kan förbättra verksamheten för de aktuella barnen vi har i vår barngrupp. Pedagogisk dokumentation och dokumentation är inte samma sak för att förtydliga. Vi planerar, genomför, dokumenterar och utvärderar allt vi gör.
 
En dag på en förskola för en förskollärare handlar om så mycket mer än att bara "ha kul med barn", men självklart är det något som genomsyrar allt. Barns lärande sker via lek. Läroplanen för förskolan innehåller 18 sidor med mål och riktlinjer som förskolan och förskolläraren SKA följa, och jag tycker absolut att en som förälder ska kika igenom läroplanen eller fråga pedagogerna kring den. På så sätt kan en få inblick i varför de jobbar på ett visst sätt på ditt barns förskola. Här är hela läroplanen som vi SKA följa. När en kikat ingeom läroplanen så kan en ocså ha i åtanke hur många barn det går per pedagog, på min avdelning till exempel är vi 3 pedagoger på 21 barn. Allt som står i läroplanen ska tillgodoses för v a r j e enskilt barn. 
 
En förskollärare idag studerar allt från barnpsykologi till utvecklingsteorier i 3,5 år, ska följa läroplanen samt lägga grunden för varje enskilda individs livslånga lärande! Ändå ska vi, år 2016, kallas dagisfröknar..? 

Ingen dagisfröken.

”Jag är din förälder, inte din kompis.”

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2016.

Relation mellan barn och föräldrar finns det ju många varianter på, ungefär lika många som det finns barn. Det är så otroligt spännande med hur olika familjer fungerar, och även hur olika relationer funkar i samma familj. Man har ju olika relation till sina olika barn – inbillar jag mig iallafall.

Det jag sakta vill glida in på är vänskapsrelationen mellan barn och föräldrar, och huruvida vissa anser att en inte kan vara vän med sina barn när man faktiskt är en förälder.

Men vad är då en förälder? Och vad är en vän?

En god förälder för mig är en trygghet som barnet kan vända sig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

En god vän för mig är en trygghet jag kan vända mig till vid glädje, sorg, problemlösning och önskningar.

En god förälder för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

En god vän för mig ger goda råd, lyssnar, hjälper till, lyssnar, guidar och stöttar.

En god förälder för mig kan ha en konflikt med sitt barn och lösa det igen, vara ärlig och vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

En god vän för mig kan ha en konflikt med mig och lösa det igen, vara ärlig, vägleda när saker blir galet och stötta när saker inte gått bra.

Jag är mitt barns förälder och vän, och kommer alltid vara både och. Jag vill stötta Lykke till att bli den hon vill vara, jag vill lyssna när hon pratar, ge henne tips och dela hennes glädje och sorg – för hela livet.

Är inte det ett rätt okej koncept?


 

Som den samlade personen jag är

Jag gick upp på övervåningen och klädde på mig. Shorts och en t-shirt kändes lagom eftersom solen sken och jag skulle klippa gräset. Jag går ut och släpar fram gräsklipparen och känner hur huden knottrar sig, solen gör inte riktigt sitt jobb och det blåser riktigt kyligt. Nåväl, bara att vända in efter en kofta.

I uterummet ligger min terracottafärgade ullkofta och jag tänker att den blir lagom med sina korta ärmar. Jag sveper den om mig och känner ett stick i ryggen följt av en svidande känsla som försvinner lika snabbt som den kom. Vad fan hände? Plötsligt börjar det bränna och jag får panik. Sömnbristen gör min hjärna seg och jag kan för allt i världen inte förstå vad som hände. Jag sliter av mig koftan och hör ett surr samt ser en mörk figur flyga iväg. En geting.

Jag börjar skrika som den samlade personen jag är. Eh…. Jag skriker osammanhängande till Fredrik. Inte bara för att jag blivit getingstucken, utan även av ilska för att han tydligen inte ens hör vad jag säger och inte kommer rusande. Till slut kommer Fredrik och jag börjar lugna mig. Han kunde titta och konstatera att jag var getingstucken i ryggen. Fan så ont det gjorde!

Jag ringde till Emma som är biodlare och fick råd hur jag skulle hantera sticket. Lite honung på och ett plåster. Det hjälpte snabbt men idag kliar det.

Inte nog med att sommaren sviker med vädret, jag blev också getingstucken. Sommaren 2017 kvalar lätt in som sämsta sommaren ever.
Fint hallon en någorlunda solig dag.

Den sista droppen 

Den här förmiddagen bröt jag ihop. Jag ville bara lämna bebisen i vagnen och gå därifrån. 

Efter en påfrestande förmiddag med det stor barnet så for hon och pappan för att köpa en såg. Så snart bilen lämnat uppfarten slår Nell igång och börjar gråta. Jag testar att amma utan framgång, kollar blöjan, sjalar upp, sjalar ner, vaggar i famnen, vaggar i vagnen och efter nästan en timme känner jag hur allt rinner ur mig. 

Jag är ganska ”chill” med Nells gråt och kan oftast känna att det är lugnt och kommer gå över, för det kommer göra det. Kolik är junågot  som går över.  Hon blir två månader idag och har redan bytt ut en hel del gråt mot skratt, det blir bättre och bättre. Men ibland kan jag inte se det, då blir bägaren full och det rinner över. Idag rann det över. Jag står och vaggar vagnen och tårarna rinner, på oss båda. Plötsligt känner jag att jag måste därifrån för jag kan inte det här. Jag kan ju inte ta hand om henne! Jag klarar inte mer. 

Tack och lov fick jag tag i Tessan. Min klippa i det stormiga livshavet. Hon kunde påminna mig om hur det kommer gå över och att jag inte kan ska gå ifrån henne. ”Förstår det. Men vi gör inte så. Inte idag”. Hon påminde mig om att pussa de små kinderna och försöka andas på det sätt som går. Jag började leta ytan igen. 

Nell gråter fortfarande men Fredrik är hemma igen. Han har tagit över vaggandet och jag har gått därifrån. Jag ligger uppe i sängen och luktar på Lykkes kudde. Snart ska jag gå ner igen, knyta upp Nell i sjalen och dansa henne till sömns i trädgården. Jag klarar det. Som varje dag. 


Det här trodde jag väl aldrig…

Jag har alltid velat ha höns. En flock med tama små höns och en maffig tupp! Ni vet en sån med stora byxor och fluffig krage? Fredrik däremot har aldrig varit sugen på höns även om han medgett att silkeshönsen är ganska söta. 

När vi beslutade oss för att flytta neråt Skåne drogs jag åt en mindre gård med möjlighet till djurhållning medan Fredrik sökte sig till klassiska villaområden. En kompromiss ledde oss dit vi landande till slut – i ett villaområde på landet. Inte direkt någon djurhållningsmöjlighet dock och grannarna skulle väl få fnatt om vi langade in en lammflock i trädgården. Lammen med för den delen.

Nåväl, åter till hönsen. En flock höns skulle inte gå väl i en villaträdgård då de flyger och låter en hel del. Och en tupp.. Bah, inte ens att snacka om! Vaktlar fick det bli. Mina fina små dinosauriefåglar! De kväker som grodor och tupparna låter som något från ett tv-spel, de lägger söta små ägg och de går att kela med – även om de helst slipper. De är faktiskt riktigt festliga! 


Igår var vi på smådjursmarknad med intentionen att få in lite nytt blod hos vaktlarna. Då vår flock börjar bli gamla så står vi nu med lite för få hönor per tupp. Men nä, vi är rätt kräsna med färger och hittade inga som lockade. Däremot traskade Fredrik och Lykke en vända själva och kom tillbaka med en kartong. ”Överraskning!” jublade Lykke! 


I kartongen fanns två kycklingar. Dvärgsilkeshöns. Två små, små vita kycklingar. Fredrik hävdar att det är en bröllopspresent och skyller sitt tidigare ”nej till silkeshöns” på att han faktiskt aldrig hade sett en på riktigt – och de var ju jättesöta! Inte heller flyger de eller låter särskilt mycket. Så ja. Säg hej till Rio och Irma! 


Nu ska vi jobba stenhårt för att få dem tama så de kan få gå fritt i trädgården när de blivit lite större. Plus att det finns en viss hund som behöver öva sig på att de FÅR gå i vår trädgård… 

Bajs i brevlådan

Häromdagen fick vi bajs i brevlådan, igen. Eller ja, tack och lov inte en fysisk bajskorv men en psykisk. Typ. En främlingsfientlig grupp la propaganda i vår brevlåda. Bajs. I Stockholm fick vi det en gång sen satte vi upp en skylt där vi avböjde främlingsfientlig reklam och vips fick vi inte ens från SD längre. Det är fint med självinsikt!

I flytten försvann skylten och nu har det börjat komma flyers av gräslig karaktär så jag fixade en ny skylt! Många har frågat var de kan köpa den men det är bara gjort av mig i, tro det eller ej, Word. Här är dokumentet, printa ut, välj vilken variant och tejpa upp för en renare brevlåda!


Klicka här för att ta del av dokumentet👉🏻 BREVLÅDA 

Att vänta på slutet

Jag stod där i badrummet med ett positivt graviditetstest i handen. Efter månader av negativa test så höll jag nu i ett stort jäkla plus. Jag kunde knappt tro det; det fanns en bebis i min mage! Nu börjar en fantastisk resa, tänkte jag!

Några dagar senare började ett illamående krypa fram. Nåväl, det är ju inte mer än normalt. Jag laddade om kvällarna med mariekex och kallt vatten vid sängen, ifall jag skulle vakna på natten, men annars för att stilla det värsta på morgonen. Ett tag gick det att mota bort illamåendet med sådana små knep. Det eskalerade och jag fick börja småäta kexen på jobbet och rätt snart fick jag lägga till pauser för mellanmål – ofta. På jobbet fick mina kollegor dra ett större lass och likaså min man hemma, då jag gång på gång behövde pausa för att kräkas, vila eller mota bort illamåendet med snacks. Det dåliga samvetet började gro för första gången..

Plötsligt blir jag sämre och får knappt behålla något alls. Jag blir riktigt dålig och mina värden hänger på gränsen för vad som ska innebära en inläggning med dropp – jag får välja men min barnmorska råder mig starkt till att välja sjukhuset. Nålrädd som jag är så tackar jag för mig och åker hem. Jag sjukskrivs två veckor och upplever sedan att det börjar vända.

Veckorna går och jag börjar känna av en värk i mitt bäcken. Jag ser fram emot en lång julledighet och tänker att lite vila gör susen! Efter julledigheten har jag en ny placering på jobbet som väntar, men redan under julen börjar jag få stora problem. På nyårsafton krashar jag totalt och kan inte resa mig från golvet. Sen börjar helvetet.

Fredrik hjälper mig upp från golvet för mina ben bär mig inte. Det känns som elstötar genom underkroppen och mitt bäcken känns krossat. Jag vet att det inte orkar att hålla upp min kropp! Paniken sprider sig och jag blir eskorterad till sängen, men först får jag hjälp på toaletten av min man – för jag kommer ju varken upp eller ner själv på toalettstolen. Det var bara en av många gånger… Men det visste jag inte då.

Jag hinner vara en vecka på min nya arbetsplats innan faktumet hinner ikapp – jag kan inte gå. Även om en förmiddag kunde kännas okej så ökade smärtan ju längre dagen fortlöpte. Trots ett extra brett stödbälte bar inte min kropp mer framåt eftermiddagen och hela kvällen som borde vara ägnad åt familjetid fick spenderas, ensam, i sängen. Jag får snabbt en läkartid och det konstateras att det inte bara är foglossning utan att jag även har drabbats av falsk ischias. Jag lämnar läkaren med en ordination att vara stilla eller använda kryckor, plus en sjukskrivning. Jag lämnar mina nya kollegor i sticket.

Så, jag är gravid i vecka 20 och kan inte längre gå. Jag börjar missa mitt stora barns ridning då jag inte kommer i och ur bilen, Lykke och pappan får åka utan mig. Vi får tacka nej till att träffa vänner eftersom jag inte sover om nätterna utan ligger vaken pga smärtan, varje gång jag rör mig i sömnen vaknar jag av en stöt genom kroppen. Ibland åker familjen utan mig och jag stannar hemma och vilar. Från att ha varit en social person som träffar många personer på mitt arbete men även umgås massor med vänner och familj så blir jag väldigt isolerad. Jag börjar missa saker i mitt barns liv.

I samma veva får Fredrik nytt jobb. Han erbjuds en tjänst som kriminalvårdare och jobbar många och långa pass på fängelset. Det är mycket som ska läras, många rutiner och otroligt mycket säkerhet som måste präntas in. Jag bestämmer mig för att Lykke inte ska behöva gå efter Fredriks schema då det skulle leda till otroligt långa dagar med tidig start. Jag är liksom hennes mamma och jag är ju ändå på hemmaplan så det blir mitt ansvar att hämta och lämna på föris. Det jag inte vet när vi tar det här beslutet är att detta åtagande är det enda jag kommer göra kommande månader.

Jag har alltså ett uppdrag nu, att få Lykke till och från föris. Allt tar tid för mig, jag går med kryckor många dagar och det är otroligt smärtsamt att komma i och ur bilen. Inte heller kan jag lyfta Lykke så hon får helt enkelt lära sig att klättra i och ur bilen. Dåligt samvete... Dagarna spenderas sedan hemma, ibland i soffan och ibland i sängen. Jag ser på olika serier och försöker mig på att färglägga lite bilder från sådana mindfulnessböcker. När serierna tar slut börjar jag plöja ljudböcker. Det är härligt att höra någons röst och jag är ändå så dåsig i huvudet om dagarna. Instagram blir min enda vän då jag inte orkar annat. Jag älskar och hatar att se vad alla andra gör om dagarna, hur de umgås med vänner, sina barn och njuter av livet. Vad härligt de har det, jag blir så glad av alla fina bilder! Jag har nu sett samma väggar i flera veckor och de lediga dagar där vi ska njuta av livet har blivit Fredriks och Lykkes dagar. Jag kommer ju ingen vart. När jag hämtat Lykke från föris är ofta smärtan på väg upp även om jag vilat, så när vi kommit hem fortsätter vi med det – vila. Jag tackar gudarna för iPaden, mitt otroligt tålmodiga barn och får själv zappa på tvn och äta värktabletter. Jag hoppas att jag får ihop någon middag… Dåligt samvete varvas med sorg. Alla andra kan ju….

Vissa kvällar kommer jag inte ur soffan. Jag kan inte gå ens med kryckorna. Jag kommer inte ens till toaletten. Jag måste få hjälp av min man att kissa, jag måste alltså be honom att ta mig till toaletten, få av byxorna och sättas ner. Ibland når jag inte papperet utan måste ropa att jag är färdig.  Det är så kränkande. Jag är 28 år och kan inte ens gå på toaletten själv.

Jag är nu inte bara en dålig mamma som missar allt, inte kan leka och inte ens kan fixa en hemlagad jäkla middag varje dag, utan även en usel fru. Jag är inte kul att umgås med, sover nästan alla hans lediga tid, låter honom ratta hela huset och behöver hjälp på toa och med påklädning. Jahapp… Så jäkla kass. D å l i g t  s a m v e t e.

En dag vid lunchtid börjar jag må dåligt. Jag känner ett begynnande magknip och tänker att jag borde äta. Men knipet fortsätter öka. Jag går på toaletten och kissar, men blir bara sämre. Jag tar mig till sängen och vill vila bort det, men drabbas plötsligt av fruktansvärda smärtor i magen. Jag drabbas av panik, får av mig kläderna halvt och svettas enormt. Tårarna forsar och jag kan inte andas eller röra mig. Jag vet att jag håller på att dö, något brister just nu inom mig, jag dör ensam. Får hem Fredrik som kör mig till förlossningen där det konstateras att jag fått ett njurstensanfall och jag repar mig, fysiskt, utan behandling.

Sen kommer karpaltunnelsyndromet och jag kan inte ens plocka fram frukost utan att tappa skålar och mjölkpaket. Jag tappar känseln helt i tre fingrar och är så svag i händerna på morgonen att jag inte ens fixar att hälla upp flingor till Lykke. Vi börjar också renovera badrummet på entréplan och nu finns inte en chans att jag ska hinna på toa alla gånger jag behöver, för jag kan ju inte gå i trappor. Jag kämpar med att ta mig till övervåningen, nedervåningen, ut eller till Lykkes potta. Många gånger hinner jag inte. Jag är vuxen och kissar ner mig. Kränkande. 

På vägen hem från ett kalas bryter jag ihop bakom ratten. Mitt på motorvägen tåras ögonen så jag inte ser vägen, det är livsfarligt. Dåligt samvete… Lykke sitter i baksätet och pratar om hur vi ska till Astrid Lindgrens värld i sommar, jag gråter eftersom jag inte kommer få följa med. Jag kommer aldrig få uppleva hennes glädje på plats utan allt jag får är att höra hennes längtan – det är så orättvist. Hemma har jag gjort små sorterade klädhögar i storleksordning, för att underlätta för Fredrik och Lykke sen. Det finns listor som skrivits mellan blommorna som jag målat i olika gröna nyanser till ljudet av en deckare. Men det vet ingen. Jag har planerat för deras liv tillsammans, min familj. Utan mig.

I min kropp finns ett stort slukhål där allt som har med bebisen att göra hamnar. För jag är säker på att jag inte får uppleva bebisen. Jag ser inget efter förlossningen. Det är svart. Jag är plötsligt säker på att jag inte kommer överleva förlossningen. Jag fixade ju inte graviditeten och har varit oduglig, full av smärta och otillräcklig i flera månader – så en förlossning fixar jag aldrig. Jag gör det jag kan: jag planerar så att de andra klarar sig.

När det väl kommit fram i ljuset så hjälper Fredrik mig att erkänna för min barnmorska. Hon tar det på allvar direkt och ringer på en gång till en kurator på kvinnokliniken. Jag får en tid samma vecka. Väl där konstateras att jag drabbats av GAD, generaliserat ångestsyndrom. Jag har drabbats av en depression och dödsångest samt upplevs ha anknytningsproblem till bebisen i magen (då jag under en av sessioner ”vågade” erkänna att jag ofta bara ville att allt var som innan, att bebisen inte fanns. Dåligt samvete, förlåt Nell). Snabbt kan det konstateras att dödsångesten troligen utlösts av njurstensanfallet och bara efter några veckor börjar jag komma ifrån tankarna på att jag kommer dö. Men ångesten projiceras på annat så vi försöker styra den till småsaker istället. Jag får lära mig ”Stopp och tänk” när tankarna skenar iväg och får jobba på att stärka mig själv istället för att ständigt trycka ner mig ännu mer i tuffa situationer. Vi jobbar mycket med något som kallas ”den automatiska tanken” som alltid kommer och att vara mer tillåtande när det handlar om ork eller att göra misstag. Plötsligt kan jag spilla lite kaffe utan att hela dagen är förstörd pga att jag är så värdelös att jag inte ens kan hålla kaffet i en kopp.

Eller ja, vissa dagar. Vissa dagar kunde jag göra misstag eller inte orka men ändå känna att det är okej – det händer alla. Men sen kom Nell. Med dunder och brak, jag hann knappt tänka. Hon fanns helt plötsligt och inget hemskt hade hänt. Jag levde. Jag upplevde henne. Jag älskade henne.

På BB kom min kurator för att se på bebisen och, vad jag tror, främst se till mig. På grund av mitt mående och den dåliga anknytningen till bebisen i magen led jag av otroligt hög risk för förlossningsdepression. En vecka efter bebisens födelse hade jag ett samtal med kuratorn igen. Ett jättehärligt, hjärtligt, samtal där vi båda kunde ta på glädjen i luften. Vi kunde redan där och då avsluta vår kontakt. Det var som att allt det hemska försvann när Nell kom, all smärta, både fysisk och psykisk.

Jag var ute på andra sidan.


 

 

 

 

 

 

 

Grattis älskling!

God morgon älskling,

Idag är det din födelsedag! Jag visste inte hur du skulle få din present, så jag tänkte att vi gör så här. Du får ett paket utan mer imponerande innehåll än en en liten lapp, vilken nu lett dig in hit. Hej!

13938477_10153698664681722_4247387952521393530_n

Kolla vilka snyggingar!

Jag skulle kunna ha ett långt utlägg här om hur mycket jag älskar dig, vilken tur jag har som får dela mitt liv med dig, vilken bra pappa och husse du är osv men jag hoppar över det. Det är ju sådant du redan vet. Men vad du får i present vet du inte, än.

Ikväll åker Lykke med farmor och farfar hem för en efterlängtad övernattning, och du och jag far iväg på DETTA.

Idag kommer bli en jättefin dag, jag och Lykke ska strax börja med din tårta. Sen får vi se hur länge jag kan hålla henne ifrån dig. Vi älskar dig!

fredriklykke.jpeg

Nu börjar vi gissa!

Nu är det väl ändå dags! Let the gissningslek begin känner jag.

Idag är jag i vecka 34 och jag vet att de kommande veckorna kommer springa förbi då jag har märkt att kalendern är tjock. Eller ja, tjock och tjock. Läkaren, kuratorn, barnmorskan, ultraljud, profylax, födelsedagar och sjukgymnast är sådant som håller den tjock. Med Lykke så gissade ingen rätt på vilket datum hon skulle födas utan alla gissade för sent. Lykke var beräknad till den 25/7 men hon föddes den 7/7 (efter att förlossningen först startades men kunde stoppas medicinskt i juni), och första gissningen var den 8/7. Så ingen hade rätt!

13239885_10153518291001722_7697911162894151377_n

Den här bebisen då? När kommer den tror ni? Enligt första ultraljudet är datumet 12/5 och enligt rutinultraljudet är datumet den 20/5. Vi har dock valt att gå på den 12/5 då bebisar växer i samma takt i början. Egentligen är datumet rätt oviktigt, bebisen gör ju som den vill ändå. Men nu är det fritt fram att gissa! Ni kan gissa på födelsedatum, vikt, längd och kön om ni vill. Tid också om ni känner er så säkra! Jag för in alla gissningar här nedan.

Heja!

April:

28: Lina 3350g, 49cm, flicka. Matilda 3152g, 49cm.

29: Jenny 3445g, 49cm.

Maj:

1: Greta 3272g, 49cm.

2: Josefin 3802g, 52cm.

6: Korina 3960g, 52cm, pojke

9: Petra 3120g, 50cm, flicka.

10: Farmor Anne 3483g, 50cm

16: Hanna 3570g, 50cm, flicka

img_2133

Rosa, den farliga färgen

Lykke, jag och hennes pappa kliver in på Polarn och Pyret. Lykke behöver nya skalkläder eftersom hon tydligen växt en meter sen i höstas. Vi möts direkt av den nya kollektionens klara färger: orange, rosa, röd, grön, ljusblå och mörkblå. De är verkligen jättefina!

Jag fastnar direkt för den gröna och den orangea jackan, pappan gillar den ljusblå. Lykke fastnar för tågbanan mitt i rummet. Jag och pappan börjar kika på jackorna och diskuterar vilken vi ska välja eftersom vi inte är överens. Sen slår det oss att vi kanske ska fråga huvudpersonen. Lykke väljer direkt den rosa. Det var ju inte vad vi hade tänkt.. Måste hon alltid ha rosa..?


Varken jag eller Lykkes pappa gillar rosa särskilt mycket. Jag gillar jordiga toner och han gillar, tja, jag vet faktiskt inte – men lite nedtonade färger. Vi båda gillar lite tuffare kläder och trivs i snygga jeans och en enkel t-shirt med schysst passform. Kanske med ett tryck. Så skulle jag gärna se Lykke klä sig, förstå hur coolt med snygga (mjuka) jeans och en cool tisha?

Lykke är snart 4 år. Hon har skaffat egna preferenser gällande kläder, film, mat osv. Precis som jag. Jag vet ju vad jag gillar. När jag hade min möhippa hade Fredrik packat en väska åt mig. I den fanns saker jag inte alls tycker matchar och sådant jag inte alls trivs i. Han lyckades verkligen pricka helt fel, och jag minns hur besviken jag blev när jag skulle byta om för kvällens middag och inte alls kunde känna mig fin eller bekväm, utan bara ”utklädd”. Han däremot ansåg att han hade packat jättefina saker!

Det här är något jag påminner mig själv om ibland. Jag kände mig inte bekväm då men Fredrik tyckte att det var fint. Vi har ändå lite olika smak. Precis som att jag, Fredrik och Lykke inte heller delar smak bara för att vi råkar ingå i samma familj.

Lykke älskar rosa, blått och rött. Hon älskar kjolar, klänningar och glitter. Hon gillar mönster och stora tryck, gärna med Frost eller My Little Pony. Helst vill hon blanda allt  för att kunna använda alla sina favvoplagg samtidigt vilket leder till en himla röra, kan en tycka. Men då känner hon sig allra finast; Med my little pony-tights, en snurrkjol och en tröja i glada färger. Vem är jag att hävda att det är fel? Varför ska hon inte få ha det på sig?

Ofta får vi påminna varandra, jag och pappan, att det är faktiskt Lykke som ska ha kläderna på sig. Det är hon som ska vara bekväm och trivas – inte vi. Vi får ju bestämma vad vi ska ha på oss utifrån vad vi trivs i, varför ska vi neka henne det? Om hon nu vill ha en rosa jacka och inte en grön så rör det ju inte oss i ryggen egentligen, det är ju inte vi som ska använda jackan.

Som sagt, nu har hon dragit iväg en sväng på längden och garderoben behöver uppdateras till 110/116 inom kort, så jag tänker försöka vara taktisk. Jag har köpt enfärgade kjolar för att bryta av lite på mitten, och kjolar älskar hon.  Men sen får jag bara acceptera att det inte är någon idé i nuläget att köpa jeans och ”stilrena” tröjor till exempel, det är plagg hon inte gillar. Klänning och leggings eller kjol och leggings är vad som är aktuellt.

Jag hittade min stil genom att få prova mig fram. Jag har kört all in på prinsess-looken, drunknat i snurrklänningskjolar och varit emo. Jag har hunnit med att testa åt alla håll. Jag har följt samhällets normer men också känt behovet att bryta mig fri och göra tvärtom. Nu har jag hittat mig, men det tog tid. Lykke måste också få chansen utan att vi föräldrar styr henne – det finns så mycket annat för henne att förhålla sig till, omedvetet. Varför Lykke älskar Frost eller glitter vet vi inte, det kan finnas många anledningar. Det finns en rådande popkultur även hos barn och just nu är Frost och My Little Pony i topp. Älskar hon det för att andra gör det, för att hon upplever att det förväntas av henne (som flicka pga ovan nämnda attribut anses som ”tjejiga” av samhället) eller älskar hon det för att det tilltalar henne? Eller är det en kombination? Oavsett anledningen till förälskelsen i färgen rosa eller Elsa så är det en äkta känsla i henne, det är vad hon vill ha. Jag skulle aldrig ifrågasätta en vuxens användande av en t-shirt med Jurassic Park-tryck till exempel, ”Jaha, har du en filmtröja nu bara för att du tror att det förväntas av dig som man?”.

Genus för mig handlar om att man väljer själv. En genusmedveten förälder låter sitt barn prova allt, inget ska tas bort eller styras om.  Jag har pratat om det här en miljon gånger, förespråkar ett genusmedvetet föräldraskap och tankesätt över lag, men jag tycker det är SÅ viktigt, speciellt nu när jag själv insåg att jag fastnade där. Jag är en del av samhället som det så hårt sitter inpräntat i vem ska ”får” bära vad, vad som är ”pojkigt” vs ”tjejigt”, jag är så rädd att göra fel och styra in mitt barn i olika fack. Men jag försökte få mitt barn att välja om av helt egoistiska anledningar: jag gillar inte rosa och ”hon kan väl för en gångs skull ta något annat än rosa…”, när jag egentligen inte borde lägga någon som helst värdering i barnets val. Mitt barn tycker om rosa just nu, och hon råkar ha en snippa. Hon identifierar sig som tjej. Det gör mig varken till mer eller mindre medveten förälder för att hon valt en rosa jacka. Anledningen till att hon valt en rosa jacka är egentligen irrelevant, det viktiga är att hon trivs i sin jacka.


Så här ger jag mig själv en påminnelse: Rosa är en färg. Precis som blå, grön, orange och lila. Färger är för alla. Alltid. Hon behöver inte skyddas, hon gör redan sina egna val och är en otroligt stark individ. Rosa kommer inte göra henne svagare.

Och ja hon måste tydligen alltid ha rosa just nu. Låt henne, Angelica.