En fin dag

Igår tänkte jag efter innan jag pratade. Innan jag ens reagerade faktiskt. Jag var själv med barnen då Fredrik jobbade, vädret var fantastiskt och jag kände mig pigg. Jag tror det var roten i det hela, jag kände mig pigg och hade därför gott om tålamod.

Jag och barnen hade inga måsten utan kunde göra det vi kände för. Lykke ville måla med vattenfärg i snön bland annat och jag ville planera lite i trädgården – jag har ju en hel del projekt inför våren! Redan vid frukosten bestämde jag mig för att jag skulle behålla mitt goda humör under dagen. Inspirerad av ett klipp jag såg på facebook samt en händelse häromdagen bestämde jag mig: Jag ska säga ”ja” mer än ”nej”.

Händelsen häromdagen, ja. Lykke råkade tappa sin skål med gröt på mattan. Hon började gråta hysteriskt redan innan jag ens hann säga ett ord. Men hon hörde på min andning att jag fick puls. Hon hulkade fram: ”Åh mamma, du älskar ju den här mattan! Blir inte arg!” Det gav mig en tankeställare. Ja, visst älskar jag mattan, men jag älskar ju henne ännu mer än mattan, och hon gjorde det såklart inte med flit. Jag är ju ingen arg-mamma egentligen. Jag måste hitta tillbaka till mig själv!

När motgångar uppstod: gyllene lägen för konflikt, irritation eller liknande så försökte jag se förbi det. Vad var det egentligen som var grundtanken? Jag valde att analysera mitt barn. Många gånger var det hjälpsamhet som låg i botten, hon ville hjälpa mig eller sin syster. Alla gånger gick det dock inte vägen utan resulterade i stjälpsamhet. En annan dag hade jag låtit irritationen ta överhanden men inte igår och jag kände verkligen hur jag hade hittat tillbaka till min grundfilosofi inom föräldraskapet. Istället för att fokusera på det som, enligt mig, inte blev bra såg jag förbi det och påtalade det positiva. Ett exempel var att Lykke spillde yoghurt i soffan, vi skrattade tillsammans hur tokigt det blev och torkade sedan upp det. Det hade ju blivit lika mycket fläck hur mycket eller lite jag hade skällt på henne, eller hur?

Ungefär halvvägs genom dagen så behövde jag knappt tänka efter utan allt flöt på. Jag märkte att mitt agerande också gav Lykke ett högre självförtroende vilket också gjorde att stjälpsamheten minskade i takt med att hjälpsamheten ökade. Lykkes sinnesstämning, liksom min,  blev mer jämn och inte alls så spretig som den många gånger är, eftersom vi kan vara rätt taggiga mot varandra.

Vi hade en otroligt fin dag ihop. 

Dagar man kan hoppa över..

Imorse väcktes vi megatidigt. Ej av ljuv fågelsång utan av ett kräkande barn. Hoppla. Antar att vi jinxat genom alla gånger vi (eller ja, min man…) lyckligt jublat över faktumet att ingen varit magsjuk denna vinter.

För att göra dagen bättre for jag till badrummet för att assistera mitt barn som grät över gårdagens mat i toaletten och håret, och lämnade det lilla barnet i vardagsrummet i en förhoppning att hålla henne från smittan. Plötsligt dunsar det. Och skriks. Nell har ställt sig mot fåtöljen och fallit handlöst bakåt – rakt ner i parketten. F a n.

Upp med henne i famnen, amma. Hon dåsar av.. Men det är tid för vila egentligen och hon är ju trött, tänker jag. Klär henne och lägger henne i vagnen där hon skriker till en gång och sedan tvärsomnar. Hon är ju trött, tänker jag igen. Sen kommer det… Tänk om. Så jag ringer vårdguiden. Hon får INTE somna säger rösten i andra änden! Fall från egen höjd, dvs stående eller sittande är ej ett trauma som behöver sökas för så länge hon är sig själv, men hon får inte sova. Däremot att reda ut vad som är trött pga vila och trött pga fall är svårt så jag skulle avvakta.

”Men, jag måste berätta om den tråkiga delen också…” säger damen. Tydligen kan barnet få en långsam hjärnblödning som man kanske inte märker förrän flera veckor i efterhand. Först när det trycker på hjärnan. Alltså denna hypokondriker är nu otroligt skraj! Är nu informerad om att hon inte ska få några blåmärken i ansiktet, inte svimningar, hon måste ha aptit, måste vara sig lik, hon får inte börja kräkas eller vätska ur näsa eller öron för då är det 112 som gäller. Å herregud..

Gissa hur skraj jag är nu?

Våga för att vinna, klyshigt va?

Det är inte mer än januari men i mig är det vår. Eller iallafall en längtan efter vår. Jag vill se min trädgård spira, få solen i ögonen och låta hönsen picka i sig friskt grönt direkt från marken. Bloggen ska få nystarta lite med det nya året och jag hoppas ni kommer uppskatta det lika mycket som jag. Den nya kategorin ”Psykisk ohälsa under graviditet” kommer få ta lite extra plats under våren och ni som vill dela era berättelser är välkomna att dra iväg ett mail till mig på angelica.samevall@gmail.com

Jag har vågat mig på en Monstera det nya året till ära!

Då kör vi 2018. Jag brukar inte avlägga några nyårslöften mer än att jag ska vara snäll mot mig själv, och det blev väl ungefär samma i år. Tänker att jag inom några årtionden till slut kommer vara lika snäll mot mig själv som jag är mot andra. Fast när jag tänker efter finns ett till, jag ska våga lite mer. För jag kan ju saker. Det är väl också ett sätt att vara snäll mot sig själv, tycker ni inte?

’Att vända nattsvart till grådis’ Jennys berättelse.

Här kommer min vän Jennys berättelse om sin graviditet och tiden som efterföljde den. Hon har valt att delge oss sin upplevelse med egna ord. Tack för att du delar med dig, kompis! 

För dig som läser: Lämna gärna en kommentar!

Del 1: Graviditeten

Att göra barn, skaffa barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid så enkelt. Men med rätt hjälp så går det att ändra nattsvart till i alla fall lite grådisigt. Här är min historia om min andra graviditet. Vår regnbågsgraviditet. Vårt regnbågsbarn.

”Ett regnbågsbarn är vad man kallar barn födda efterimg_8244 att man förlorat ett barn, efter ett missfall eller dödfödsel. De kallas de eftersom dessa barn kommer till världen för att ge hopp, ljus och färg till föräldrar som har gått igenom den smärtsammaste upplevelsen som finns, sorgeprocessen är lång och svår för hela familjen och alla är rädda för att förlora den nya bebisen också. Men regnbågen ger ett slut på den mörka tiden. Den nya bebisen kommer och skriver sin egen historia.”

 De är viktigt att prata om psykisk ohälsa. Att känna stöd i folk som upplevt liknande eller bara få bearbeta genom att uttrycka sig. Att vid ett så kraftigt hormonpåslag som en graviditet i sig är, är det många som kan uppleva känslostormar. Några får de lite värre än andra och för de allra flesta försvinner det när graviditeten är över.

De tog ett bra tag innan vi vågade oss på att ens försöka igen efter missfallet och sorgen vi fick känna på den där hösten 2015. En morgon i februari 2017 kom de där pluset, väldigt snabbt efter att vi faktiskt beslutat oss för att försöka igen.

Livet var oförskämt bra, jag gjorde min sista månad inom nattpatrullen samtidigt som jag utbildade mig inom räddningstjänsten. Tyvärr sa kroppen ifrån oerhört snabbt även denna gången, i såväl kräkningar som magkatarr och upprepade infektioner som inte ville ge med sig. De blev en tidig sjukskrivning redan i Mars. De fysiska (foglossning, kräkningar och huvudvärk) var en liten sak i jämförelse med de psykiska. De här skulle ju aldrig gå vägen, jag väntade mig samma utgång som sist. Jag var inte värd lycka! Trots upprepande ultraljud, lovord ifrån barnmorskan och extra kontroller så trodde jag aldrig på dem. Jag slösade min tid. Varför skulle de gå bra denna gången? Inte ens när de första fladdret i magen började märkas ganska tidigt, så valde jag att aldrig känna efter. Utan jag tog avstånd från graviditeten och ville inte prata om den. Att bli gratulerad var som ett hugg i bröstet, vad var de att gratulera till? Jag ville inte att någon skulle vara glad, än mindre skapa en relation till något som ändå inte skulle få stanna.

Storasystern här hemma var jag värst emot, hon skulle egentligen inte få veta nånting ansåg jag. När hon väl fick veta så fick hon inte vara glad, inte fråga något och absolut inte skapa en relation. Jag stötte ifrån mig henne och alla nyfikna frågor hon hade om allt som hände där bakom naveln på mig. Någon gång efter halva tiden så insåg jag att i vilket fall som så kommer jag vid detta laget behöva föda ut barnet. Något helt otänkbart i min värld. Jag visste ju hur förra förlossningen gick till och hur traumatisk den var. Jag skrev mitt testamente, skrev ett brev till min man om hur han tillsammans med storasyster skulle ordna med min begravning och ta hand om varandra. Han skulle lova att alltid påminna henne om hur värdefull hon var för mig. Kort därefter tog dödsångesten ett hårt grepp om mig, jag var uppe nätterna igenom och petade på min sovande dotter för att säkerställa att hon andades, likadant med bebis i magen. Aldrig fick dem vara i fred. Jag har aldrig varit rädd för min egen död, den kan jag aldrig påverka och lite egoistiskt sagt men de är inte min sorg att bära. Min största rädsla är att sörja, jag vill inte mista någon, jag vill inte försöka leva utan någon annan, de såkallade efterlivet.

Tänk att de skulle ta flera timmars terapi med världens bästa kurator innan jag en kväll sitter och soffan och säger till min man, jag är ju rädd att förlora bebisen, därför jag är såhär orolig. Logiskt för andra kanske, men inte där och då. Av kärlek föds rädsla.

Tillsammans med kuratorn och spec mödravårdens team så skrev vi en förlossningsplanering. Jag skrev även ett eget förlossningsbrev med mina egna tankar och ord. Jag är oerhört tacksam att jag hade den självinsikten ganska tidigt, att detta är tankar jag inte kan tampas med själv. Jag hade turen att få en fantastisk barnmorska som lyssnade på mig och alltid såg mig. Jag hittade vänner jag kunde prata av mig till, och som bara lyssnade och fanns där i tid och otid. Jag är dem alla evigt tacksamma. Utan dem hade de funnits dagar då jag inte gått upp.

img_8247

Del 2: Förlossningen

Jag och kuratorn avslutade vår kontakt runt v37-38. Jag var nöjd då, jag längtade efter att göra detta. Att starta upp vår plan. Jag var jätte orolig över att behöva gå på överburenhet, dels för att då lägger bebisen på sig mer vikt och blir större vilket försvårar en vaginal förlossning ytterligare. Dels för att jag var rädd att annat skulle ske. Dem lovade att göra allt som stod i deras makt att hjälpa mig att slippa gå över tiden. Så vi startade upp med hinnsvepningar 2 ggr i veckan redan v37. När jag väl ändå gick över så gick all luft ur mig. Jag grävde ner mig i de där svarta hålet jag en gång varit i. Jag gick inte upp ur sängen, där låg jag och räknade rörelser och grät. Bredvid mig låg min stora dotter och torkade mina tårar och frågade om jag hade ont. Ja jag hade ont, hela min kropp värkte.

Efter de som skulle bli de sista barnmorskebesöket så hjälpte min barnmorska mig att ringa spec mvc igen. Vi fick överväga en medicinsk igångsättning även om de var vad jag hade kämpat emot och absolut inte ville. Vi fick en snabb tid på fredagen för ställningstagande, jag som varit med om en igångsättning förut visste att dem aldrig satte igång någon som de inte handlade om liv eller död en fredag. Självklart hade jag rätt, vi blev hemskickade med ny tid för ställningstagande på måndagen där efter. Jag njöt hela helgen av att detta skulle vara de sista dagarna jag var gravid. Passade på att mysa extra mycket med stora tjejen. På måndagen så checkade vi in och blev uppkopplade på ctg och alla andra grejor dem behöver göra. Efter 2 timmar i de där rummet så kommer läkaren med beskedet att de inte blir något idag heller, de är fullt!! Gissa om jag bröt ihop fullständigt, jag bestämde mig där och då att ljuga för dottern där hemma. Vi ordnade med barnpassning som tog över efter varandra. Jag vägrade möta hennes besvikelse om att de inte kommit någon bebis. Den natten sov jag inte en minut, dagen efter var jag lika förbannad som kvällen innan när vi än en gång åkte in på ställningstagande. Samma läkare mötte oss i korridoren med ett så stort leende, idag blir de bebis säger hon. De tror jag på när jag ser de sa jag argt.

Och jo, hon hade ordnat så hon kunde hålla sitt ord. 11.45 tog jag min första shot cystotec, hela eftermiddagen var behaglig. Min man körde till maxi och handlade, kontaktade alla som behövde veta. Jag var ute och gick, vaggade i korridoren, läste och dansade. När sammandragningarna började tillta och första undersökningen gjordes kl 17:25 var jag ledsen och uppgiven, ville absolut inte mer. Ville inte ha barn, ville inte föda barn och ville absolut inte ligga kvar där. I samråd med överläkaren gavs en fjärde dos cystotec och jag fick alvedon tillsammans med oxynorm för att få ner ångestnivån. Fick även testa lite lustgas. 20.10 undersöks jag igen och då är jag öppen 4 cm, de tar hål på hinnorna som vi beslutat om att vi skulle göra så fort de fanns möjlighet. Min barnmorska förklarar att de är ett tag till, håll ut. Man öppnar sig ungefär 1cm i timmen, då gav jag upp helt. De betydde att jag hade minst 6 timmar kvar. Jag bad om EDA bedövning och hon gick för att ringa narkos läkaren. Med hjälp av min man kom jag över i sängen igen, vilket jäkla tryck jag upplevde när vattnet gick. Vad jag kom ihåg från förra förlossningen så blev de lite som en lättnad när vattnet gick, men inte nu. 20:35 skriker jag till min man att hon kommer, han klappar mig fint på axeln och säger till mig att andas. Jag skriker ännu högre att han måste trycka på knappen. Han fattar ingenting men till slut förstår han att han behöver hjälp i att handskas med mig. In kommer barnmorskan igen och min man säger lite nonchalant – hon säger att bebisen kommer. Ja de ser jag säger hon, varsågod att kryst. De var jag inte beredd på, jag tror jag frågade henne hundra gånger om hon var säker? Hon sa ju 6 timmar!!!!!

20:47 kom Ebba efter 3 krystvärkar. Den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Jag gjorde de helt själv, på Alvedon och lustgas. Vilken revansch! Att få avsluta på topp. Den finaste lilla lillasystern som gjorde familjen fulländad.

img_8245

Del 3: Efterarbetet

Att man ska förbereda sig på babyblues är löjligt egentligen. Vad är de att förbereda sig på? De kommer oavsett i en koasartad lavin som ingen människa i världen kan förbereda sig för, i alla fall för mig. Likadant som förra gången så börjar de när vi sätter oss i bilen påväg hem från sjukhuset och tryggheten och varar i 2 veckor. De är amma, gråta, kissa, amma, gråta, kissa i två hela veckor. Jag trodde att allt hade med babybluesen att göra, men min ångest kvarstod. Nu var ju alla problem utanför magen. Enda lättnaden var att nu kunde jag dela ansvaret om hennes välmående med min man. De var ständiga vakna nätter för att säkerställa att hon sov och att hon andades. De där med andningen är min akilleshäl, förmodligen pga alla känslor jag känt under graviditeten att jag vägrar gått igenom allt de där för att sen om de otänkbara skulle hända. Vi införskaffade larm, såväl blöjlarm som larm i hennes säng. Med dessa känner jag mig lugn och kan koppla av på ett annat sätt.

Idag är de nästan 3 månader sedan Ebba kom till världen, mitt mående är bättre. Visst har jag dåliga dagar, speciellt när de varit en skrik dag eller hon kanske enligt mig verkar sjuk, då blir jag ledsen och ordentligt orolig igen. De blir bara bättre och bättre, jag litar mer och mer på mig själv och min förmåga att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag litar på att Ebba är här för att stanna och att vi som föräldrar gör vårt yttersta för att de ska bli så. Ebba och storasyster är de bästa som hänt mig.

Jag har som nämnt världens bästa nätverk som alltid ställer upp för mig och mina ibland osunda tankar. Min man är en klippa och min motpol i allt detta. Min bästa vän hjälper mig så fort de behövs trots att hon har den tyngsta ryggsäcken att bära själv.

Så att skaffa barn, bära barn, leva med barn eller älska barn är inte alltid de lättaste. Men med rätt hjälp så går det att vända nattsvart till lite grådisigt, tro mig. Idag lyser solen allt oftare hos mig än den gjort på flera månader.

/Jenny

img_8248

(Bilder: Angelica Samevall)

Psykisk ohälsa under graviditet

Något som kommit att hamna mig nära hjärtat är psykisk ohälsa under graviditet. Inte ett superpeppig ämne men något som behöver komma upp i ljuset! När jag väntade Nell drabbades jag av en depression med GAD (generaliserat ångestsyndrom) samt dödsångest. Jag levde med konstant andnöd, ångrade graviditeten större delen av tiden och ensamheten bara slukade mig. Man ska ju inte må så, det var helt fel reaktion på att vänta barn så därför försökte jag kväva mina känslor. Jag log med tomma leenden och isolerade mig till stor del.

Magdalenastudien berättar att cirka 5-10% av alla gravida drabbas av en depression, men ändå kör många på utan att be om hjälp eller stöd. Inte många vågar tala öppet om hur man känner och mår, och hur förväntningar och press påverkar en psykiska hälsa. För att inte tala om hur det fysiska påverkar det psykiska. Det kan ju handla om kroppens förändring, illamående, smärta eller annat. Och hormoner, behöver jag ens nämna dessa…?

27e560_0679b404d9b74582bd11f2c04982e189~mv2Om du känner dig nedstämd och orkeslös varje dag under mer än två veckor, har tappat lusten för sådant du brukar tycka om att göra och upplever meningslöshet kan du ha blivit deprimerad. Andra vanliga tecken på depression är att ha svårt att sova eller att sova mer än vanligt, att ha minskad matlust eller äta mer än vanligt, att ha tankar om liv och död samt att humöret är sänkt eller mer lättirriterat än vanligt.
-Magdalenastudien

Om ovanstående passar in på dig så tveka inte att tala med din barnmorska. Jag vet nu, av erfarenhet, att jag gick alldeles för länge med mina tankar. Jag önskar att jag hade lagt skämskudden åt sidan och öppnat upp mig för min make eller min barnmorska för jag förlorade nästan hela min graviditet till depressionen.. Jag hann inte njuta. Även om du är osäker på vad eller varför du känner som du gör så prata med hen och låt hen, som är kunnig inom området, råda dig vidare. ”Jag mår såhär just nu och det känns inte bra.” är allt du behöver säga. Om det känns för stort steg så prata med en närstående, eller maila tex mig. Du har rätt till att må bra!

Ett steg i att normalisera graviditetsdepression är att prata om det. Vi behöver lyfta alla graviditeter och hur olika det kan vara, inte bara kroppsliga olikheter (som vi faktiskt inte behöver prata om mer än att vi ÄR olika – gravida eller ej) utan även de psykiska olikheterna. Man får må dåligt under graviditeten, det är inget recept på huruvida en kommer bli som förälder sedan. Däremot finns det ju hjälp att få, man måste inte må dåligt.

För oss andra, som inte är gravida, är en viktig del att lyssna. Lyssna och känn av de gravida i din omgivning. Hur mår de? Fråga och våga lyssna. Tycker du att den gravida känns nedstämd så stötta och främst: hjälp hen prata med sin barnmorska! Normalisera inte ett depressionliknande tillstånd och skyll inte nedstämdhet på graviditet.

Efter jag ”kom ut” med min graviditetsdepression så har jag fått en hel del mail. Många har ventilerat sina egna tunga graviditeter där de själva och deras omgivning normaliserat deras depressiva tillstånd. Ibland hjälper det att bara prata om det med vem som helst, men ibland behövs det mer för att bearbeta och som jag nämnt tidigare, det finns hjälp att få både under graviditeten och efteråt.

Inom kort kommer vi få höra en historia här på bloggen om en graviditet som, liksom min, inte var rosaskimrande. Ni hänger väl med?

Vad har ni för erfarenhet kring graviditet?

Repris: Att gå utanför amningsnormen – Näthat.

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2015.

Näthat. Detta eviga näthat. Jag är så förbannat trött på det!
Shaming är något som används alldeles för mycket och jag stöter på det till höger och vänster. Det känns som en slags högstadiemobbning som krypit ut på internet.
Shaming innebär helt enkelt att en får någon att skämmas över något de gör/är. (källa)
Senast igår skedde detta i en föräldragrupp. En föräldragrupp som jag hållt nära hjärtat och verkligen trivts i. En tråd gled plötsligt in på ämnet: Amning längre än normen.
Att säga att ”alla får göra som de vill” men att ändå nämna att långtidsamning är något hen äcklas av och verkligen poängterar att hen finner det äckligt rättfärdigar inte det hen säger. När en uttalar sig negativt om ett känsligt ämne så vågar folk ofta haka på. ”Jag tycker också det är äckligt (men vågade inte erkänna det först..)”. Plötsligt är häxjakten ett faktum. Den lilla människan som vågar stå upp för det som man plötsligt bör känna skuld över står ensam. Igår var det jag, tack och lov! Och tur var väl det, för jag tar inte åt mig personligt.
En stor del av alla mail jag får av hjälpsökande ammande handlar om omgivningens kommentarer. Ammande skriver att de är så ledsna för de vill inte sluta amma men mår för dåligt av omgivningens attityd och kommentarer. De vill inte sluta amma men skäms så mycket att de ammar i smyg. De fortsätter amma men säger att de har slutat. Att någon skriver eller säger ”alla får göra som de vill, men jag tycker det är äckligt” till en som ammar utanför normen (tex) eller i en grupp där det kan befinnas människor som gör det nämnda bidrar till detta. Det bidrar alltså ofta till att den ammande känner skuld och skam.
Jag har nu fått mail av medlemmar i gruppen som plötsligt sitter i den sitsen efter gårdagen.
”Vågar jag verkligen fortsätta med detta, fast vi mår bra av det?”
”Jag kommer inte orka möta kritiken”
”Det känns ju rätt för oss, varför måste jag må dåligt och vilja gömma mig?”
 
Är det verkligen rättvist? Vem gav dig rätten att förstöra någon annans amning? Ja, för det är att förstöra. Den härliga känslan byts ut mot en känsla av skam vilket leder till att amningen inte alls är lika mysig längre.
Bara för att man säger att ”alla får göra som de vill (men)..” så sårar det inte mindre. Det leder inte till mindre skuldkänslor. Jag kan dra exempel av liknande som det ovan fast angående andra ämnen men jag väljer att inte göra det. Man kan byta ut amning mot till exempel vikt, sexualitet eller religion. Alla är känsliga ämnen.
En amningsbild jag nyligen postade på instagram fick så mycket hat att jag valde att ta bort de elaka kommentarerna. Jag valde att ta bort dem för att inte låta näthat och skuldbeläggande finnas där. Jag vill att de som finns hos mig på instagram ska få vara stolta och finna styrka i mina bilder. Jag är stolt över att inspirera människor till att våga stå för sin amning, även om det ‘bara’ är på nätet eller för en familjemedlem.
Just den bilden levererade en sk. hatestorm. En person skriver något nedlåtande och ett helt gäng vågar hänga på. Jag brukar försöka svara ärligt och informativt – för alla vet faktiskt inte att amning är mer än bara mat till exempel.
Jag har lämnat föräldragruppen. Jag vill inte befinna mig i en grupp där det är okej att skuldbelägga och kalla andras handlingar äckliga. Indirekt att kalla andra människor äckliga.
Jag kommer fortsätta, varje dag, att peppa ammande i sin amning.
Jag kommer fortsätta stå upp för amning.
Jag kommer a l d r  i g skämmas över att jag gör det som är bäst för mig och mitt barn.
Jag kommer fortsätta finnas offentligt för att normalisera amning.
Jag kommer fortsätta jobba för att alla ska våga amma.
Jag ammar. Jag står för min amning, och jag står för din amning. Du är inte ensam.
Att amma är ditt val. Bara ditt och ditt barns val.
I en facebookgrupp där många ammar utanför normen ställde jag frågan vad de ser som fördelar med sin amning. Så här svarade några av dem:
För att det har gett oss båda så bra sömn. Och härliga sovmorgnar när tutten fått honom att somna om.
 
Jag utgår från mitt barns behov och hans egna instinkter. Han har inte visat något tecken på att vilja sluta och jag kan tydligt tolka att amningen fyller en viktig funktion för honom.
Sen har han ju på egen hand trappat ner intensiteten på amningen och det kan gå en hel dag utan att han ammar. Och då vill jag tro att han själv innehar förmågan att bedöma/känna/instinktivt agera när det är dags att sluta oxå.

 
Lätt att söva om på natten så man får sova. Jag somnar medan han ammar.
 
Trygghet, samspel, mys, gos, näring, törstsläckare, avkoppling, mellanmål, kvällsfika, frukost, närhet, hud, ro, ögonkontakt. Allt detta är ju så underbart att kunna ge genom att amma. Dessutom ger jag hellre min mjölk än en yoghurt med tillsatser socker å en kall sked
 
Behöver aldrig oroa sig för vätskebrist vid värme eller sjukdom, perfekt mellanmål, enklaste trösten, nattningen och återknytningen efter en lång dag på tex fsk.”
Om det är det som barnet vill ha och mamman klarar av det så finns det inget negativt med det.
Jag har ammat varje läggning och natt med min 18 månaders. Barnet tar inte napp eller flaska. Trors det kunde den andra föräldern, utan några som helst problem, ta läggning, natt och dag när det plötsligt, utan förberdelse krävdes för några dagar sedan.
Amning är bra tröst! Ibland den bästa som finns eftersom bröstmjölken – om jag är korrekt underrättad – även har en milt smärtlindrande effekt. Jag råkade klämma 2,5-åringens lillfinger (hu!) i en dörr idag. Fingret blev rött och svullet och barnet skrek hjärtskärande. Jag blev orolig och ringde 1177. Under hela samtalet satt barnet knäpptyst och ammade. De enda gångerna han gallskrek var när han råkade tappa bröstet. (Det verkar inte vara allvarligt med fingret, tack och lov).
 
Jag har fått sova om nätterna!
 
För att det trots böket och stöket är rätt mysigt och behändigt. Aldrig har vi struliga läggningar (inte ens utan tutte pga så trygg i inskolning vid det här laget), blir livet för mycket och allt kaos kan vi lugna ner oss tillsammans, extra skönt med ett litet syskon, blir vi osams kan vi bli sams. Enkelt uttryckt är det en del av vår relation som jag inte vill ta bort förrän barnet visar att det är redo och vill sluta.
 
Jag håller med om mycket som skrivits, framförallt anknytningen och trösten, samt möjligheten till easy access-näring vid både friskhet och sjukdom. Men en annan grej, fullständigt ytligt och egotrippat: jag har börjat älska mina bröst. Tidigare tyckte jag de var för små, bröstvårtorna var för bulliga, de satt konstigt, jag ogillade att visa mig naken etc etc etc. Nu tittar jag på dem och bara förundras hur fina de är!
Själv uppskattar jag verkligen att amningen är vår stund. En stund att pausa och hitta tillbaka till varandra efter en lång dag ifrån varandra, mitt i en hetsig lek eller bara framför tvn. Det är den absolut största fördelen enligt mig.

Visste du att:

 

Support moms. Support babies. 
 
Påverkas du av omgivningens åsikter angående din amning/flaskmating? Kommentera gärna!
Rekommenderad läsning:

 

Repris: Normalisera amning!

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2015.

Snart har jag ammat i 2 år. T v å år.
Tutte är det bästa mitt barn vet. Hon väljer själv när hon vill och behöver amma, det är näring, tröst och mys.
Amningen ingår i vår relation och besluten vi tar kring vår amning är något som bara angår henne och mig. Jag har alltid varit öppen med min amning och ser ingen som helst anledning till att skämmas eller på något sätt må dåligt över att vi ammar. Fortfarande, som vissa gärna vill påpeka.
Men jag säger att vi ammar. Punkt.
Igår fick jag den här kommentaren på instagram och skillnaden på att amma ett litet barn och ett lite äldre blev återigen så tydlig. Under hela min amningskarriär så har jag blivit bemött rätt schysst, ute i verkligheten. Jag borde väl vara tacksam. Har fått en sned blick från en sur tant och blivit använd som zooattraktion när jag ammade i bilen. Däremot på nätet…. Vad gör människor så trygga bakom sin skärm eller smartphone att de plötsligt vågar vräka ur sig?  Bland annat i en mammagrupp online har jag blivit kallad pervers. Av andra mammor. Som inte ammat eller ammade till rimlig ålder. Ni vet. Den där gyllene siffran av ålder som är r i m l i g. Vilken det nu än är.
Mitt barn kan komma till mig när hon behöver amma, hon kan berätta för mig när hon vill och hon kan säga när hon inte vill mer. Varför är det fel? Att amma ett mindre barn är det ingen som höjer på ögonbrynet åt (förutom om hen fläker ut sin mat-tutte, vilket är förbjudet, förbjudet, förbjudet) men så fort barnet anses som ”stort” så ska jag plötsligt räkna med att folk tar illa upp, att ses som freakshow eller att få glåpord efter mig? Låter det rimligt? Jag blir så förbaskat ledsen att vi som ammar längre än normen inte ska få stå för det utan att vara rädd för att ses som ”hippies” (i dålig benämning) eller freakshows.
Att jämföra amning av ett barn under året och ett barn närmare dubbla åldern går inte. Det är två helt olika saker, fast ändå så lika. Vi ger fortfarande värmen och närheten till våra små. Vi har fortfarande ett band av guld mellan oss. Och vet ni, vi förtjänar fortfarande samma respekt FAST vårt barn ”överlever” utan amningen.
I och med att min instagram och blogg blir större så har jag insett att jag kommer behöva räkna med kommentarer som de ovan. Hur sorgligt är inte det? MEN jag har också insett att anledningen till detta är pga att vi lever i ett skevt samhälle där en sex-tutte alltid är okej, men en mat-tutte helst ska sitta hemma och det är faktiskt inte något jag tänker rätta mig efter.
Det är inga fel på mig. Jag är en kickass mamma som gör vad jag tror är bäst för mitt barn. Att amma gynnar oss, vilket också ger oss noll anledningar att sluta. Jag kommer fortsätta amma mitt barn tills hon eller jag inte vill längre, och jag hoppas att det åtminstone är några år till.
Normalisera amning, oavsett ålder.

Det stora perspektivet

Ibland förstår jag inte hur folk inte kan se saker i ett större perspektiv. Jag kan ju göra det så varför kan inte de? Återigen blossar en debatt upp om könsuppdelade avdelningar för barnkläder i diverse klädbutiker. Grunden denna gång var en skylt vid rosa overaller där det stod att pojkars ytterkläder fanns på ett annat ställe. Folk rasar åt två håll här. Vissa anser att det ”stormar i ett vattenglas” och andra ser faktiskt hur problematiskt det är. Varför får vi inte välja själva vad vi tycker om istället?

Så, lets take a walk on the stora perspektivet! Vi kollar på några kommentarer som brukar ploppa upp i sådana trådar på sociala medier:

  1. ”Men herregud, det är väl bara att handla vilka plagg man vill! Inget att bråka om!”

Ja. Visst är det så. Handla vart man vill, det är ju svinlätt!

Men! Vet du vad normer är? Normer är sådant vi tillsammans upprätthåller i samhället, medvetet och omedvetet. Det är som osynliga regler och koder, hur man är, klär sig eller pratar till exempel. En förväntning eller föreställning om hur något är, som ibland faktiskt inte alls behöver återspegla hur det måste vara. Det är alltså ingen lag. Självklart finns det normer gällande ”flickor” och ”pojkar”. SJÄLVKLART! Så nu gör vi ett test:

Tänk dig en pojke, Vad har han på sig? Kanske jeans? Och en mörk tröja med ett tufft tryck, är det en dinosaurie? Säkert. Hur beter han sig? Han är kanske lite bråkig? Lite bufflig (vilket är okej eftersom pojkar är så), han tar plats, gillar Spiderman och han har säkert svårt att sitta still?

Nu tänker vi oss en flicka. Vad har hon på sig? En klänning? Tights? Kanske tofsar? Ja, mycket möjligt. Hon gillar väl rosa och andra ljuva färger, eller hur? Hon vill kanske sitta i knät och prata lite lågmält? Hon gillar säkert djur, barbies och att vara med de vuxna. Hon vill väl inte springa runt och härja direkt, heller? Kan det stämma?

Här har vi en skev föreställning som ligger djupt inom oss vuxna, något många av oss har med oss från vår egen barndom. En norm gällande hur flickor och pojkar är. Eftersom vi nu har de här föreställningarna och osynliga förväntningarna på barnen så vill de såklart vara oss till lags. Vi visar tydligt med hela vårt jag, medvetet eller omedvetet, vad vi anser vara rätt och fel. Barnen ser hur vi klär oss och hur vi är. De hör hur vi pratar. De ser på sociala medier och i andra medier hur andra människor är. De ser i butiker hur vi upprätthåller den här förlegade normen gällande kön. Ni minns väl vad jag skrev här uppe, en norm är en föreställning – alltså ingen lag. Normen kan ändras rent av och oavsett så måste man inte följa normen! Men, fast man inte måste följa normer så är det något i oss som gör att vi vill. Vi vill ju passa in.

Visste ni att barn är mästare på att kategorisera? De är iallafall det. Barn har ett behov av att kategorisera för att få ett sammanhang. Så redan i låg ålder finns nu dessa två kategorier, flickor och pojkar. Och hur de är, enligt normen, har vi ju precis pratat om. Kanske hade det varit bättre att kategorisera barn som barn istället?

Nu till problemet: I barns värld handlar pojkar kläder på avdelningen för pojkar och flickor handlar på avdelningen för flickor. Pojkkläder är på pojkavdelningen och flickkläder på flickavdelningen. Detta har vi vuxna medvetet och omedvetet signalerat till barnen, i olika former. Korsar någon avdelningarna, till exempel en flicka som handlar på avdelningen för pojkar så har hon gått mot normen, alltså det som förväntas av henne. För ett barn kan det vara märkligt. Butiker upprätthåller normer om hur flickor och pojkar ska klä sig genom att tydligt ha två avdelningar. Det lämnar inte särskilt mycket spelrum till valfrihet utan det fasar in barnen i ramarna för flickor eller pojkar helt baserat på deras könsorgan, alltså inte könsidentitet.

För en vuxen kan det vara svårt att bryta mot normen. Det kan vara obekvämt, kännas olustigt och lite fel. Man kan känna en oro för att hamna utanför eller inte bli tagen på allvar. Som vuxen kan man hantera det på ett annat sätt än barn, en vuxen kan lättare sätta ord på sina känslor, läsa på och hitta stöd på olika sätt. För ett barn är det ännu svårare. Barn vill vara till lags, de vill passa in och vara en del av gemenskap. Ett barn som är fyra år och identifierar sig som tjej kan inte riktigt stå upp mot frågan ”Varför har du en pojktröja på dig?”. Den fyraåringen kommer överge den tröjan mot något mer passande. Den fyraåringen kommer kanske överta de andra barnens värderingar och förväntningar, och därmed tappa bort sig själv. Eftersom denna fyraårings jag anses fel så kommer hon rätta sig i ledet. Och på den andra sidan då: ett barn ser sin kompis ha en pojktröja. Fast hon är ju en tjej? Varför har hon en pojktröja? Det här är ju helt fel.. Kompisen upplevs nu som udda och gör något som inte känns helt okej, hon går mot normen. Kompisen får inte längre vara med. Situationen blir olustig och det uppkommer mobbing.

Men för all del, det är väl bara att handla vart man vill.

2. ”Varför inte fokusera på verkliga problem?”

Se punkt 1. Mobbning är ett problem i allra högsta grad. Precis som psykisk ohälsa som även mobbning kan leda till, och psykisk ohälsa hos unga bara ökar..  Visste du att 20% av alla 14-20-åringar har upplevt ett år av psykisk ohälsa? De har iallafall gjort det. En del av orsakerna är normer bundna till det könsorgan man har. Ser ni hur många av dessa bollar som den snäva könsnormen är en del i?

psykisk ohälsa

På samhällsnivå, ser ni?

3. ”Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.”

Ja. Det är ju just det vi kämpar för här. Men måste alla pojkar vara lika? Måste alla flickor vara lika? Snoppar och snippor styr inte vad vi gillar för färger, tryck eller material – jag lovar! Det handlar om tycke och smak, inte vad som finns mellan benen.

4. ”Ska vi ha ihopslagna vuxenavdelningar också?”

Nja. Alltså nu är det ju så att vuxna kvinnor och män har olika kroppar. Kvinnor och kvinnor/män och män har också olika kroppar så rent krasst – fine! Men vuxenkroppar har ju påverkats av hormoner som bidrar till bröst, höfter och snoppar som behöver utrymme på olika ställen. Beroende på vilket sorts hormon man påverkas av alltså. Så där är kropparna och kläderna faktiskt inte likadana.

Med det sagt så vill jag också lyfta vikten av att inte alla killar har snopp och inte alla tjejer har fitta/bröst.

5. ”Det finns inga kalsonger på Gina Tricot. Wähäääääää.”

Nä, det finns ju inte det. Men är det vad detta handlar om då? Nej, precis. Det här handlar inte om huruvida Gina Tricot säljer kalsonger eller inte.

Varför tror du att pojkar förknippas med bilar och flickor med dockor? Jo, för det är så det presenteras, medvetet och omedvetet. Det är normen som finns. Även om ”barnen får välja själv” så kan de inte välja själv. De styrs in i dessa val med hjälp av oss vuxna och hur vårt samhälle är uppbyggt. Se på reklam och på butiker. Så, visst är det bara att handla kläder på vilken avdelning man vill men det kan komma med konsekvenser. Hur stora för just ditt barn kan du inte veta innan…

Det var inte slutet, det var Nell.

Här kommer ni förlossningsberättelse med Nell. Det är ingen sockersöt, ljusrosa historia om hur vår efterlängtade bebis föds i ljudet av vindspel och valsång direkt. Mer kantad av en livrädd blivande tvåbarnsmorsa som lider av en graviditetsdepression med dödsångest. Så, med de förorden avklarade så kör vi!

Den 16 maj vaknar jag och är på ett hiskeligt humör. Jag är otroligt sur. Ännu en natt har gått och ingen förlossning har startat, och jag är nu 4 dagar över tiden. Jag vill å ena sidan att det startar eftersom jag är så trött på att ha ont men å andra sidan vill jag inte att något sker eftersom jag inte vill föda.

Fredrik och Lykke börjar förbereda sig inför förskolan och de blir osams om allt. Jag blir provocerad, lägger mig i och beter mig värre än jag någonsin gjort mot Fredrik. Jag tar bilnycklarna och tänker köra henne själv men det slutar med att vi båda åker med och lämnar Lykke. Jag är fortfarande arg som ett bi av oklar anledning men vi stannar på Espressohouse på vägen hem och tar en varsin kaffe innan Fredrik ska till jobbet.

Väl hemma far Fredrik till jobbet och jag återgår till min vanliga vardasgsyssla: Ligga i soffan och se på tv. Framåt lunch drabbas jag av en yrselliknande huvudvärk och jag överväger att be svärmor hämta Lykke. Men den duktiga flickan i mig tar över så jag packar in mig i bilen och hämtar henne. Eftermiddagen spenderas med iPad så jag får vila tills Fredrik slutade klockan 19.

Lykke nattas och vi startar tvn för att se på GWs mord. Under programmets gång börjar jag känna av sammandragningar av annan karaktär än det vanliga. Jag brukar ha många sammandragningar i det här skedet av graviditeten men dessa ilar plötsligt neråt i snippan. Här hinner jag drabbas av lätt panik och börjar förneka vad jag känner – Jag vill ju inte att det är på riktigt. Jag sätter mig på pilatesbollen efter programmet men väljer istället att gå och lägga mig för att sova bort det. Väl uppe i sovrummet tilltar sammandragningarna och plötsligt kan jag inte annat än göra ljud för att ta mig igenom dem. Nu ringer jag förlossningen och de ber mig komma in genast efter att jag tagit några värkar under samtalet.

Jag går ner till Fredrik och berättar att jag har ringt och att han måste ringa sin mamma. Plötsligt måste jag beta av värkarna genom att stanna upp, huka mig och andas. Eventuellt också morra lite. Fredrik samlar ihop våra saker och svärmor anländer. På vägen ut i bilen hinner jag drabbas av panik igen, jag vill inte och jag är inte redo!

Det har blivit midnatt när vi sätter oss i bilen och vi pratar inte så värst mycket. Fredrik påminner mig om andningen och jag hinner rätta honom då jag anser att han kör fel. Istället för att ta motorvägen ska han plötsligt köra genom stan. Han hävdar än idag att det är bättre att köra där på natten medan jag anser att han helt enkelt körde fel i rena stressen. Jag hinner också notera att nu är det fan tätt mellan värkarna… Det är tätt och det gör ont.. Nära sjukhuset var det renovering på gång och asfalten saknades, vilket gjorde mig otroligt förbannad då det är enda vägen till sjukhuset. Hur tänker de när de river bort asfalten så bilen hoppar fram samtidigt som jag har värkar? Förstår de inte hur ont det gör? Idioter, de kan ju räkna med ett argt samtal från mig så snart det är morgon igen..

Väl framme ska ju parkeringen betalas och jag hinner beta av värkar på parkeringen. Mot bilen och med Fredrik som stöttepelare. Sen ska jag gå hela vägen in på akuten för att lyckas ta mig till förlossningen som är under renovering. Väl inne på akuten finns ingen personal i receptionen och Fredrik ställer sig snällt och väntar….. Ja. ”Man vill ju inte störa.” Jag hamnar på huk med en stol som stöd och försöker fokusera på andningen, för nu gör det fruktansvärt ont så jag misstänker att jag även här gör märkliga ljud för att liksom distrahera mig själv! Det står tre män inne i väntrummet på akuten och ser nervösa ut. Plötsligt kommer den ena fram till mig och lägger en hand på min axel och frågar: ”Are you okay?”. ”No..” får jag fram och börjar skratta åt Fredriks håll. Då får han kontakt med kvinnan i receptionen som suttit vid en dator och hon kallar ner någon från förlossningen. Jag byter stol med Fredriks hjälp och hukar mot en som står närmare hissen. Nu ska vi upp.

Hissdörrarna öppnas och där står en kvinna som ser på mig med ett leende. Minsann, nu var jag på rätt ställe! Det syntes på hela hennes ansikte. Det tar en stund innan jag tar mig upp från stolen som jag ligger över men väl i hissen klappar kvinnan på varenda ficka hon har. Trevande. Sökande. Sen utbrister hon leende ”Hoppsan, jag måste ha glömt mitt kort! Tänka sig!”. Jag. dör. På allvar?! Jodå.. Vi får kalla på receptionisten igen som traskar bort till oss och hjälper oss att starta hissen.

Vi far upp äntligen upp med hissen mot förlossningsavdelningen. Upp på en våg eftersom jag inte vägt mig under graviditeten och den visar stadiga 20 kilo plus. Vilken grej! Vi får följa sköterskan genom korridorerna och det känns som att den förslossningspersonal som vi möter stirrar på mig, och det känns som att de undrar vad jag gör där. Är det verkligen på riktigt? Sen får vi komma in på ett rum och en sköterska ger mig en vit urtvättad skjorta och nättrosor. Jag ifrågasätter genast, hon har ju inte ens undersökt mig! Det är kanske falskt alarm? Jag kanske måste åka hem och vänta? Jag är liksom inte redo för detta… Men hon säger bara att en undersökning behövs inte för att veta att jag behöver byta om och lägga mig på sängen.

Så. Nu är vi här. Klockan är halv ett på natten och vi är på förlossningen. Jag ligger på sängen, som är obekväm och jag är lika rädd som smärtpåverkad. Det gör ont, jag vet inte om jag kommer överleva och jag är så himla varm… Den här härliga stämningen jag hade övertalat mig själv att vi skulle ha, med musik och ett mysigt klimat finns inte ens på världskartan. Jag har så fruktansvärt ont och värkarna är täta. Jag hade en inbillad vision att vi skulle ha det avslappnat, jag och Fredrik skulle kunna småprata mellan värkarna, kanske spela quizkampen och dricka lite juice. Jag skulle berätta hur jag upplever allt och vi skulle se varandra i ögonen och hålla handen. Jag skulle titta på honom och förhoppningsfullt säga (med ett leende): ”Åh, nu kommer en värk” och så skulle vi andas tillsammans genom den. Allt tvärtemot förra förlossningen när jag liksom stängde honom ute. Men nu gör jag samma. Fredrik får serva mig med kylda trasor på pannan, men det är väl allt han tillåts göra. Jag tror minsann jag hinner skälla på honom för att göra det fel också. Han beordras av personalen att ta trasorna och kyla om men nåde honom om han rör trasorna som jag tröstande trycker mot mitt ansikte. Jag vill inte att någon rör min kropp eller något som är i anslutning till mig – Låt mig vara.

Jag får testa lite lustgas och barnmorskan förklarar hur man gör men låter mig sen testa fritt. Med Lykke fick jag också prova lustgas men då kom det med massa pekpinnar och jag fick höra att jag gjorde fel vilket resulterade att jag slog bakut och vägrade. Jag testar och känner en viss trygghet med den – men hjälper gör den inte direkt. Däremot är den svala masken en skön grej att fokusera på och det susande ljudet akompanjeras rätt snyggt med mina morrande, vrål och grymtande.

Jag vet inte riktigt själv vad som händer men plötsligt eskalerar smärtan enormt och min rumpa hamnar i farozonen. Att jag fick en känsla av att behöva bajsa är en underdrift.. Jag höll på att sprängas, neråt. Jag bara vrålar rakt ut i panik! Barnmorskan som sitter och skriver lite på datorn vänder sig mot mig, mitt i en värk, med meningen: ”Nu klipper vi trosorna!”

Nu har jag barnmorskan och en sköterska i fotänden av sängen och Fredrik står bredvid mig och ser lidande ut, alla är koncentrerade på sitt. Mitt i en annan värk känner jag hur något brister i snippy och jag upplever som att jag kissar ner mig helt utom min kontroll. Jag frågar flämtande om vattnet gick och alla svarar glatt jakande. Då är klockan 01.35. Fem minuter senare drar krystvärkarna igång ordentligt och 01.50 är allt över. Pang, tjong, bom. Jag minns hur barnmorskan ber mig ta emot henne, precis som jag sagt att ville, men att jag vägrar. Hon säger upprepat ”Nu kommer bebisen, nu får du ta henne!” medan jag chockat svarar ”nej, nej, nej!”. Det blir barnmorskan Marie som tar emot vår dotter och med flinka fingrar snurrar hon lös navelsträngen som satt kring bebisens hals. Marie, med sitt mjuka sätt, som stöttat och peppat mig under hela timmen vi hinner vara där.

”Det kom en bebis!”

Den 17 maj 2017 föds Nell Anne Evy Samevall och läggs på min mage. 3705 gram lätt och 48 centimeter lång.  Jag minns inte om hon skriker men jag minns att hon kissar på mig och hur det rinner varm vätska överallt. Jag minns chocken över att det plötsligt fanns en bebis och jag minns min egen exalterade och chockade röst upprepa ”Det är en bebis!”. Jag kunde inte förstå att det faktiskt kom en bebis. Jag minns Fredriks blick och våra tårar. Och jag minns hur jag plötsligt älskade henne. Hon. Min unge, som jag önskat bort så många gånger, hon som jag trodde skulle förstöra allt. Jag älskade henne omgående och visste att jag aldrig någonsin släpper henne ifrån mig. Hon är ju min, och Fredriks. Lykkes lillasyster är ju här. Nu är familjen komplett.

 

Så gick det till när Nell kom till världen. Ingen dog. Några fick panik. Någon  var rädd och någon var lugn. Det var inte blodigt eller kaosartat.

Det gick alltså precis som det ska. 

Med denna berättade vi att vårt barn var här! Vår första bild.

Nell. Lilla nyfödda Nell.

Den första sniffen.. Lykkes efterlängtade lillasyster.

De

Nu 5 månader. Vår älskade solstråle!

Repris: Dagis finns inte

Detta inlägg är en repris från angelicahedstrom.se, 2016.

Jag måste skriva ett inlägg om förskolan.

Först och främst: dagis finns inte längre, inte heller dagisfröknar! Idag finns endast förskola som grudnas på en läroplan, och i förskolan arbetar pedagoger som är personer med namn. Fortfarande nämns ordet ”dagis” i olika sorters media och av privatpersoner trots att dagis inte ens finns? Varför inte bara säga föris, istället?

Förskolan drivs sedan 1998 (nästan 20 år tillbaka) av en läroplan som gynnar varje barns rättigheter och utveckling. Förskolan lägger grunden för barnens livslånga lärande och ser till varje barns utveckling. När det inte fanns någon läroplan var förskolan ett dagis, en plats att vara på under dagen när vårdnadshavarna arbetar. Nu är förskolan mycket mer än bara förvaring, det är en plats fylld av mening för barnen där barnets enskilda utveckling sitter i främsta rummet. Vi arbetar till exempel med pedagogisk dokumentation för att kunna utveckla vårt arbete, något läroplanen kräver att vi gör – och vi gör det med glädje. Genom att använda oss av pedagogisk dokumentation kan vi se till varje enskilt barns utveckling men främst se hur vi kan förbättra verksamheten för de aktuella barnen vi har i vår barngrupp. Pedagogisk dokumentation och dokumentation är inte samma sak för att förtydliga. Vi planerar, genomför, dokumenterar och utvärderar allt vi gör.

En dag på en förskola för en förskollärare handlar om så mycket mer än att bara ”ha kul med barn”, men självklart är det något som genomsyrar allt. Barns lärande sker via lek. Läroplanen för förskolan innehåller 18 sidor med mål och riktlinjer som förskolan och förskolläraren SKA följa, och jag tycker absolut att en som förälder ska kika igenom läroplanen eller fråga pedagogerna kring den. På så sätt kan en få inblick i varför de jobbar på ett visst sätt på ditt barns förskola. Här är hela läroplanen som vi SKA följa. När en kikat ingeom läroplanen så kan en ocså ha i åtanke hur många barn det går per pedagog, på min avdelning till exempel är vi 3 pedagoger på 21 barn. Allt som står i läroplanen ska tillgodoses för v a r j e enskilt barn.

En förskollärare idag studerar allt från barnpsykologi till utvecklingsteorier i 3,5 år, ska följa läroplanen samt lägga grunden för varje enskilda individs livslånga lärande! Ändå ska vi, år 2016, kallas dagisfröknar..?

Ingen dagisfröken.