När fem ska bli sex

När Lykke föddes tog vi hem henne, satte bilstolen i vardagsrummet och lät Charlie kolla in henne medan vi tog av oss ytterkläderna. Han hade träffat flertalet barn och bebisar och är ju en hund som faktiskt är rätt glad i människor. Den här gången har vi inte bara Charlie, utan även Cesar.


Cesar är ju som känt en nervös snubbe som inte är särskilt glad i människor som inte är hans farmor, typ. Han är rädd för allt och alla och tycker att barn är otroligt obehagliga. Någon bebis har han inte träffat mer än att han fick nosa på en från min famn en gång. Det gick förstås bra och jag försöker förlita mig på att det kommer gå.

Han har ju gjort otroliga framsteg under sitt år hos oss och hade någon påstått där i början att Lykke och Cesar skulle dela säng så hade jag trott att hen var galen. Men Cesar funkar jättefint i vår familj nu! Han älskar Fredrik och avgudar Lykke. Han lyder hennes kommandon och sover mellan henne och mig. Men vägen hit har varit lång och krokig. Så även om han inte förstår sig på människor, så mår han bra och njuter av livet med oss tre människor.


Cesar förstår att vi är hans familj, hans flock. Med oss är han trygg. Han har inte tydligt reagerat på min växande och sprattliga mage, mer än att han ibland blir förvirrad när han ska vila huvudet på den och får en knuff. Jag vill tro att han kommer förstå att bebisen också är en del i flocken, direkt. Tror ni inte? Jag har fått för mig att bebisen borde lukta som Lykke, eller som vår familj iallafall.. Hur vi nu luktar?

Hur vi ska göra när vi kommer hem från BB den här gången vet jag inte riktigt. Vi måste fundera. En del säger mig att det bästa vore att göra på samma sätt, helt odramatiskt langa ner bebisen på golvet och låta hundarna kolla läget. En annan del blir beskyddande och känner att vi vet ju faktiskt inte hur Cesar reagerar. Men det han tar till är ju att skälla, och det är ju egentligen ingen fara, mer än att bebisen kan bli ledsen.


Hur har ni presenterat en ny bebis för era hundar/katter?

Tidsfördriv


Att hitta något att göra som stillasittande är inte lätt! Många föreslår att rita i sådana ”vuxna” målarböcker men det funkar tyvärr inte mer än korta stunder pga av min sjukdom, det kan leda till dubbelt så ont – foglossning OCH händerna. Förra veckan började jag sy en sovorm till Lykke. Jag gillar ju att sy och Lykke ska få en större säng, så det kändes perfekt. En sovorm fördriver min tid och gör den stora sängen lite mer ombonad! 

Jag gick eventuellt lite till överdrift då ormen råkade bli nästan 4 meter… Nåväl. Så kan det gå när man kör på fri hand! 

Alla älskar ormen iallafall och det är vad som är viktigast! 

Lykke älskar att bygga små ”bon” och ta en stund för sig själv. Ormen passade perfekt att linda runt sig. 


Busvänlig. 

Ormen är gjord i flera gamla sängkläder som åkt mååånga varv i maskinen. Det gör att den är otroligt mjuk och go! 


Båda hundarna älskar den!


Lykke byggde bo på köksgolvet! 

Nå. Jag måste säga att jag är rätt nöjd och jag har redan fler ormar på gång, den var så rolig sy! 

Att åka till förlossningen i skånsk snöstorm

Jag nämnde ju att jag fått ett dåligt bemötande under ett samtal till förlossningen. Igår blev jag tvungen att ringa igen, och fick prata med samma person. Hon hade inte hunnit gå någon charmkurs men hon sa att vi behövde komma in..

Jag lämnade Lykke som vanligt på morgonen. Foglossningen var sådär och vi har snöstorm, det var lite kämpigt. När jag kom hem satte jag mig i soffan och tänkte dricka kaffe, men drabbades av en underlig känsla i magen. Det var som när ett magknip närmar sig. En kan inte göra något men man känner hur det liksom smyger sig fram. Jag gick på toaletten och kissade lite, återvände till soffan och kände hur det bara ökade. Jag började bli orolig men tänkte testa att vila så jag tog mig upp till sängen, på vägen upp försökte jag få bebisen att vrida på sig, ifall en nerv var i kläm eller så. När jag väl lagt mig i sängen började det tillta fruktansvärt, det var inte längre bara obehagligt och lite ”knipigt” utan det började göra rent av svinont! Jag kände hur svetten började rinna på ryggen av smärtan och jag fick svårt att andas. Det var som en ilande kramp långt ner på min vänstra sida av magen. Jag kunde inte räta ut kroppen och varenda rörelse ökade smärtan med tusen. Där och då började jag bli riktigt rädd! Då hade smärtan bara tilltagit i nästan en timme och jag hade haft riktigt ont i en halvtimme.

Jag ringde 1177 som hade 20 minuters kö, så jag la på. Jag messade Fredrik och frågade om han hade sin telefon i närheten. Han har ju telefonen i sitt skåp på jobbet och jag måste ringa centralvakten för att be hen ringa på honom – bah, krångel. Under tiden jag väntade på ett svar hann jag leta fram Thereses nummer och tänkte ringa henne, vad jag nu tänkte att hon skulle göra där bortifrån Gävle..? Tack och lov svarade Fredrik nästan på en gång. Jag ringde upp honom och fick knappt fram några ord. Han sa åt mig att ringa förlossningen genast. Och ja, det vore ju rätt smart. Jag ringde dem och Fredrik kom hem, så körde vi in.


När vi kom in var jag fortfarande rätt medtagen. Jag hade mycket sammandragningar, var skakig och lite tungandad. Den värsta smärtan hade släppt tack och lov! Jag kopplades upp på CTG och bebisen övervakades i 35 minuter, allt var fint. Jag syresatte mig lite dåligt men eftersom jag lider av astma samt kronisk inflammation i muskelfästen kring bröstkorgen så tillhör det mitt ”normala”.

Mitt urintest innehöll bakterier samt vita och röda blodkroppar. Troligen UVI och det behövdes skickas iväg för en odling – så det får vi invänta svaret på. Läkaren kom till slut och både tröck och knackade på området vid magen och ryggen. Det gjorde ont! Efter cirka två timmar fick vi åka hem, med misstanke om njursten. Troligen kissar jag ut den av självmant och smärtan kom när den gick igenom en trängre passage. Om jag skulle få ett till smärtanfall så ska vi återkomma, då kan de behöva ta en titt för att bedöma storleken på den/dem.

Det här var riktigt skrämmande! Jag trodde aldrig förlossningen var på gång, däremot kände jag att något var fel, men jag visste inte vad. Jag låg där i sängen, kunde inte röra mig och hade sådan panik.  Jag hann tänka att jag kanske dör, där och då helt ensam. Men jag dog inte. Istället löste det sig rätt fint känner jag. På förlossningen fick vi ett jättefint bemötande och en positiv upplevelse. Jag var nervös med tanke på hur jag känt vid de två samtalen jag haft dit, men väl där var det tvärtom. Alla var otroligt trevliga och varma. Vi kände oss omhändertagna och välkomna! De var noggranna och tydliga med allt som hände. Jag fastnade speciellt för en kvinna som var så där härlig, sprudlande och lagom personlig. Jag hoppas verkligen hon kommer finnas där vid min förlossning!


Idag mår jag bra igen. Snön fortsätter vräka ner och jag har fått agerat taxi. Skjutsat Lykke till föris, skjutsat Fredrik till jobbet, ska hämta Lykke på föris, och sen hämta Fredrik på jobbet ikväll. Annars kör han ju moped, men efter att han fastnade innan han ens kommit ut från vår gata igår så får det bli så här tills snön försvunnit. Så konstigt att få över en halvmeter snö i Kristianstad? Det hade vi inte räknat med. Vi har liksom inte samma plogresurser som man har lite högre upp i Sverige – och det får vi verkligen smaka på. Vägarna är katastrofala och olyckorna är många. Sen att det blåser konstant här gör att vägarna slipas riktigt förrädiska. Grannen druttade omkull imorse när hon stod och pratade med Lykke som lekte i en snöhög. Men jag önskar verkligen att jag hade en smärtfri graviditet just nu så jag hade kunnat njuta av snön med Lykke. Hon är överlycklig och vem vet när vi har sån här tur igen?  Så, nu har jag pratat klart om vädret. Jag älskar snön är kontentan, och är vid närmare eftertanke inte alls förvånad över den dåliga plogningen.

 

 

Att få feeling

Ni som har sociala medier av något slag har nog inte missat den uppmärksammade händelsen som skedde i helgen. En bandmedlem, under ett scenframträdande, gick fram till en tjej i publiken för att ta tag i hennes hår och tryckte sedan hennes ansikte mot sitt kön. Agerandet fastnade på film och filmen spreds snabbt på Facebook. Medlemmen har uttalat sig om att han fick ”feeling” och verkar anse att det gjorde hans handling legitim. Bandet har nu, två dagar senare, framfört en ursäkt på sin facebooksida efter att ha bemött händelsen med total tystnad.

Kommentarer har strömmat in och jag är på allvar förvånad över hur många som anser att detta blåst upp i alldeles för stora proportioner. Många anser att detta inte är ett övergrepp, andra anser att det är ett för litet övergrepp och vissa ser inte problemet i händelsen alls. Sedan, såklart, finns de som ser det för vad det är: Ett sexuellt övergrepp. En otroligt kränkande handling.

En man pressar en, för honom okänd, kvinnas ansikte mot sitt kön. De har ingen koppling till varandra över huvud taget. De känner inte varandra. Hon har inte gett sitt samtycke till sitt ansikte i hans kön. Inte nog med att det är rent av vidrigt att ha ansiktet i en okänd mans kön så är själva handlingen otroligt kränkande och förnedrande. Han tar sig rätten till hennes kropp och sedan rättfärdigar sin handling, eftersom han fick ”feeling”.

Det han gör är inget ovanligt. Det här händer varenda dag men det fastnar inte alltid på film, vilket gör att det försvinner i periferin. Det här fångas på film, det här lyfts fram i dagsljuset. Det är inte många kvällar på uteställen som jag har sluppit att få okända mäns kön pressade mot min kropp. Inte mot mitt ansikte, tack och lov, men mot mitt ben, min rumpa eller vart de nu än når. Och inte bara på uteställen, det har hänt mig på bussen rent av. Jag har aldrig bett dem göra detta men jag borde ju bara vara tacksam enligt vissa, för känslan av olust som händelsen skapar ligger ju hos mig. Snubben som gjorde det fick kanske feeling, vad vet jag?

Många, främst män, som jag kan se i kommentarfälten kring den helgens händelse anser att det här var väl ingen fara. Varför gnälls det? Ja, kanske för att kvinnor är trötta på att inte få äga oss själva! Vi är trötta på att tillfredsställa män mot vår vilja! Vi är trötta på att TA ANSVAR FÖR FELAKTIGA HANDLINGAR AV MÄN. Jag är SÅ trött på att tjejer ska behöva må dåligt eller anpassa sig pga något snubbar gör. Jag blir så less på att det finns män som anser att detta är en relativt okej sak att göra, ”Jag skulle inte göra det själv men det spelar väl ingen roll att han gör det.” Det är en jäkla fin linje… Någon öl så gör du det själv också eftersom du faktiskt inte ser problemet i handlingen.

Det handlar om respekt. Det handlar om att kunna se gränserna. Det handlar om att inte tro sig ha rätt till någon annans kropp.

Jag vet att ni som följer mig här vet detta, men det tåls att lyftas igen: Samtycke innebär att någon har gjort ett aktivt val, sagt ja och inte heller ångrat sig under tiden. Ett ja kan ändras till ett nej när som helst – och då är det ett nej.

Få gärna feeling. Det är ju bara härligt! Men låt inte ditt sunda förnuft försvinna och se till att din feeling innefattar dig själv och de som har gett sitt samtycke till din aktuella feeling. Ge fan i alla andra, bara gör det.

Med en förlossning i bagaget.

Jag har hunnit tänka lite på saker jag inte visste innan förra förlossningen och tiden på BB, som jag nu tar med mig till denna förlossning. Så jag bjussar på en lista!
Vad jag tar med mig till nästan förlossning:

🌱Att moderkakan ska krystas ut. Som en andra förlossning.

Jo, men för mig var det så. Bebisen låg på min mage med den korta lilla navelsträngen, och barnmorskan ba: ”Nu måste du krysta!” Jag ba: Eh, bebien ligger ju redan här..?”. Närå, moderkakan skötte sig inte själv – den skulle också födas ut!

🌱Det finns något som heter ”eftervärkar”.

Eftervärkarna håller en igång kan man säga! Herregud. Livmodern ska dra ihop sig och eftervärkarna hjälper till med det. De var otroligt smärtsamma i flera dagar!

🌱Att rummet är tomt på personal egentligen är positivt.

Många upplever att de är rätt ensamma under förlossningen, rent fysiskt i rummet alltså. Med Lykke hade vi nästan jämt personal i rummet och i efterhand vet vi att det var för att hon hade för höga hjärtljud. Den här gången ska jag försöka se det positivt om vi inte har vårdpersonal omkring oss hela tiden.

🌱Bajs är najs. Nä, men bajs är inte ens i närheten på världskartan.

Bajs. Alla dessa tankar jag lade på bajs. Tänk om jag bajsar på mig under förlossningen. Antal gånger jag tänkte på det under och efter förlossningen: 0. Kommer inte ägna en sekund åt det den här gången.

🌱Att man måste ha ”rätt” teknik med lustgas. Och ska lära sig under press.

Det var ju inte bara att glida iväg i happyland! Nä, det fanns ju en teknik att förhålla sig till. Som jag inte fick till, så allt som hände mig var att jag blev illamående och förbannad.

🌱Bebisen måste inte gråta när den kommit ut.

Lykke sa inte ett ljud. Det var helt tyst. Tur nog såg jag hur hon tittade runt och var allra högst levande. Hon gnydde till när barnmorskan ruskade henne, men det var allt.

🌱Att det beräknade födelsedatumet verkligen bara är en riktlinje.

Lykkes förlossning startade i vecka 35 men stoppades med bricanyl då vi var i Dalarna. Den här gången ska allt vara klart tills vecka 35 och vi ska hålla oss hemma, för säkerhets skull. Vi hade inget redo sist och förnekade förlossningens start ända in i sista sekund! Den här gången ska jag lyssna på mig själv, och ha en färdigpackad väska.

🌱Säger de att ni får åka hem från BB, så får ni.

Det kändes som om vi hade stulit henne. De kan ju knappast anförtro en sån bräcklig liten bebis till oss? Men tydligen, ingen stoppar er i dörren eller kommer efter några dagar och kräver tillbaka barnet. Jag lovar.


Lilla Lykke ❤

Ni som fött barn, vad var annorlunda mot er förväntning?

Vi lever ju jämställt, eller hur?

Igår fick jag ringa förlossningen. Under dagen hade jag flertalet obehagliga sammandragningar, minst två i timmen, samt en smärta i ena ljumsken. Samma ben sprängde och gjorde ont. Foglossningen var på sitt allra värsta humör och jag behövde använda kryckor för att ens hålla mig upprätt. Fruktansvärt! Bebisen kändes slö och höll sig långt ifrån sitt vanliga rörelsemönster och svarade varken på sådant jag förtärde eller fysisk kontakt.

Samtalet tog sin tid att ens ringa. Jag har lätt att säga till andra att hellre ringa en gång för mycket, men när det gällde mig själv så frågade jag både en och tre personer vad jag borde göra. Jag vill ju inte vara förlossningen till besvär…


När jag väl ringde så möttes jag av en kvinna i andra änden som inte riktigt lyssnade. Hon gav mig förklaringar på saker jag redan visste och pratade över mitt huvud på något sätt. ”Du vet att man kan ha växtvärk.”, ”Du har kanske sträckt dig.” och ”Ta någon alvedon.” Det kändes olustigt men hon fick mig också främst att känna mig rätt dum, . Faktumet att hon skrattade åt mig när jag ansåg att min bebis har ett, för mig, välkänt rörelsemönster gör mig inte så glad idag. ”Det är kul att du tror att bebisen har en rutin” var väl ungefär som hon sa samt fnissade, men inte på ett sätt som fick mig att känna något positivt.

Ju mer jag tänker på det desto mer illa till mods blir jag. Jag blev faktiskt skrattad åt. Och liksom, bortschasad, fast utan att jag märkte det direkt. Idag känns det bättre, sammandragningarna och lugnat sig, bebisen har speedat upp sig lite igen och benet gör inte lika ont, så visst, det är väl ingen fara. Men jag mår ändå inte riktigt bra.

Jag ringde till stället där jag ska föda barn. Jag ska lägga mitt liv i händerna på människorna som jobbar där. Mitt barns liv… Jag ska vara i mitt mest sårbara tillstånd där och då. Jag var redan innan det här samtalet någorlunda förlossningsrädd. Det jag är nu, efter samtalet och en hel dag att fundera, är mer än någorlunda rädd. Jag är faktiskt livrädd.

Jag tänker att Fredrik kan få ta över nu. Han kan få bära det här barnet, som karatesparkar på inre organ. Han kan få vara för stor för sina kläder, inte kunna gå i trappor, ha ont när han sitter/står/ligger, kissa ner sig lite när han nyser, ha sammandragningar, missa roliga aktiviteter, uppleva den uttröttande oron, inte kunna jobba, ha järnbrist, göra glukosbelastning, kräkas, lämna blodprov, inte kunna sova, vara förstoppad, bråka med försäkringskassan, ta över den psykiska påfrestningen en jobbig (och en ”enkel”) graviditet innebär och sedan, som grädden på moset, krysta ut en människa genom sitt kön. Varsågod älskling, nu är det din tur, jag har gjort 65% resterande är din tur. Vi lever ju jämställt, eller hur? ❤ 


Nu vill jag såklart också veta, hur många av er anser att bebisen har ett, för er, välkänt rörelsemönster? 

 

Erkännande från the dark side

Åh, så glad jag blir att ni delar med er av era amningshistorier i mitt inlägg ”Amningsresan tar fart, igen!” inlägget! Glädjer mig åt att läsa era berättelser.

Idag är det tisdag men känns som söndag igen. Fredrik är ledig och så även Lykke och dagen verkligen sniglar sig fram. Jag har haft en otroligt dålig dag.. Det känns som längesedan sist jag hade en bra dag! Fy!

Här kommer en, för mig, svintuff bekännelse: Jag bet av en rotfylld tand förra veckan och har inte kunnat rycka upp mig sen dess. Jag vet att jag borde ha fixat tanden direkt den pajade men jag har otrolig tandläkarfobi så jag tänkte att det får vara så här.  Eftersom en bit av tanden saknas (och jag har en rackare som bör/ska dras ut bredvid) så har jag fått använda andra sidan av munnen för att tugga, och gissa vad..? Jo en av de rotfyllda tänderna på den sidan gjorde samma, det lossnade en bit. Det är fruktansvärt pinsamt att erkänna, men det är verkligen ett faktum. Jag har ingen sida att använda längre och jag börjar inse att jag inte kan leva på kaffe…. Jag ska ringa tandläkaren imorgon och se vad som kan göras. Det kommer bli fruktansvärt, otroligt pinsamt och rent av vidrigt. Att det också är dyrt är bara en bieffekt jämfört mot den känslomässiga turbulensen det här bidrar till. Jag har googlat runt på ”snälla” tandläkare och hittat en klinik i stan som jag ska våga mig på att ringa till. De har inget rykte om sig att vara snälla men jag såg en bild på en av tandläkarna som såg snäll ut, ska be om henne. That’s how i roll.

20140630-002105-1265529

Bildkälla.

Så det här bidrar alltså till grov ångest för mig, och jag har en lång historia inom psykisk ohälsa, främst ångest och depression. Mina känslor just nu oroar mig faktiskt och det bidrar till att jag känner att tänderna måste åtgärdas. Inte nog med att jag är hungrig liksom.. Jag oroar mig också huruvida jag kommer ta mig från mitt mående när tänderna är åtgärdade eller fortsätter jag på den här banan pga foglossningen och sedan glider rakt ner i en förlossningsdepression? Förra graviditeten gjordes båda dessa rotfyllningar som nu pajat med rätt tvivelaktigt resultat, och jag minns hur hemskt det var då. Då lyckades jag repa mig efter besöken och kunde må rätt bra psykiskt på slutet. Förlossningsdeppen höll sig borta också. Men den här gången är inte livet peachy så snart tänderna är fixade, mitt bäcken är fortfarande katastrof.

Jag har haft en hel del sammandragningar, känner mig helt utmattad med ändå på något sätt arg, och tycker världen är rätt grå. Jag känner en konstig mörk tomhet inuti. Imorse fastnade jag i ett par jeans och tappade förståndet helt. Jag hulkgrät i typ en kvart och kände mig som världens sämsta människa pga att min rumpa blivit för stora för ett par jeans jag tycker om.  Problemet där och då var storleken på rumpan, inte att jag inte kommer kunna använda jeansen mer (!?!). Det är inte klokt. Jag känner verkligen inte igen mig själv.

Så, här bjöd jag på the dark side av min graviditet. Ångest, känslostorm, halva tänder och en rumpa jag inte känner igen mer. Eller rättare sagt, en hel jäkla person jag inte känner igen. Varken på insidan eller utsidan.

Ni håller väl tummarna för mig imorgon när jag ska ringa? 

Kanske…?

Idag hade jag återbesök hos läkaren efter 10 dagar som sjukskriven pga foglossning. Vi kunde konstatera att det inte går åt rätt håll utan snarare som förväntat. Jag fasar lite över hur illa det kommer att bli om jag ska vara ärlig. Jag har verkligen skött mig, vilat och följt alla riktlinjer, och ändå är det försämrat.


Rätt snygg babymama, för några veckor sedan.

-Finns det någon fysisk aktivitet som kan vara okej…? 

-Nej. 

-Inget..? 

-Generellt nej. 

-En kort promenad? 

-Nej. Du ska inte belasta ditt bäcken. 

-Men, inte simning heller? 

-Nej. Det är bara att vänta ut tiden. 

Sååååååå, fortsätta sitta på rumpan och svälla är det som gäller då. Bara 3 månader kvar… Jag får prova att röra mig – men det finns liksom inget som ”brukar” hjälpa, jag måste däremot vara supernoga med att lyssna på kroppen om jag gör något. Men att typ existera gör ont så jag är feg. 

 Jag är redan uttråkad och känner hur hjärnan möglar

Tips på saker att göra från soffhörnan? Vad hjälpte mot din foglossning? 

Döden är ju så himla obekväm!

En helt vanlig annorlunda söndag. Bland annat jobbar Fredrik och åkte långt innan vi andra ens var i närheten av vakna. Framåt 8-snåret öppnar vi rullgardinen i sovrummet och jag ser kvarterets fasan i grannens trädgård – ett gott tecken i det grådassiga vädret. Fasanen brukar betyda tur för mig!

När vi kommer ner är det lite tystare än vanligt. Men med Fredrik på jobbet och Lykke som direkt engagerar sig i sitt dockhus tänker jag inte mer på det. Förrän jag ska släppa in hundarna och bara ser en undulat på pinnen. Silvia ligger på burbotten. Eftersom Fredrik jobbar är jag den som måste berätta för Lykke. Fan. Döden är ju så himla obekväm! Fasanen bringade ingen lycka idag direkt.

Jag berättade för Lykke att Silvia har dött. Hon frågade varför och jag svarade så ärligt jag kunde: ”Jag vet inte riktigt men jag tror hon var rätt gammal.” Lykke var nöjd med det och ville se på den lilla kroppen. Så vi tittade på Silvia, konstaterade att hon hade små fötter, mjuka fjädrar och jättefina vingar. Lykke berättade för mig att Silvias hjärta inte slår mer, men att hennes eget slår och så pekade hon pedagogiskt ut sitt eget hjärta och lät mig känna. Det slog minsann!


Lykke har haft många frågor om döden under det senaste året. Hon har blivit medveten om att hon har en farfar som lever och en farfar som är död. Vi har hållit oss till hennes frågor gällande farfar Roger samt varit så ärliga vi bara kan: han blev väldigt sjuk och inte ens en doktorn kunde hjälpa. Vi säger inte att någon ”somnat in” eller ”gått bort” utan vi använder ordet ”dött” och finns frågor kring varför någon dött så försöker vi svara så gott det går på en nivå som är begriplig och odramatisk för en treåring. Döden i sig är abstrakt nog så att använda en massa omskrivningar känns för avancerat. ”Jag vet inte” är ett svar vi ofta får ge, för det är mycket kring döden vi inte vet. Vi vet inte vart de som dött är idag eller vad de kan göra, men vi vet att en kropp som slutat leva blir till jord till slut. Men vad som händer med själva personen på insidan vet varken jag eller Fredrik, vi vet knappt vad vi tror händer ens. Vad vi tror är något som är föränderligt känns det som. Lykke vet att kroppen kan grävas ner på en kyrkogård och att vi som är kvar kan gå dit för att lägga blommor eller ljus men själv tror hon inte att personen som dött finns kvar där. Silvia ska begravas på en fin plats där vi kan lägga blommor när vi saknar henne men Lykke vill inte vara ledsen där sa hon. Det är helt makalöst hur bra barn hanterar döden!


För några år sedan (tiden går så fort!) fick Lykke en bok i födelsedagspresent av förlossningspodden-Emma och hennes familj. Boken heter ”Jättebra Olga!” och handlar om ett barn vars mamma är död. Den tar upp sorg och saknad på ett lättbegripligt sätt och är väldigt rakt på. Jag har haft svårt för den boken då den rör upp en massa känslor i mig med sitt raka sätt eftersom jag är väldigt rädd för döden. Den här veckan, passande nog, har Lykke och hennes pappa läst den om kvällarna innan hon ska sova.


När pappan slutat jobba får vi begrava Silvia tillsammans, sen ska vi fokusera på att minnas henne som den skrikiga lilla fågel hon var.

Hur pratar ni om döden?

 

Amningsresan tar fart, igen.

Igår hade jag och magen besök hos barnmorskan. Vädret var fantastiskt, jag fick tag i parkeringsplats nära ingången och jag hade inte ens jätteont! Ljuvligt utgångsläge kände jag. Både jag och bebisen fick en okejstämpel även detta besök.

Det som skulle avhandlas på besöket var egentligen grunderna kring amning, men både barnmorskan och jag kände väl att det inte direkt fanns anledning då hon vet min historia. Så vi pratade istället amning på andra sätt! Samhällets syn på amning och hur det påverkar främst förstföderskor, brösten som sexuella symboler, vikten av stöd från omgivningen och långtidsamning såklart. Det var ett givande och spännande samtal! Kul att höra hur det upplevs inom vården och hur just min barnmorska jobbar amningspositivt, utan att för den delen lägga värderingar i sina patienters val.

1902774_10151973511336722_7809548151158395285_n

Amning i Mexiko 2014.

Apropå synen på amning och hur det påverkar främst förstföderskor så mötte jag en fråga i en facebook-grupp för gravida häromdagn. En blivande förälder undrade kring huruvida andra i gruppen tänkte amma. Jag valde först att bara bevaka, och av över 15 kommentarer fanns ingen amningspositiv. Det var otroligt mycket tyckande som presenterades som fakta, bland annat skrevs ”du kommer bli deprimerad om du ammar, det blir alla”, ”du blir helt låst och kommer aldrig kunna göra något”, ”tuttar är till för sex, inte för barn, det är ju äckligt” och ”amning gör jätteont och är bara jobbigt”. Dessa kommentarer handlar ju om dessa personers erfarenheter, deras sanningar, men det gör det inte till beprövad erfarenhet som gäller alla. Hade det varit mitt inlägg, där jag stod rätt ovetandes och jag hade mötts av de kommentarerna så hade jag ALDRIG försökt mig på att amma. Jag lämnade till slut en amningspositiv kommentar efter min erfarenhet och hänvisade personen till amningshjälpen för att se över faktabaserad info.

Alla måste inte amma, men alla har rätt till korrekt info. Att ta ett beslut gällande amning (eller vad som helst för den delen) och basera det på att 15 personer upplevde det negativt blir ju inte rätt. Hade beslutet baserats på 15 negativa och 15 positiva kommentarer så har man ett mer rättvist utgångsläge. Amningen kanske skulle/kommer vara fantastiskt för den här personen?

Lykke valde nyligen att sluta amma vid 3,5 års ålder och det känns konstigt. Det känns varken tomt eller skönt, det bara är. Det rann ut i sanden, och när jag sedan frågade henne om vi hade slutat sa hon att det är bebisens tuttar – hon är storasyster. Jag ser verkligen fram emot att börja en ny amning med småsyskonet. Med mig i ryggsäcken har jag erfarenheten från Lykkes amning, men jag är fullt medveten om att jag kommer starta om från noll. En ny liten människa, en ny relation och en helt ny amningsresa.

13239885_10153518291001722_7697911162894151377_nNyfödda Lykke-fötter.

Vad har du haft för uppfattning om amning innan ditt barn föddes? Ändrades den när bebisen väl var här? 


Psst! Klicka gärna på ”gilla”-knappen här nere när du läst ett inlägg. 👇🏻